Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.
Visar inlägg med etikett Näsåker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Näsåker. Visa alla inlägg

söndag 12 maj 2019

100 år



Klisterdekal från 60-talet.
Om min pappa varit i livet skulle vi idag firat hans 100-årsdag. Han blev 75 år. 

Shell, Remsle, 1964. Fr. v. pappa Arvid, mamma Ilva
och jag själv. Jo då, ibland hade vi vita arbetskläder.
100-årsdagen får mig förstås att minnas ett och annat genom åren. Idel glada minnen. Jag har tidigare skrivit inlägg om  min uppväxt på bensinmack. Några inlägg finns här  och här. På den tiden fanns inga sociala medier att saluföra sig på utan då var det tidningsannonser och klisterdekaler som gällde. 
Tidningsannons från 50-talet.
Stor annonskampanj inför öppnandet av den nya
supermoderna macken i Remsle, Sollefteå 1964.

Ofta tänker jag på hur mycket som förändrats sedan min pappa gick bort. Tänk om han hade fått vara med om internetrevolutionen. Men fram för allt, tänk om han fått träffa och min familj. Och fått se vårt Getingstorp.


PS Nåt uppror mot höga bensinpriser var vi aldrig med om under våra mackår, men så kostade bensinen länge under en krona. På 50- och 60-talet var det inte ovanligt att kunder  tankade för en tia. Full tank var ingen självklarhet.





tisdag 26 november 2013

Tillbakablick

Stor produktbild
En titt i backspegeln väcker förstås minnen till liv.



Har i dagarna gjort en länge planerad utrensning av sånt som sparats genom åren. Foton, jobbhandlingar, tidningsartiklar, korrespondens, videofilmer etc. You name it. Skönt att göra sig av med. Vi är rätt duktiga på att inte spara "sånt som kan vara bra att ha", men lika fullt finns där "gömmor" med sådant som jag vare sig ägnat en tanke eller en blick de senaste 15-20 åren. Lika bra att då en gång för alla göra sig av med skräpet.

Visst är det kul med en sån här minnesresa nån gång där jag påminns om händelser i mitt liv. Hittade många foton som väckte minnen. Ett av vår vita katt Kurre när han satt på kassadisken i vår Shellmack i Näsåker nån gång på sent 1950-tal.  Jag kommer ihåg att han brukade gå ner i källaren på macken och borra ner sig i  någon av de trasselbalar som alltid fanns där.

Ett gruppfoto från min konfirmation 1963 dök oxå upp. Inget som jag minns med nåt större välbehag. Mest beroende på att prästen var en sträng typ som såg bestraffning som det bästa sättet att tillrättaföra de enligt honom vilsekomna. Han skapade bl. a. en skamvrå i  ett hörn av undervisningslokalen. Den var uppbyggd som en "isoleringscell"  av stolar och bord och där placerades den som på något sätt misshagade honom.  Jo då, även jag fick göra några vändor där vid "skampålen".

I en låst dagbok som jag inte hittade nyckeln till och därför  fick bryta upp så hittade jag   foton av två tonårsförälskelser. 

Dagboken  hade jag fått i julklapp 1960 och det enda jag skrivit i den var från just Julafton 1960 som vi firade hos mina morföräldrar. Jag kunde där utläsa att mina jämnåriga  släktingar liksom jag fick 15 julklappar  vardera. Det var kanske viktigt för julefriden med en rättvis fördelning. Förutom dagboken fick jag bl. a. boxhandskar, skidbindningar, en mössa, läderhandskar, en slipover och tre böcker. Själv hade jag givit en liten fotogenlampa till mamma, cigarettändare till pappa, parfymflaska till mormor och  cigarettpaket till morfar.

Foton från min realexamen 1967 och dito student 1970 fanns även de i gömmorna.

Ett antal foton och tidningsartiklar från mina  idrottsår fanns oxå sparade. Jag var  rätt så duktig som junior, målfarlig center i fotboll och råbarkad back i ishockey,  och hade säkert  fortsatt om inte andra intressen tagit över. 

Även foton från min militärtjänst och mina 25 Uppsalaår kom fram till beskådande.
De andra/nya intressena, som avbröt min fotbolls- och ishockeykarriär,  blev rätt många när jag efter fullgjord militärtjänst vid I 21 i Sollefteå flyttade till Uppsala där jag 1972 började på Universitetet. 

En del av de nya intressena var förstås knutna till nationslivet där Norrlands nation var min hemvist. 1976 delade jag som Ålderman i Angermannalaget ut det årliga kulturpriset till dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Samma år den 11 mars deltog jag  i middagen där Carl XVI Gustav installerades som nationens förste hedersledamot.  Jag kommer ihåg att jag då var inkallad till repmånad någonstans i Jämtlandsskogarna. Jag sökte och fick  permission för denna högtidlighet. Det behövdes något rojalistiskt för att en permission över huvud taget skulle komma i fråga. Jag kommer ihåg att jag hade kompisar som sökte permission för långt viktigare saker men fick avslag.  

