Härligt uppvaknande

Vi har väldigt vackra fönster i vårt hus. Det tycker i alla fall jag. I vårt sovrum finns bl. a. ett litet fönster som ofta bjuder på fantastiska uppvaknanden.  Det kallar jag "en bra start på dagen".

 

 

Novembermorgon.

Inget tandlöst agerande

Vad gör man inte för att bli av med tandvärken.

Under mina år i Kriminalvården har jag varit med om många rymningar, mer eller mindre spektakulära. Att någon rymt för att besöka tandläkaren och därefter återkommit är dock nåt helt nytt. Det gjorde en fånge på den öppna anstalten Östragård då han inte stod ut med tandvärken och inget hände trots hans tillsägelser. Att hoppas på omedelbar behovstillfredsställelse när du sitter i fängelse är att hoppas på för mycket. Jag tycker ändå att den här fången löste det hela på ett snyggt sätt, utan större dramatik. Betalade han sedan tandläkarbesöket ur egen ficka så sparade han dessutom  pengar till staten. Slutet gott allting gott .

Reflektioner i "Quick-skandalens" kölvatten

Den s k Tomas Quick-skandalen torde inte undgått någon. En av de jurister är involverad är Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen. Tidigare i veckan var det debatt i SVT 1 "Veckans brott" där så väl Lambertz som Leif GW Persson och Tomas Quick/Sture Bergwall själv deltog. Där visades också dokumentären " Kvinnan bakom Tomas Quick"  av journalisten Dan Josefsson som oxå närvarade.  Dokumentären handlar om hur psykoanalytikern Margit Norell genom handledning och terapi  kom att styra  Säters rättspsykiatriska avdelning så att den psykiatriska expertisen på Säter underdånigt och okritiskt anammade hennes teorier om minnesbortträngning trots att dessa inte hade något vetenskapligt stöd. Josefsson har också skrivit boken "Mannen som slutade ljuga"  som nämnda dokumentär bygger på.   Även justitieminister Beatrice Ask deltog och meddelade att hon tillsatt en kommission för att utröna vad som gått snett, och varför, i rättsfallen kring Tomas Quick. Men f f a ska kommissionen visa på hur dylikt kan undvikas i framtiden.

Lambertz menar t ex att media gått på en blåsning och inte förstått något av Quick-skandalen som han dessutom menar inte är någon skandal. Medias agerande har sedan bidragit till att andra oxå hoppat i galen tunna. Lambertz som kraftigt kritiserats av Leif GW Persson och ses som en rättshaverist av Bergwall själv får nu oxå svidande kritik från de egna leden.

För min egen del så framstår hela Quick-skandalen som sällsynt obegriplig. Inte blir den enklare att förstå av den pågående debatten där experternas tyckande spretar åt alla håll.    Den ene upprörs över behandlingsformerna på Säter, den andre över bristande förundersökningsdisciplin och den tredje över omgivningens bristande juridiska kunskap.  Dessutom sjunker trovärdigheten i samma takt som debattnivån sjunker.  Icke desto mindre intressant är det ändå att följa turerna. Jag måste ju inte ta ställning till vad som är rätt eller fel. Jag kan nöja mig med att ta del och reflektera.

Särskilt uppmärksammat just nu är hur teorierna om minnesbortträngning kunde få ett så fast grepp om Säter. Trots avsaknad av vetenskapligt stöd. Det är dock inget ovanligt att nya teorier får fäste utan vetenskapligt stöd. Det som är avgörande i sådana fall är att teorin, som gärna ska vara något helt nyskapande, saluförs /introduceras  av en driven person, en person med kompetens och karisma som med övertygelse  kan få de nya ideerna att få fäste.

