Tillfälligt avbrott

Rubriken torde vara väl bekant för oss som varit med sedan TV:ns barndom. Jag har fortfarande bloggpaus, men lika plötsligt som de tillfälliga avbrotten i TV-sändningarna förr dök upp så fick jag inspiration till att redan idag vara tillbaka med ett nytt inlägg. Den här återkommande blogglusten är ofta sprungen ur ett inlägg eller en kommentar från någon av mina bloggkompisar. Den här gången var det en kommentar från BP på temat "åter till vardagen". Därav ett tillfälligt avbrott i bloggpausen. Ett avbrott i avbrottet. 

Idag är det "tillbaka till vardagen" som gäller för flertalet av oss. En vardag som naturligtvis ter sig väldigt olika beroende på var i livet vi befinner oss. 

En del av min vardag  har under de senaste 8 åren varit bloggandet och kanske ska jag låta detta förändras nu när 2017 års vardag inträder. Mitt bloggande får fortsätta vara en del av vardagen, men för den del inte något som med nödvändighet sker varje dag. Då behöver jag inte heller förvarna om bloggpaus så snart en dag blir bloggfri. Jag kommer nog att även fortsättningsvis  dagligen titta in hos dig och övriga bloggkompisar och kommentera. Se där, då har jag skapat en ny vardag.

Jag vill oxå bjuda dig på några vackra vinterbilder från min nya vardag här på Getingstorp.

Bara så vackert.

Och här får jag leva och bo.

Björkarna är vackra oxå i vinterskrud.

D har tagit ut snöslungan igen.

Dags för en finputsning på tomten.

Så här känns sommarmåltiderna avlägsna.

Och D:s poolbad ännu avlägsnare.

Min datorplatsutsikt.

God fortsättning! oavsett vad du gör när helgerna nu är till ända. Återgår till jobb eller gör som jag och BP, fortsätter den lugna pensionärstillvaron.

PS Det där kanoninlägget som jag nämnde här, det kommer.

Bloggpaus

Nu när vintern kommit på riktigt (?) så känner jag för en bloggpaus. Kort eller lång? Troligen kort, men osvuret är bäst. Brist på bloggfoder? Nej då, jag bara känner för en paus och så bra som det här året har börjat så är det nog rätt att följa magkänslan. Jag har inlägg på G, varav ett riktigt kanoninlägg,  så jag kan starta om när helst jag känner för det. Jag kommer trots pausen att då och då titta in hos dig för att inte helt tappa kontakten.

 Igår morse. Då minus 21, idag tar jag bort 2:an. 

Bloggpaus idag

Nej, jag sover inte idag, men skrivlusten
vill inte infinna sig.

Ambulansfärd, fördragna gardiner och tropiska sommarnätter

Årets varmaste dagar följda av tropiska nätter och vad gör då jag? Jo, ligger i sovrummet med fördragna gardiner, svettig panna, oförmögen att stå upp. Efter att ha sovit i stort sett dygnet runt i en veckas tid så är jag nu äntligen på gång igen. Då är det oxå hög tid att lyfta på förlåten.

D har fixat en bukett till mitt skrivbord
så att jag kan njuta av trädgården
trots den påtvingade innevaron.

