Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

lördag 31 januari 2009

Foppa gör comeback - IGEN!!!!!!

35 år, uppnått det mesta som går att uppnå i hockeyvärlden, tjänat pengar för att klara sig gott resten av livet etc.
Vad är det som driver karln till alla dessa återkomster ?

- " skulle vara kul att vara med i OS igen". Fan trot. Längtar han verkligen efter hockeytrunken, svettiga omklädningsrum och folkets orimliga förväntningar på sina axlar ?
Nu måste ju MoDo dessutom ta SM-guld om Foppa ska kunna visa sig på Ö-viks gator igen.
Ser att MoDo redan värvat en polis / beskyddare till Foppa. Med tanke på Foppas ålder och onda fot (AJ,AJ,AJ så ont det gör) så är det väl en personlig assistent han behöver. Men det är klart, personlig assistent låter ju inte lika macho som polis.

Nej, något annat måste ligga bakom både Foppas och andra "åldringars" snack om comeback.

Kan det vara rädslan för att vara tvungen att möta livet som gör att det inte går att klippa strängen. Är det så illa så att dagens multistjärnor inom idrotten genom sin satsning på idrott från unga år, ständigt hyllade och beskyddade, aldrig fått möjlighet att lära sig leva ett vanligt liv och därför räds detta ? Att ta det slutgiltiga beslutet att ge upp karriären är för svårt.

Risken är att det blir varken det ena eller det andra. Bara ett ständigt velande fram och tillbaka. Se bara på Henke Larsson. Sluta i landslaget eller inte ? Innebandy eller fotboll ? Helsingborg eller en ny utlandssejour ? Akta er superstjärnor så att vi i publiken inte glömmer bort allt stort ni gjort och bara kommer ihåg er som åldrande velpellar.

Det kanske är detta som är den allra största fasan. Rädslan att bli bortglömd, att inte längre stå i rampljuset, att inte längre se sitt namn på löpsedlarna, att bara vara en vanlig människa.