Jag kommer själv ihåg när den s k Minnesotamodellen/12-stegsprogrammet kom till Sverige på 80-talet. Jag tillhörde dem som anammade modellen och var delaktig i att 1984 starta det första behandlingsprogrammet inom Kriminalvården på den öppna anstalten Åby utanför Uppsala. Det benämndes Rattfällan och riktade sig till rattfylleridömda.
Jag introducerades genom en praktikantliknande vistelse på Lövstalund, ett av de första behandlingshemmen i Sverige som praktiserade behandlingsformen. Det var tillräckligt för att göra mig övertygad. Trots avsaknad av egentligt vetenskapligt stöd. Jag var till en början tveksam till sjukdomsbegreppet och de snarast religiösa inslagen, men fann fördelarna med behandlingen överväga och kan så här 30 år senare se att behandlingsformen är accepterad och fortfarande tillämpas.

Detta är ett viktigt skäl till att jag är försiktig med att förkasta och fördöma människor som snabbt och till synes okritiskt köper nya ideer. Det är ju sällan av ondo detta görs, snarare av motsatta skäl beroende på intresse och engagemang. Ibland kan det förstås gå fel men väldigt ofta utmynnar det i något bra när de nya ideerna fått provas och oxå vetenskapligt validerats. Vad skulle hända med utvecklingen om ingen vågade prova det okända och tidigare oprövade?

I början på 2000-talet   konfronterades jag personligen med motståndet mot och rädslan för det nya och okända. Det var när jag 2001, några månader före min stroke, börjat uppmärksamma omgivningen på den betydande förekomsten av ADHD bland fängelsedömda. Jag hävdade tidigt ett sambandmellan  ADHD-Missbruk-Kriminalitet och blev för detta under lång tid både hotad, hånad och motarbetad. Idag vet vi bättre och har oxå vetenskapligt stöd för hur ADHD-problematiken bland fångar, och andra med för den delen, bättre kan hanteras och behandlas.

Tillbakablick

En titt i backspegeln väcker förstås minnen till liv.

Har i dagarna gjort en länge planerad utrensning av sånt som sparats genom åren. Foton, jobbhandlingar, tidningsartiklar, korrespondens, videofilmer etc. You name it. Skönt att göra sig av med. Vi är rätt duktiga på att inte spara "sånt som kan vara bra att ha", men lika fullt finns där "gömmor" med sådant som jag vare sig ägnat en tanke eller en blick de senaste 15-20 åren. Lika bra att då en gång för alla göra sig av med skräpet.

Visst är det kul med en sån här minnesresa nån gång där jag påminns om händelser i mitt liv. Hittade många foton som väckte minnen. Ett av vår vita katt Kurre när han satt på kassadisken i vår Shellmack i Näsåker nån gång på sent 1950-tal.  Jag kommer ihåg att han brukade gå ner i källaren på macken och borra ner sig i  någon av de trasselbalar som alltid fanns där.

Ett gruppfoto från min konfirmation 1963 dök oxå upp. Inget som jag minns med nåt större välbehag. Mest beroende på att prästen var en sträng typ som såg bestraffning som det bästa sättet att tillrättaföra de enligt honom vilsekomna. Han skapade bl. a. en skamvrå i  ett hörn av undervisningslokalen. Den var uppbyggd som en "isoleringscell"  av stolar och bord och där placerades den som på något sätt misshagade honom.  Jo då, även jag fick göra några vändor där vid "skampålen".

I en låst dagbok som jag inte hittade nyckeln till och därför  fick bryta upp så hittade jag   foton av två tonårsförälskelser. 

Dagboken  hade jag fått i julklapp 1960 och det enda jag skrivit i den var från just Julafton 1960 som vi firade hos mina morföräldrar. Jag kunde där utläsa att mina jämnåriga  släktingar liksom jag fick 15 julklappar  vardera. Det var kanske viktigt för julefriden med en rättvis fördelning. Förutom dagboken fick jag bl. a. boxhandskar, skidbindningar, en mössa, läderhandskar, en slipover och tre böcker. Själv hade jag givit en liten fotogenlampa till mamma, cigarettändare till pappa, parfymflaska till mormor och  cigarettpaket till morfar.

Foton från min realexamen 1967 och dito student 1970 fanns även de i gömmorna.

Ett antal foton och tidningsartiklar från mina  idrottsår fanns oxå sparade. Jag var  rätt så duktig som junior, målfarlig center i fotboll och råbarkad back i ishockey,  och hade säkert  fortsatt om inte andra intressen tagit över. 

