Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

lördagen den 7:e april 2012

Påskmat och lite påskhistorik


D varit upptagen av viktiga uppdrag de senaste dagarna så fick Långfredagens middag begränsa sig till en enkel tapasbricka. Den smakade utsökt. I afton vet jag att det blir nåt helt annat på middagsbordet, en av mina absoluta favoriter.  Då går vi från spanska till norrländska specialiteter. Återkommer till detta.

Sara och jag på tapasreataurang i Mijas 2005-03-24.

Påsk och tapas hör väl ihop med mig. För sju år sedan gjorde jag min sista utlandsresa då jag, D och Sara åkte till Mijas i Spanien när Sara fyllde 30 år. En av kvällarna var vi ute och åt en sen måltid på en tapasrestaurang. Restaurangen låg vid ett litet torg inte långt från stadens kyrka. Vid midnatt så hände något mycket fascinerande som vi var ovetande om. Plötsligt så exploderade hela torget utanför vårt fönster. Midnattsmässan var ett faktum och en praktfull procession uppenbarade sig där ute. Det var i sanning en fantastisk upplevelse som vi fick oss serverade sittande vid vårt fönsterbord. En både oväntad och oförglömlig upplevelse.

Här sitter jag i rullstol på Madrids flygplats.
Jag kommer ihåg att resan var kryddad med några  minnesvärda händelser. En sådan  ägde rum när vi mellanlandade i Madrid. Inne på flygplatsen så gick D och Sara för att handla i några butiker och jag satt kvar i min rullstol och väntade. Plötsligt kom en flygplatspersonal och tog tag i rullstolen och började rulla iväg med mig. Jag blev både förvånad och förbannad och förklarade högljutt på en blandning av eldig spanska och svenska att han skulle ge fan i mig och min rullstol.  Hans avsikter var säkert goda och det var väl hans uppgift att se till att jag i god tid fanns vid rätt gate när vårt flyg till Malaga skulle avgå. Men , jag hade ju lovat D och Sara att sitta kvar till dess dom kom och hämtade mig. Ett sånt löfte bryter jag inte. Den uniformsklädde mannen försökte argumentera emot mig men gav till slut upp inför min antagligen både förskräckta och bistra uppsyn.

Här har jag lugnat mig och Sara och jag kan skratta åt ovan beskrivna händelse.
På Saras födelsedag blev det en rejäl köttbit, enligt önskemål. Intressant då ingen av oss numera äter kött.

En typisk turistbild. Sara och jag poserar med Medelhavet i ryggen.




Efter denna resa var jag rätt övertygad om att det var sista utlandsresan för mig. Att resa i rullstol är inte min grej. Jag är naturligtvis jätteglad för att vi gjorde den här resan tillsammans men enough is enough. Nu reser jag i tanken här hemma på vårt Getingstorp i stället. Vart jag vill och när jag vill.
Vill Sara  följa med så fixas det enkelt då hon numera bor bara 3 km bort vilket innebär att jag t o m kan hämta henne med min elbil.







 Getingstorp idag kl. 08.00. Det blir nog ingen lunchpremiär i växthuset i Påsk.



4 kommentarer:

  1. Det kan vara ett dilemma för de som sitter i rullstol, om inte omgivningen känner dig.
    Väldigt många upplever att de rullstolsburna är mindre värda och att de ej är kapabla att göra vissa saker.

    Kan tänka mig att det är jobbigt att resa längre sträckor när man sitter i rulle. Men att färdas till andra platser genom tankarna är inte lika jobbogt. Det kan ofta vara en nostalgitripp, och såna resor brukar vara trevliga.

    Ha en fortsatt trevlig påsk
    mvh

    SvaraRadera
  2. Zoega59: Du är helt rätt ute. Fortsatt trevlig påsk till dig oxå nu när du slipper släktträffarna.

    SvaraRadera
  3. Anar nog att tankarna vandrar iväg till den breda och långa strandpromenaden på ditt foto. Just där var det nog finfint att rulla fram.

    SvaraRadera
  4. Marina på Kreta:Ja, det var fint, men inte att rulla fram. Det blir aldrig min grej. Jag "susar" fram här hemma på min egen "strandpromenad" i stället.

    SvaraRadera