Värme och kyla är inte längre min grej. Jag har visst blivit svenskt Lagom. |
Idag placerar jag mig själv under rubriken Besynnerligt. Det innebär inte att jag gjort eller sagt något dumt eller galet. Nej, det handlar om nåt helt annat.
Nu när den här värmen som jag så länge suktat efter äntligen har kommit så blir det lite för mycket för mig. Jag har en tendens att varje år glömma att jag inte längre fixar det här med stark värme. Då lägger min lekamen ner verksamheten och jag blir allmänt orkeslös. Jag blir sittande med avstängd blick och flämtar som Nelson allt medan graderna och solen stiger. När jag någon gång vågar mig ut så får det bli i skuggan och helst när solen är på nedgång. Jag fixar förresten inte heller stark kyla, men den kan jag alltid skydda mig mot genom att hålla mig inomhus.
Jag ser mig inte själv som en kverulant som ständigt klagar och aldrig är nöjd. Tvärtom försöker jag alltid se någon ljuspunkt, även när tillvaron ter sig mindre glansfull. Men, det här med vädret kan visst aldrig göra mig riktigt nöjd numera. Jag, som i "mitt förra liv" (före 2001-06-26) älskade både kyla och värme. Besynnerligt! Eller, kanske ändå inte.