Även foton från min militärtjänst och mina 25 Uppsalaår kom fram till beskådande.
De andra/nya intressena, som avbröt min fotbolls- och ishockeykarriär,  blev rätt många när jag efter fullgjord militärtjänst vid I 21 i Sollefteå flyttade till Uppsala där jag 1972 började på Universitetet. 

En del av de nya intressena var förstås knutna till nationslivet där Norrlands nation var min hemvist. 1976 delade jag som Ålderman i Angermannalaget ut det årliga kulturpriset till dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Samma år den 11 mars deltog jag  i middagen där Carl XVI Gustav installerades som nationens förste hedersledamot.  Jag kommer ihåg att jag då var inkallad till repmånad någonstans i Jämtlandsskogarna. Jag sökte och fick  permission för denna högtidlighet. Det behövdes något rojalistiskt för att en permission över huvud taget skulle komma i fråga. Jag kommer ihåg att jag hade kompisar som sökte permission för långt viktigare saker men fick avslag.  

Efter nämnda repmånad så har jag aldrig hört nåt mera från det militära. Bra så tycker jag för militärlivet är inget jag saknar. Jag kommer ihåg att  mina befäl försökte värva mig till officersutbildning, men det var inget jag nappade på. Roliga minnen att ha ändå. Bör väl tillägga att det inte bara var nationsliv under min Uppsalatid. Det blev även en fil. kand. examen. 

1976 började oxå min långa yrkeskarriär i Kriminalvården då jag den 17 maj, på min födelsedag, började arbeta extra på Uppsalaanstalten för att dryga ut studiemedlen. Uppsalaanstalten benämndes i folkmun "Tretton" då den var belägen på Dag Hammarskjölds väg 13. Med tiden blev jag chef för anstalten och var sedan  delaktig i att oxå avveckla den. I december 1987 stängdes den efter 125 år ( den första fången överfördes 1862 med häst och kärra från fängelsehålorna i södra tornet på Uppsala slott, en transport på en knapp kilometer).  Stängningen varade dock inte länge då jag fick uppdraget att återöppna i oktober 1988.  Överskottet på platser i landet hade plötsligt blivit ett överskott av fångar så därför fick gamla "Tretton" tas i bruk igen. Det svänger även i fängelsebranschen som du förstår. 1998 stängdes "Tretton" definitivt men då hade jag sedan 6 år tillbaka gått vidare i min yrkeskarriär.

Tänk så mycket som poppar upp i mitt huvud bara för att jag rotar runt i några kartonger. Och då har jag ändå förtigit det mesta och t ex inte nämnt någon av de många resor jag gjort från vilka det finns otaliga foton. Jag får nog vika en heldag för bara fotogenomgång. Blotta tanken på att djupdyka i alla pappersfoton får mig att utbrista "tack och lov för digitalkameran"!

Nej, nu får det räcka för idag med backspegelstittande. Till helgen är det 1:a advent så nu är det i stället att blicka framåt som gäller. Framåt, mot den stundande Julen.

Minnen går upp i rök. Vår eldningstunna fick
bli  slutstation för det som rensats bort.

Novemberhelg på Getingstorp

Alice kom på besök i lördags och skulle vara hos oss över dagen när Mamma,  Pappa och storebror Erik hade andra göromål. När Alice och farmor varit ute på promenad med Nelson så bestämde hon snabbt att hon ville sova över . Ett besked som förstås mottogs med glädje. Efter att Alice meddelat de förändrade planerna hem så måste nya planer läggas upp för hur dagen skulle se ut. Det blev en intensiv dag med diverse pyssel och  myskväll med skumbad och som avslutning barnfilmen Croodarna.

 

Söndagen började som brukligt med den helgfrukost som jag alltid fixar.  Det tar rätt lång tid för mig att fixa frukosten, men det är en skön känsla att oxå jag någon gång kan bjuda till dukat bord.  Och tid har jag ju gott om. Efter frukosten gick Alice och farmor på promenad med Nelson innan det var dags för hemfärd för Alice.  Helgen avslutade vi med sista avsnittet av "Bron". Innan dess så hade D bjudit på ännu en god söndagmiddag.

