Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

torsdag 9 juli 2015

Det här med Grekland

Idag är första dagen på länge som inte Grekland står överst på tidningarnas löpsedlar. Vad kan då vara lämpligare än att jag publicerar det "Greklandsinlägg" som jag filat på en tid.
Mitt älskade Grekland som jag vill se det.

Jag är en stor Greklandsvän. Jag besökte landet första gången 1976 och kom sedan nästan årligen i 25 års tid att återvända. Min första resa var till Rhodos och min sista Greklandsresa gick till Skiathos 2001.

Jag lärde mig att älska landet, vanorna, traditionerna, maten och dryckerna och inte minst det grekiska folket. Jag benämns i familjekretsen ofta "Grekgubben" just för min fäbless för Grekland och det grekiska.

Det här inlägget om Grekland skrev jag i juni 2011. Det skulle jag lika väl kunnat skriva idag.

Det sprids, inte minst i dessa dagar, ett antal myter om det grekiska folket. De sägs vara lata fifflare som bara glider fram i tillvaron. Jag älskar Grekland och har  aldrig upplevt grekerna på de sätt som de idag beskrivs. Tvärtom har jag alltid upplevt  grekerna som strävsamma och oerhört vänliga med en gästfrihet jag aldrig mött annorstädes. Det kan därför vara på sin plats att skjuta några av vandringssägnerna i sank.

Så här ha den nuvarande utförsbacken sett ut enligt SvD Näringsliv.

Efter en utförsbacke följer, förr eller senare, en uppförsbacke. Hur ska Grekland klara av den?


Jag tycker att de pågående förhandlingarna börjar anta ett löjets skimmer  med lock och pock och hot från båda sidor. Deadline staplas på deadline och EU:s potentater synes sälja klippkort till möteskarusellen. En karusell som väl rimligen även den är förenad med kostnader.  Jag kan inte påstå att EU-bygget imponerar på mig.

Till den här bilden bidrar, enligt min mening, att EU talar med  kluven tunga.
Den grekiska flaggan och EU-flaggan vajar i otakt.
Premiärministern Alexis Tsipras å sin sida fortsätter genom sin något nonchalanta framtoning att odla föreställningen om grekernas "kulturella överlägsenhet". Grekland må vara Västerlandets vagga, men kan inte fortsätta leva på sina antika förfäders insatser för den europeiska civilisationen. Likväl kan övriga Europa inte stå i evig tacksamhetsskuld till Grekland.

Som jag ser det har grekerna ännu en gång blivit blåsta av sina förtroendevalda.
EU-kedjan är inte starkare än sin just nu svagaste länk, 
Grekland.  Vad händer med EU-bygget om kedjan brister?