Efter nämnda repmånad så har jag aldrig hört nåt mera från det militära. Bra så tycker jag för militärlivet är inget jag saknar. Jag kommer ihåg att  mina befäl försökte värva mig till officersutbildning, men det var inget jag nappade på. Roliga minnen att ha ändå. Bör väl tillägga att det inte bara var nationsliv under min Uppsalatid. Det blev även en fil. kand. examen. 

1976 började oxå min långa yrkeskarriär i Kriminalvården då jag den 17 maj, på min födelsedag, började arbeta extra på Uppsalaanstalten för att dryga ut studiemedlen. Uppsalaanstalten benämndes i folkmun "Tretton" då den var belägen på Dag Hammarskjölds väg 13. Med tiden blev jag chef för anstalten och var sedan  delaktig i att oxå avveckla den. I december 1987 stängdes den efter 125 år ( den första fången överfördes 1862 med häst och kärra från fängelsehålorna i södra tornet på Uppsala slott, en transport på en knapp kilometer).  Stängningen varade dock inte länge då jag fick uppdraget att återöppna i oktober 1988.  Överskottet på platser i landet hade plötsligt blivit ett överskott av fångar så därför fick gamla "Tretton" tas i bruk igen. Det svänger även i fängelsebranschen som du förstår. 1998 stängdes "Tretton" definitivt men då hade jag sedan 6 år tillbaka gått vidare i min yrkeskarriär.

Tänk så mycket som poppar upp i mitt huvud bara för att jag rotar runt i några kartonger. Och då har jag ändå förtigit det mesta och t ex inte nämnt någon av de många resor jag gjort från vilka det finns otaliga foton. Jag får nog vika en heldag för bara fotogenomgång. Blotta tanken på att djupdyka i alla pappersfoton får mig att utbrista "tack och lov för digitalkameran"!

Nej, nu får det räcka för idag med backspegelstittande. Till helgen är det 1:a advent så nu är det i stället att blicka framåt som gäller. Framåt, mot den stundande Julen.

Minnen går upp i rök. Vår eldningstunna fick
bli  slutstation för det som rensats bort.

onsdag 10 juli 2013

The champ


Statyn "Ingo the champ"

Igår kväll tittade jag på Tom Alandhs dokumentär "Det finns bara en Ingemar Johansson" i SVT1. P å många sätt en fascinerande story. Tänk så idrotten och företeelserna runt idrotten förändrats sedan Ingos storhetsdagar.

Jag fastnade  bl. a. för en liten detalj. När Ingo en kylslagen septemberkväll 1958 på Nya Ullevi inför nästan 54.000 åskådare mötte den obesegrade amerikanen Eddie Machen så tågade denne in i ringen påbylsad med trikåer, träningsoverall etc under en flashig badrock. Ingo, han äntrade ringen i sina boxingshorts iklädd badrock som hans mamma Ebba sytt. Vare sig publik eller kombattanterna behövde frysa då Ingo med en höger knockade Machen redan efter 2,16 i den första ronden.

Efter det så rullade den fantastiska historien om stensättargrabben från Göteborg vidare och Ingo ses idag som en av Sveriges största idrottsmän genom tiderna. En historia som kulminerade Midsommarnatten 1959 då Ingo blev världsmästare i Yankee stadium genom att knocka Floyd Patterson i den tredje ronden. Resten är idrottshistoria.

Jag såg själv en gång Ingemar i ringen. Det var under en turné runt i Sverige då han uppvisningsboxades med sin bror Rolf Johansson. Minns jag rätt så hände detta 1959 när han kommit tillbaka till Sverige som världsmästare. Jag kommer dock med säkerhet ihåg platsen. Det var på Lissvallen i Näsåker. Och jag var 9 år.

Som de flesta dokumentärer som görs om personer som inte själva kan påverka innehållet så har även denna mötts av olika reaktioner. De finns de som sett det som förnedring när det visas att Ingo inte längre hängde med då han drabbats av bl. a. minnessvårigheter. Jag tycker dock inte att bilden av Ingo som en stor idrottsman förvanskades av detta. Jag tycker att filmen både framställde honom som en fantastisk idrottsman och en genuint bra människa.