Fredagspasta.

Veckans arr. med nya blommor och gamla blad.

 

D. får hjälp av Marcus att flytta mitt olivträd till vintervila.
Årlig flytthjälp ingick när jag fick olivträdet som 60-årsgåva.




   

    Alice visar upp cocosfettskakan som hon
 och farmor gjort till fågelrestaurangen
Birdie nam nam




En reflexprydd trio på väg ut på söndagspromenad.
 







Söndagmiddag: Kidneybönsbiffar med bulgur,
tzatziki och D:s hemgjorda pickles.



 

Ibland tvivlar jag

Det blir ofta fel när ansvariga agerar så här.

Tvivlar på vad? Jo, på det svenska rättssamhället. Behandlingen av Viveka Lindén, tidigare  läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus,  som för 5 år sedan greps misstänkt för mord alternativt dråp är ett rättsfall som sått tvivel hos mig. Detta utan att jag vet mera än det som framkommit i media.

 

Tidigt när detta rättsfall kom till min kännedom  kände jag ett obehag inför hur allt framställdes. Någon/några verkade ha bestämt sig för att hitta en syndabock. Det blev Viveka Lindén som kom att omnämnas som "barnläkaren" som begått ett "barmhärtighetsmord". Att hon i domstol frikänts  verkar inte betyda något i sammanhanget. Alla i ärendet inblandade, ( kollegor, arbetsgivare, myndigheter etc. på bilden ovan ),  synes ha bildat en "osynlig pakt" som bestämt sig för att förtiga allt som talar till  hennes fördel och skydda alla som begått något fel.

Boken  "Barnläkarfallet : En förnekad rättsskandal" , skriven av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter,  kommer snart ut och ger förhoppningsvis mera klarhet i vad som verkligen hände och hur myndigheter och rättsinstanser hanterat ärendet. Intressantare ändå blir att se vad Justitiekanslern  kommer fram till efter sin granskning.

 

 

 

Djurvänner

 

Nu när vinterkylan närmar sig så sörjer vi förstås för att småfåglarna får tillgång till sin restaurang Birdie nam nam i trädgården. Hittills bjuds på solrosfrö och talgbollar, men menun ska utökas med havrekärve och cocosfettskaka.

 

 

Nelson väntar på premiärgästerna.

Vem där? Jo, Sigge undersöker förstås allt nytt som
tillkommer inom hans revir.

"Vad rör sig där uppe " undrar Sigge.

Handikappanpassning vs anpassning till handikapp



Förbjudna i Vancouver fr o m  mars 2014.

I Vancouver i Kanada har man fattat ett omstritt  beslut för att visa att man menar allvar med att göra alla byggnader tillgängliga för hela befolkningen. Dörrknoppar förbjuds i alla nya byggnader fr o m mars 2014. Avlånga handtag ska sitta på dörrar i framtiden. Det gäller såväl privata som offentliga byggnader.

Bland de som protesterar mot att beslutet också gäller privata byggnader är företrädare för föreningen för dörrknoppssamlare. En intressegrupp jag inte alls tänkte på.

Varför jag tar upp denna smala fråga i ett inlägg beror dels på att frågan är just smal, dels på att jag som enarmad sedan 12 år tillbaka stött på bl. a. dessa problem. Problem som för gemene man är obetydliga men för mig och andra funktionshindrade ibland oöverstigliga. Att samtidigt göra två moment, t ex vrida och dra,  är smått omöjligt med bara en fungerande hand. Inte minst olika typer av förpackningar är ett sådant gissel. Livsmedels- och läkemedelsförpackningar allra värst.

Nej, inte heller jag reflekterade över dessa udda svårigheter innan jag blev enarmad. Så är det väl med det flesta av oss. Vi funderar och reflekterar inte över  svårigheter förrän vi själva ställs inför dem.