Jag avslutade mitt senaste inlägg  med "Sjukvårds-upplysningen nästa". Så blev det oxå och efter det samtalet så blev det ambulanstransport till akuten på USÖ. Upprinnelsen till denna tråkiga dramatik var att jag för en vecka sedan plötsligt blev "döv" på höger öra. Inget farligt tänkte jag och väntade på att det skulle gå över, men icke. Jag provade kända metoder mot "lock för örat" och "vaxpropp", men inget hjälpte. Avvaktade ytterligare, men blev riktigt orolig när jag försökte kliva upp på onsdag morgon och drabbades av yrsel och illamående. Jag kunde inte stå upp, allt bara snurrade så snart jag försökte resa mig upp. Tillståndet förvärrades vartefter tiden gick och jag kände mig alltmera illa till mods.  Jag ringde då, på inrådan av D, till Sjukvårdsrådgivningen och förklarade min situation och den som tog emot mitt samtal gav mig rådet att kalla på ambulans för färd till akuten. Detta var inget att vänta ytterligare med. Att D skulle skjutsa mig till akuten var ogörligt då jag inte kunde gå, än mindre ta mig nerför trappan  och  ut till och in i bilen. Jag kände mig därför inte särskilt syndig när jag ringde efter ambulans trots att omedelbar livsfara inte förelåg. Kvinnan som tog emot mitt samtal på larmnumret 112 fann inget märkligt i att jag ringde i den situation jag befann mig och lovade skicka ambulans som var på plats efter mindre än en halvtimma. Jag blev mycket väl bemött av "112". Detsamma ska jag säga om den ambulanspersonal som hämtade mig, en manlig sjuksköterska/chaufför och en kvinnlig sjuksköterska.

På akuten blev det 7 långa timmar med provtagning, läkarkontakter och väntan, väntan, väntan. Jag fick träffa två läkare, en manlig och en kvinnlig, båda av utländsk härkomst. Den kvinnliga läkaren var från Grekland och då blev jag förstås extra intresserad eftersom Grekland är "mitt andra hemland". Det blev samtal om grekisk mat och dryck, om hennes hemtrakter och vilka platser jag besökt vid mina resor till Grekland under 25 års tid. Hon kom från en plats på den grekiska västkusten, inte långt från ön Lefkas som jag en gång besökt. Dagen efter skulle hon för övrigt åka hem till Grekland på semester. Jag kände mig genast bättre till mods när vi avhandlat några Greklandsfrågor.

Jo, hon pratade  med mig om mitt sjukdomstillstånd oxå och undersökte mig mycket noga. Beskedet blev att jag drabbats av en inflammation i höger öra som bl.a. påverkar mitt balanssinne.  Det ordinerades läkemedelsbehandling, total stillhet och återbesök om 10 dagar var efter det blev hemresa med D vid midnatt.

Att jag nämner detta med läkare av utländsk härkomst beror inte på det inlägg jag skrev om svensk sjukvård för en tid sedan utan är värt att nämnas för att inse att vi inte skulle klara sjukvården utan tillskott av utländska läkare. Den grekiska läkaren sade att hon är en av 50 grekiska läkare som just nu arbetar på USÖ. Inte så konstigt då att hon pratade grekiska när hon vid mitt besök konsulterade en tredje läkare på telefon.

Det är svårt att vara nyanserad i sin bedömning av sjukvården när man åker in akut med ambulans och mår förb....t dåligt. Sammantaget så får dock sjukvården väl godkänt för så väl behandling som bemötande vid detta besök. 

Just nu är jag dränerad på allt vad kraft och energi heter och det kommer att innebära att bloggen får stå tillbaka. Hur och hur länge vill jag inte avgöra nu, men det blir i vart fall inte dagliga inlägg den närmaste framtiden. Nåt matnyttigt från Getingstorp och vår trädgård hoppas jag dock kunna bjuda på då jag hoppas att jag snart ska kunna ta mig ut igen. Trädgården lever ju sitt liv som vanligt och D jobbar oförtrutet vidare där ute. Och ser dessutom till att hennes fyra killar har det bra.

Min kropp är rätt ordentligt stukad sedan tidigare, efter min stroke, och varje olägenhet som tillstöter gör att det bara skriker ERROR om hela mig. Vid såna tillfällen har t o m jag svårt att se möjligheter och det positiva i det som sker. Men, envis norrlänning som jag är så försöker jag ändå. Att jag lyckas skriva detta inlägg får väl ändå ses som ett positivt tecken. Puh!

Vi "ses och hörs" snart igen hoppas jag!

PS Stort tack till er som lämnat stärkande kommentarer till mig under den senaste tiden. Kommentarer som jag av förklarliga skäl inte  orkat svara på.  T o m mejl med styrkekramar har jag fått. Sånt värmer. I bloggvärlden är man aldrig ensam.