Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

lördag 7 april 2012

Trötta killar efter händelserik vecka

För hela familjen har den gångna veckan varit händelserik. Fylld av både riktigt tråkiga och mindre tråkiga händelser. Ja, någon riktig positiv händelse oxå även om det är svårt att kunna glädjas i  allt det tråkiga. Nu är ju detta med att kunna glädjas i alla lägen, att kunna ta motgångar, något som jag blivit riktigt duktig på så trots allt känns det rätt ok just nu. Alla blir vi förstås uttröttade av allt som hänt, inte minst Nelson och Sigge  som hittills valt att tillbringa dagen i viloläge
Nelson myser på sin favvoplats ute i glasverandan.

Sigge lånar då Nelsons korg i köket.


Fårinvasionen del 2

När jag i morse tittade ut från badrummet på övervåningen så ser du på bilderna nedan vad jag såg ute på gräsmattan. "Fårinvasionen"  som jag skrev om i förrgår fortsätter. Nu när jag har min kamera tillbaka så passade jag förstås på att dokumentera.När jag ser fåren utanför fönstret så känner jag mest medkänsla med att dom måste kuska runt här i byn i jakt på föda. För att få bort dom så fick jag ta mig ner en våning vilket tar en stund för mig. Dom stod dock stillsamt kvar så jag öppnade dörren , skrek och slog med käppen mot broräcket. Dom tittade förvånat på mig och undrade vad det var för galen gubbe som vrålar så här på Påskaftons morgon. Det var hjärtskärande att se de två vilsna lammen.

När jag med hjälp av min tordönstämma och käpp jagat iväg fåren så försöker jag ånyo kontakta markägaren. Denna gång svarar han på telefon. Jag presenterar mig och talar om att fåren nu i flera dagar sökt sig hit till vårt Getingstorp. Jag framför mina önskemål om att han omgående vidtar åtgärder. Han säger då att han ska åtgärda det hela men  att det inte går  att få ner stängselstolpar i marken.  Jag invänder med  att om inte stängselstolpar går att få ner så måste han  vidta andra åtgärder och omhänderta fåren på annat sätt då detta pågått sedan årsskiftet. Han upprepar ånyo att han ska åtgärda detta och jag låter mig nöja med detta svar. Jag kan för stunden inte göra mera utan får lita på fårägarens ord och goda vilja.


Bara några meter utanför dörren står fåren och betar på vad som kan finnas av föda i vår gräsmatta.





När jag skrikit och slagit med käppen en stund så masar dom sig iväg.

Dom rör sig i samlad tropp.

 Dom följer städat vägen bort och söker sig nya "betesmarker".

Påskmat och lite påskhistorik


D varit upptagen av viktiga uppdrag de senaste dagarna så fick Långfredagens middag begränsa sig till en enkel tapasbricka. Den smakade utsökt. I afton vet jag att det blir nåt helt annat på middagsbordet, en av mina absoluta favoriter.  Då går vi från spanska till norrländska specialiteter. Återkommer till detta.

Sara och jag på tapasreataurang i Mijas 2005-03-24.

Påsk och tapas hör väl ihop med mig. För sju år sedan gjorde jag min sista utlandsresa då jag, D och Sara åkte till Mijas i Spanien när Sara fyllde 30 år. En av kvällarna var vi ute och åt en sen måltid på en tapasrestaurang. Restaurangen låg vid ett litet torg inte långt från stadens kyrka. Vid midnatt så hände något mycket fascinerande som vi var ovetande om. Plötsligt så exploderade hela torget utanför vårt fönster. Midnattsmässan var ett faktum och en praktfull procession uppenbarade sig där ute. Det var i sanning en fantastisk upplevelse som vi fick oss serverade sittande vid vårt fönsterbord. En både oväntad och oförglömlig upplevelse.

Här sitter jag i rullstol på Madrids flygplats.
Jag kommer ihåg att resan var kryddad med några  minnesvärda händelser. En sådan  ägde rum när vi mellanlandade i Madrid. Inne på flygplatsen så gick D och Sara för att handla i några butiker och jag satt kvar i min rullstol och väntade. Plötsligt kom en flygplatspersonal och tog tag i rullstolen och började rulla iväg med mig. Jag blev både förvånad och förbannad och förklarade högljutt på en blandning av eldig spanska och svenska att han skulle ge fan i mig och min rullstol.  Hans avsikter var säkert goda och det var väl hans uppgift att se till att jag i god tid fanns vid rätt gate när vårt flyg till Malaga skulle avgå. Men , jag hade ju lovat D och Sara att sitta kvar till dess dom kom och hämtade mig. Ett sånt löfte bryter jag inte. Den uniformsklädde mannen försökte argumentera emot mig men gav till slut upp inför min antagligen både förskräckta och bistra uppsyn.

Här har jag lugnat mig och Sara och jag kan skratta åt ovan beskrivna händelse.
På Saras födelsedag blev det en rejäl köttbit, enligt önskemål. Intressant då ingen av oss numera äter kött.

En typisk turistbild. Sara och jag poserar med Medelhavet i ryggen.




Efter denna resa var jag rätt övertygad om att det var sista utlandsresan för mig. Att resa i rullstol är inte min grej. Jag är naturligtvis jätteglad för att vi gjorde den här resan tillsammans men enough is enough. Nu reser jag i tanken här hemma på vårt Getingstorp i stället. Vart jag vill och när jag vill.
Vill Sara  följa med så fixas det enkelt då hon numera bor bara 3 km bort vilket innebär att jag t o m kan hämta henne med min elbil.







 Getingstorp idag kl. 08.00. Det blir nog ingen lunchpremiär i växthuset i Påsk.