Listan på önskvärda anpassningsåtgärder för att tillgodose olika typer av funktionshinder kan göras lång, men frågan är hur långt man kan och ska gå. Första anpassningsåtgärden är förstås att jag själv som funktionshindrad, så långt det är möjligt, får lära mig att göra saker på ett annat sätt, ett nytt sätt.  Det gagnar i längden mig som funktionshindrad.  Jag lyckades med att efter en tid få kontakt med en sjukgymnast som fokuserade på att i första hand jag själv skulle lära mig att klara de svårigheter jag hamnade i.  Jag fick helt enkelt träna på att ta mig ur "omöjliga" situationer och den kunskapen hon förmedlade har sedan varit ovärderlig för mig och jag har med åren kunnat finslipa min förmåga.

Vi människor är förstås olika, men jag tröttnade tidigt, redan innan jag träffat ovan nämnda sjukgymnast,  på alla typer av  s k hjälpmedel som jag förväntades använda. Hjälpmedelsanvändning blir för min del aktuellt först när jag testat och misslyckats med ett antal nya förfaringssätt. Hade jag från första början efter min stroke förlitat mig på alla hjälpmedel jag tipsades om och erbjöds använda så hade jag antagligen inte kunnat leva det liv jag  lever idag. Trots mina begränsningar.

Men visst, det finns hjälpmedel som även jag uppskattar och inte skulle klarat mig utan. Min elmoppe ( om än inget vinterfordon i  "pålandetmiljö"), min käpp, min elbil, mitt kombibestick är några exempel. Anpassning av min bil med rattkula och reglage monterade på ratten  var oxå viktigt så länge jag körde bil.

Som jag antytt så är det mesta på detta område väldigt individuellt så någon allmängiltig hjälpmedelslista är nog inte ens önskvärd att försöka forma. Dörrknoppsbeslutet i Vancouver tycker jag ändå är ett steg i rätt riktning. Lika mycket för tanken som för själva åtgärden.

Allra viktigast när det gäller hjälp- och stödinsatser, vad funktionshindret än må vara,  är hänsyn till och respekt för den enskilde individen.

Så var det slut på det roliga



Tyvärr, det blir inget VM 2014  för Sverige.

Sverige-Portugal 2 - 3 och det blir inget VM i Rio för Sverige nästa år. Inte mycket att säga om att Portugal vann. De var bara det bättre laget. Vem vann då matchen i matchen mellan Zlatan och Ronaldo? Ronaldo, med 3-2, eller hur? Jag ser dock Zlatan som en lika bra spelare, men har spelar helt enkelt i ett sämre lag. Som bekant, en svala gör ingen sommar.
Matchen bjöd dock på all den dramatik man kan önska sig. När Zlatan dunkade in 2-1 på frispark trodde jag fortfarande på en vändning, men Ronaldo tog mig snabbt ur den villfarelsen.
Matchen hann förstås bara sluta så började frågorna om framtiden. Slutar Zlatan nu eller fortsätter han över EM 2016? Är det dags för en ny förbundskapten? Ja, allt var som vanligt igen. Det var dock roligt så länge det varade. Den härliga inramningen med nästan 50.000 på Friends Arena bidrog mycket till detta.

Vi är många som följer och engageras med det svenska fotbollslandslaget. Jag brukar vara den ende i vår familj som konsumerar sport på TV, men igår var oxå D i högsta grad delaktig. På tal om delaktighet. Jag läser att även alltyckaren Björn Ranelid  tyckte till igår. Om matchen, om laguttagningen, om svensk fotbolls framtid. Det är bra när många engagerar sig. Ranelid envisas som vanligt med att påstå att han spelat fotboll på hög nivå och därför är en man att lyssna till även när det gäller fotboll. Så vitt jag förstått så värvades Ranelid som tonåring av Malmö FF från Håkanstorps BK. Han spelade visst en match för A-laget, en cupmatch mot IFK Luleå.

