Det har varit mera stiltje än vanligt på bloggfronten för mig den senaste tiden. Här nedan följer två inlägg som jag under normala förhållanden hade skrivit.
1. Så är då Degerfors tillbaka i Allsvenskan. Efter att ha varit nära att falla på målsnöret så sattes spiken i kistan när Ljungskile besegrades med 3 - 0. Tillbaka i finrummet efter 23 år.
Återkomsten firades som sig bör, men tyvärr inte särskilt coronasäkert. Jag förstår att man vill fira, men dylikt firande i dessa dagar är bara tråkigt att se.
Så här såg det ut i Degerfors den 5 dec. |
2. Ett annat inlägg som tillhör de självklara, men som inte skrivits, är att Sigge fyllt 10 år. Den 5 december uppnådde han denna aktningsvärda ålder. Sigge trivs med att bo med matte och Osborne på Getingstorp och D säger att han till fullo övertagit min plats sedan jag flyttade. Det låter bra tycker jag.
Varför har då dessa inlägg inte blivit skrivna? I dessa dagar är svaret givet, det beror på corona så klart. Jag testades den 3 december och fick två dagar senare beskedet att jag var positiv. Ett ödets ironi att jag var positiv, jag som inte gått utanför dörren sedan jag flyttade hit i maj, förutom två promenader i stadsparken i somras. Besök av D hade jag dessutom inte haft sedan början av november då vi kom överens om att göra paus i besöken för att på vårt sätt bidra till minskad smittspridning.
Oj, så jag saknar min kompis. |
Sigge och Osborne är riktiga kompisar. |
Varför har då dessa inlägg inte blivit skrivna? I dessa dagar är svaret givet, det beror på corona så klart. Jag testades den 3 december och fick två dagar senare beskedet att jag var positiv. Ett ödets ironi att jag var positiv, jag som inte gått utanför dörren sedan jag flyttade hit i maj, förutom två promenader i stadsparken i somras. Besök av D hade jag dessutom inte haft sedan början av november då vi kom överens om att göra paus i besöken för att på vårt sätt bidra till minskad smittspridning.
När jag testades så hade jag inte nån misstanke om att jag var positiv, men dagarna efter testet kände jag av ett antal symtom som sedan tilltog i antal och därefter förföljde mig till den 18 december. Ingen behaglig upplevelse vill jag säga, men jag har nog ändå klarat mig bra jämfört med många andra.
Jag har blivit synnerligen väl omhändertagen här på Sirishof med tillsyn och provtagning varje dag så mitt i eländet har jag ändå känt mig trygg. Det känns befriande att den här pärsen nu är över och tillvaron kan återgå till, i vart fall, "det nya normala".