Sedan får vi aldrig veta om han själv velat se sig som en åldring med minnessvårigheter. Han var ju ändå The Champ. Men även de största personligheter, oavsett inom idrott eller andra områden, kommer att åldras och med detta förändras. En insikt som en dokumentär som denna kan förmedla eller välja att inte förmedla. Faktum kvarstår dock. En gång champ alltid champ.

tisdag 28 februari 2012

Lite macknostalgi





I mitt inlägg i söndags så hade jag hittat en dagstidning från 1953 där det annonserades om förestående midsommarfirande i Junsele. Jag fortsatte att på internet leta  uppgifter från mina ungdoms hemtrakter och hittade bl. a. två foton av personligt intresse.


Under större delen av 50-talet bodde jag med mina föräldrar i Näsåker, Ångermanland. Där innehade vi Shellmacken. I mitten på 60-talet flyttade vi till Sollefteå  där mina föräldrar öppnade en helt ny modern Shellmack på Remsle som invigdes under festliga former den 10 juli 1964. En kolossal och hypermodern anläggning i jämförelse med den i Näsåker. Här fanns åtta bensinpumpar , smörjhall för två bilar, tvätthall, spolbox utomhus där kunder kunde tvätta bilen under dygnets alla timmar. Därtill fanns  en matservering.  Nyskapande värre. 

Shell i Näsåker som det såg ut på 
50- och 60-talet.


I både Näsåker och på Remsle så bodde vi mitt emot macken, på andra sidan gatan. Något som var väl känt för alla. Under Näsåkersåren  så fanns ännu inte sedelautomater i Sverige vilket innebar att när någon efter stängning av macken upptäckte att bensinen var slut eller snart slut så drog man sig inte för att komma och knacka på hemma hos oss. Detta oavsett tid på dygnet. Serviceinriktade som vi var så gick förstås nån i familjen upp och tankade åt den nödställde bilisten. Vår mack på Remsle var den första i dessa trakter med sedelautomat, ett dittills relativt okänt begrepp. 

Dessa bilder väcker förstås minnen, minnen om hur mycket som hänt sedan 60-talet. Jag kommer ihåg att bensinen då kostade 75 öre vilket torde tala för att öppnandet skedde 1965, minns ej säkert. 1-kronasgränsen för bensin sprängdes 1972-73.  
Shell Remsle, N-:a Ådalsvägen 65, Sollefteå. Macken invigdes den 10 juli 1964.

Ytterligare en nyhet som lanserades och som jag i efterhand inte förstår var att vi började att ha öppet till kl. 24.00. Vilka arbetsdagar, 07.00--24.00. Det varade dock inte länge vad jag kommer ihåg. Jag påmindes senare genom en kommentar att det var konkurrensskäl som var orsaken till nattöppet. När vi öppnade denna Shellmack så var den det modernaste bland moderna men samtidigt en av alltför många (?) bensinmackar i Sollefteå. Därför gällde det att komma med nåt lockande och nyskapande. Alltså nåt mera än moderna lokaler, sedelautomat och barservering. Nattöppet var alltså ett konkurrensdrag. Även om det inte varade så länge så blev det ett lyckat drag.

Självbetjäning var ett annat vid den tiden okänt begrepp. När en kund tankade så var det självklart att jag förutom att tanka oxå kollade oljan, lufttrycket i däcken och  tvättade rutorna på bilen.


Jag kommer ihåg är att när vi skulle beställa hem mera bensin till våra cisterner under jord så fick jag med en lång trämätsticka först kolla nivån för att veta hur mycket som fanns kvar  i cisternerna.


När jag ibland förestod macken själv, när mina föräldrar  någon gång var tillfälligt var borta, så minns jag att jag vid stängningsdax räknade dagskassan, lade pengarna i en serviceväska och tog min moped och åkte ner till stan, Sollefteå, och lämnade pengaväskan i bankens servicebox. Det här kunde hända när jag var bara 15  år. Ingen oro för att bli rånad på den tiden inte.


En  intressant  och lite udda mackdetalj är att jag och D har likartade mackerfarenheter. Vi jobbade nämligen båda på mack i våra tidiga tonår. Jag på mina föräldras Shellmack, hon på en Gulfmack  i Finspångstrakten. Det var nog rätt ovanligt då att en ung tjej  kunde jobba på mack och t o m ibland ensam förestå densamma. Vi var nog båda rätt driftiga redan på den tiden. En rolig gemensam erfarenhet att ha. 




söndag 17 oktober 2010

Mystik i Ådals-Liden

Läser i en av de bloggar jag följer att det försiggår suspekta ting i min barndoms hemtrakter. Ingen stor nyhet men ändå tillräckligt suspekt för att jag ska skriva några rader.

fredag 27 februari 2009

Hund och katt och liv på mack.