Ostprovning

Skärvångens fäbodost ( portvin ), Gruyere ( rött vin ), Epoisses ( vitt vin ), Brillat - Savarin ( vitt vin ) och Bleu d'Auvergne ( rött vin ) var de 5 ostar som ingick i lördagkvällens ostprovning med Sara och Per på besök.  Vinvalen visade sig vara helt rätta.

Jag brukar skriva ihop lite om varje osts historia och speciella karaktär. På så sätt förmedlas oxå lite ostkunskap. Vi betygsatte ostarna i skalan 1-5. Vinnaren denna afton blev Brillat - Savarin som fick högsta betyg, 5, av oss alla.  Bleu d'Auvergne  blev den minst uppskattade.

Sara och Per hade tagit med två av sina hundar vilket särskilt gladde Nelson. Sigge gläds inte på samma sätt. Han hälsar flyktigt när besöket kommer men drar sig sedan undan till sin reträttplats på övervåningen där han gör sig onåbar för intensiva hundpussar.

Efter avslutad ostprovning blev det brasa och samtal i Sinnesrorummet.





 

Dukat till ostprovning med Sara och Per.

 

Fyra av ostarna som ingick i ostprovningen.

 

 

Vacker höstbukett.

 

 

 Sally t. v. och Ville lånade som vanligt Nelsons korg.

 

Förändringar - ett hot mot demokratin?

Inte alla förändringar är lätta att förstå,
men vill man  så går de flesta att förstå.

 

Denna artikel gav mig uppslag till dagens inlägg.
Inte sällan ändras företeelsers och verksamheters benämningar. Ett nytt namn för att betona en förändring, för att det ligger rätt i tiden, eller av någon annan orsak. Kan det också vara ett led i att märkvärdiggöra nyheten? Att göra det svårbegripligt för vanligt folk.  Så att politiker och de närmast berörda är de enda som begriper.  Riktigt så illa vill jag inte tro att det är.

Praktik som en del i en utbildning förstår alla vad det är. Vad jag inte visste var att praktik sedan 2001 benämns VFU= Verksamhetsförlagd utbildning.  Ändringen  från praktik till VFU gjordes för att "illustrera en djupare förändring i synsättet på utbildningens praktiska förankring". OK, det  beskriver en praktik/VFU som ingår i en utbildning du genomgår.  Inget konstigt med det tycker jag.

Men, det finns också praktik som bara är inriktad på att ge arbetslivserfarenhet. Kallas det fortfarande praktik ?

Ett annat förändringsexempel är begreppet sjukpension som 2003 ändrades till sjukersättning.  Inte så konstigt ändå med dessa förändringar. Sjukpension betecknade ju något definitivt. Du var helt enkelt borta från arbetsmarknaden. Idag, inte minst till följd av den medicinska utvecklingen, så behöver ett sjukdomstillstånd inte vara för evigt. Detta betyder dock inte att jag ställer upp på alla delar i Regeringens s k arbetslinje. Det finns fortfarande sjukdomstillstånd som omöjliggör en återgång till arbetsmarknaden.

Socialbidrag heter idag försörjningsstöd.  Försörjningsstöd är ändå vad det handlar om och då socialbidrag med åren fått en väldigt negativ klang så kanske en förändring helt enkelt låg i tiden. När fattigvård ändrades till socialvård låg det nog oxå i tiden.

Pryo -  (praktisk yrkeslivsorientering)   blev prao ( praktisk arbetslivsorientering ). 
I gymnasiet ersätts prao med APU (ArbetsPlatsförlagd Utbildning). Inga märkliga förändringar tycker jag då de tydligt talar om vad det rör sig om.

Dagis har blivit förskola. Kan väl bero på att forna tiders dagis / daghem förändrats till en mera utbildande och skollik verksamhet, en pedagogisk verksamhet. Det krävs ju oxå en kvalificerad utbildning för att arbeta på förskola vilket tidigare dagis/daghem inte krävde.

Forna tiders ålderdomshem har  blivit vård- och omsorgsboenden. Inget konstigt med det då det idag  är så många fler  variabler än ålder som vägs in för att få plats på ett sådant boende.

Jag drar inte så långtgående konsekvenser som artikelförfattaren och ser dessa förändringar som ett hot mot demokratin. I vardagen möter jag dagligen sånt som jag inte förstår vid första genomläsning, men då kan jag ju alltid googla eller på annat  sätt försöka lära mig vad nyheten betyder.

Apropå förändringar. Den förändring jag  närmast vill se är att gårdagen förlust mot Portugal vänds till en 3-1 vinst på tisdag. 2-0 går oxå bra.

cat fight och uppladdning inför nästa fight

Sigge har letat upp en tillfällig viloplats.

Ja, idag stannar både Sigge och jag inomhus och laddar inför kvällens match mot Portugal. Sigge vill dessutom inte gå ut idag då han igår när han kom in såg ut att ha åkt på en propp och bara kisade på sitt vänstra öga. När D undersökte honom grundligt, vilket han aldrig motsätter sig, så visade han sig ha ett antal skråmor på huvudet och ena örat. Han hade antagligen varit involverad i en  cat fight igår när han var ute på sin dagliga Getingstorpsrunda.

Han visade dock inte på något sätt att det hade hänt nåt utan han satt som vanligt på trappräcket när han ville in.  Den enda avvikelsen från rutinerna var att han igår vid sänggåendet inte gick in och lade sig i korgstolen i sovrummet där han normalt sover. Han lade sig i stället i kurvan i trappan ner från öv.  Han var väl i behov av lite extra privacy.

I morse när jag steg upp vid 05.30-tiden så låg han dock på sin rätta plats  och allt var som vanligt igen. Just nu så stryker han runt mitt tangentbord och ser ut att undra om vi inte snart ska gå ner och sätta på kaffet till frukosten.  Så att det är klart när matte kommer upp. Idag när D åker och handlar så ska hon köpa en lindrande salva att behandla Sigges skavanker med.  Efter kvällen så hoppas jag att  vi inte behöver "slicka såren"  utan att Sverige vunnit matchen och Zlatan matchen i matchen mot Cristiano Ronaldo. Och att Sigge återhämtat sig helt och som vanligt somnar för natten i sin korgstol.

Innan matchen i kväll så bjuder D på rödtungarullader i hummersås med hennes ljuvliga potatismos därtill. Det finns m a o mycket att se fram emot denna fredag. Det brukar det å andra sidan alltid göra en fredag på Getingstorp. Inte bara fredagar förresten. Alla dagar. Så behagligt är livet på Getingstorp.

Här har Sigge lånat mattes
Howarddivan

Hoppingivande

Hopp om vad ? Jo, hopp om en lindrig vinter utan alltför mycken snö och kyla. När det fortfarande, i mitten på november, ser ut som på bilderna nedan så känns det rätt så hoppingivande.

 

Härlig novembervy.

Trädgårdssäsongen 2014 känns inte alls långt borta.

 

På väg på elmoppen efter att ha hämtat dagstidningen möter
jag D och Nelson på väg ut på sin dagliga långpromenad.

 

En av D:s och Nelsons vackra promenadvägar.

 


 


Skillnad på folk och folk



Nej, du blir inte renare av att bada i pengar.

Dags för en ny time out. Nu är det riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani( C) som misstänks för bedrägeri.  Hon är misstänkt för att skott sig på ett biståndsprojekt i Irak som hon ansvarat för. Fiffel bland förtroendevalda/anställda förekommer förstås som det kan göra hos oss vanliga dödliga. Skillnaden är dock att gemene man, s k vanligt folk, inte har möjligheten till time out. Varför ska då en person i förtroendeställning ges denna möjlighet. Argumentet att ingen annars skulle ta dessa jobb köper jag inte. Visst, Al- Sahlani är misstänkt , inte dömd. Dock tyder det på sällsynt dåligt omdöme att leda ett biståndsprojekt som  bl. a. innebär att hon överför  biståndspengar till sin pappas politiska parti i Irak. 