Rubriken kan lätt tolkas fel. Jag har dock inget stridbart i tanke. Jag har alltid betraktat mig som en kattmänniska och har haft katt så ofta som möjlighet givits genom åren. Det började med en raskatt som jag inte ens minns namnet på. Han, eller var det hon, blev dock inte långlivad då inomhusvistelse var något helt främmande för denna varelse. Det här var före kattlådans tid men denna egensinniga katt gjorde snabbt min säng till sin "kattlåda" vilket förstås omöjliggjorde vidare boende i vår familj. Vid denna tid hade jag precis börjat skolan.
Nästa katt var en vit bonnkatt som hette Kurre. En underbar varelse som älskade att ligga på disken på vår bensinmack (Shell) och där bli omhuldad av kunderna. På lördagkvällar när danslystna till fots lämnade Folkets Hus i Näsåker så roade han sig med att ligga i diket och hoppa fram för att påkalla uppmärksamhet /"skrämmas" när dom passerade förbi hos oss.
På den tiden användes mycket trassel på en bensinmack. Vi hade trassebalarna nere i källaren på macken och där grävde Kurre gärna ner sig så att han blev ett med trasslet.
Efter Kurre blev det kattlöst en tid. Istället kom en underbar lapphund vid namn Argus att bli vår nya familjemedlem.
Vid den här tiden hade vi flyttat från Näsåker till Sollefteå och hade en större och modernare bensinmack. Jag kommer ihåg att vi var först med att ha öppet till kl. 24.00. Varför ? Kortautomater var okända och sedelautomater på gång att införas. Vid den här tiden var det vanligt med soppatorsk och att kunder kunde komma och ringa på hos oss när som helst på dygnet för att få tanka. Vi bodde rakt över gatan från macken. När jag vid 15-16 års ålder började sköta macken själv någon gång så räknade jag dagskassan vid stängning och tog pengarna och åkte moped ner till Sollefteå centrum där jag lade penningpåsen i bankens servicebox. Vem skulle våga göra detta idag ? Tänk så tiderna förändrats. Jag kommer ihåg att bensinen vid den här tiden kostade 75 öre/liter. På den tiden gällde full service. Hjälpa till att tanka förstås, kolla olja, kolla lufttryck i däcken, putsa rutor. Sedan kunde vid tankningstillfället tillkomma att byta lampor, tändstift, fläktrem etc. Saker som jag som bilägare idag inte kan göra själv.
Vad gjorde då Argus? Jo, han satt mestadels på en snöhög utanför macken och skällde som lapphundar plägar göra. Argus blev också hjälte när han vid en fiskeresa uppe i Norrland gjorde omgivningen uppmärksam på att en hundkompis till honom åkt iväg på ett isflak som lösgjort sig. Hundkompisen kunde räddas och historien fick ett lyckligt slut och Argus blev omskriven i ortstidningen.
Nästa katt var en svart bonnkatt vid namn Sotis och då var jag utflugen till Uppsala och mina föräldrar hade avslutat mackägarlivet och bosatt sig på landet. Sotis fick alltså bo där katter helst bör och vill bo, på landet.
I Uppsala skaffade jag så småningom katt, en bonnkatt vid namn Frida. Hon fick bo i villa och vara ute i koppel. Hon sa att hon trivdes men jag undrar?
Kommen till Örebro så blev jag med katt igen. Detta efter en stroke och 3 månaders sjukhusvistelse. Darlingen visste min vurm för katter och tyckte att jag behövde sällskap. När vi besökte uppfödaren i Degerfors så lösgjorde sig en liten kaxig herre från övriga kullen och kom fram till oss och sade.- Mig ska ni köpa, jag vill bo hos er.Så blev den korthåriga britten en av oss. Han fick heta Buddha. Han fick börja som innekatt i lägenhet, fick sedan vara ute på sommaren på vårt sommarställe. Det passade honom bra eftersom han inte gillade stöket och trafiken i stan. Sedan ett år tillbaka är han liksom vi boende på landet så nu är vi alla i vår rätta miljö. Han avstår dock gärna att gå ut under vinterhalvåret, en egenhet som han delar med sin husse. Inom ett halvår så ska vi ha en familjemedlem till om allt går enligt planerna. Vi har bokat oss för en hundvalp, en bullmastiff.
Hundsnack dominerar vardagen hos oss idag. Detta då Darlingen ska börja jobba på hunddagis. Sara öppnar nämligen hunddagiset cityHUND i Örebro i nästa vecka. Utöver detta så ska Darlingen gå en hundinstruktörsutbildning för att bli fullärd på hundar. Rubriken håller alltså till en del, Hund och katt. Liv på mack är dock något som tillhör det förgågna men något Darlingen och jag har gemensamt då även hon som 15-16-åring jobbade på bensinmack. Måste varit ovanligt för tjejer på den tiden. Lika barn leka bäst ....
Tänk så tiderna förändrats.