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Bertil Rignäs, ordförande i IFK Göteborg och vd i det kommunala Bostadsbolaget i Göteborg. Hans fiffel med kvitton efter en tjänsteresa blev snabbt det Out! jag efterlyste då styrelsen för Bostadsbolaget nu givit honom sparken. Bra jobbat. Äntligen en styrelse som tar sitt ansvar och agerar. Som plåster på såren så utlöses Rignäs fallskärm på c:a 4 miljoner kronor.
Se där, ännu en företeelse som inte omfattar vanligt folk.

Vidrig människosyn

Många funktionshindrade människor är i  behov av olika typer av stöd- och hjälpåtgärder för att över huvud taget klara sin vardag. Jag vet detta av egen erfarenhet  då jag  efter min stroke 2001 plötsligt behövde hjälp för att klara de mest basala vardagssysslorna.  Jag sökte och fick assistans enligt LSS, dock först efter att ha överklagat Örebro kommuns avslag till dåvarande Länsrätten. Efter 2 år så drogs min hjälp in utan att mina behov på något sätt förändrats. Jag stred en tid men tog snart beslutet att inte ödsla energi på en meningslös kamp. I stället lade vi ( D och jag ) vår energi på att förändra vår tillvaro både arbets- och boendemässigt.  En förändring så långt som möjligt anpassad till vår nya livssituation. Ett bra beslut har det visat sig. Ett beslut som 2008 förde oss dit vi är idag.  Till vårt Getingstorp.

Jag tänker med sorg på alla som inte som jag har möjlighet eller förmåga att förändra sin situation. Som ensamma får slåss för sina rättigheter och sakta mals ner av systemet.

LSS är en lagstiftning som 1993 tillkom just för att tillgodose dessa behov. Detta kostar förstås pengar för landets kommuner. I desperation för att minska kommunens utgifter så anlitas idag privata konsulter för miljontals kronor för att lära kommunanställda att kunna ge avslag och komma undan att ge hjälp till personer med funktionsnedsättning.

I gårdagens "Kalla fakta" gavs en inblick från en av dessa konsulters föreläsningar för kommunanställda som arbetar med LSS. Det var motbjudande att lyssna till konsulten som raljerade friskt över funktionshindrade  människors hjälpbehov. Åhörarna lät sig villigt förledas och skrattade gott åt vidrigheterna. Föreläsaren kom från företaget KommunLex  som uppger sig arbeta med  juridik, utveckling och kvalitet inom kommunal kärnverksamhet har gjort LSS till en av sina födkrokar.

Jag önskar inte någon medmänniska något illa, men föreläsaren från KommunLex skulle gärna få byta med mig, om så bara för en vecka, för att få en liten inblick i vad det innebär att vara funktionshindrad och vilka begränsningsar detta för med sig i det dagliga livet. Bytet skulle bara innefatta mitt fysiska jag, inte mitt mentala jag.

Det är för mig  obegripligt att kommuner betalar för dylik "kompetensutveckling" för sin personal. Lika obegripligt som att någon kan tänka sig hålla en föreläsning där man raljerar  över och förminskar funktionshindrade människors behov.

 

 

Vanans makt

Ordningen är återställd.

Nerikes Allehanda, vår lokala tidning, har vi prenumererat på i "alla" år. För en tid sedan ändrades tidningen och vi fann den inte länge lika intressant.  Den nya "Sydnärkebilagan" kändes främmande för oss som bor i Lekeberg. Då vi är föga intresserade av att vara uppdaterade på källarinbrott i Askersund eller dieselstölder i Laxå så avslutade vi prenumerationen.

Det gick dock inte många dagar förrän vi saknade tidningen. Fram för allt till helgfrukosten på lördag och söndag. Dessutom saknar jag fredags- och söndagskorsorden. Men mest saknas  den där känslan av att sitta och bläddra i en papperstidning.  Där det fortfarande är jag som bestämmer, där artikeln inte bara plötsligt kan försvinna p g a att internetåtkomst saknas.

Så nu har vi återupptagit prenumerationen. Inte bara på helgen utan veckans alla dagar då värdet av mina turer med elmoppen ner till postlådan för att hämta tidningen inte heller ska underskattas. Från och med igår så är allt som vanligt igen.