Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

tisdag 16 december 2008

Vem kan man lita på ? del 2

Jag ställde rubricerad fråga i ett av gårdagens inlägg. Jag finner idag anledning att ställa den igen.

Detta då jag läser nedanstående i veckans Riksdag och Departement:

SCB visste att det var fel i sommarens inflationssiffror elva dagar innan misstaget offentliggjordes. Under tiden hann Riksbanken höja reporäntan på felaktiga grunder.

Ett misstag i programmeringen hade gjort att ett decimalkomma hamnat fel. Det fick till följd att inflationen överskattades i april, maj, juni och juli. För juli hade SCB beräknat KPI till hela 4,4 procent. Den korrekta siffran skulle senare visa sig vara 4,1 procent.

Vetskapen om den allvarliga felräkningen hölls inom en snäv krets.Ovetandes om felräkningen beslutade Riksbankens direktion på sitt penningpolitiska möte den 3 september att höja reporäntan från 4,5 till 4,75 procent. Det var på vippen att räntan hade lämnats oförändrad. Men riksbankschef Stefan Ingves hade utslagsröst och påpekade bland annat att KPI hade blivit högre än Riksbanken hade räknat med.

Regeringen var lika ovetande som Riksbanken. Samma dag som SCB offentliggjorde sitt misstag kungjorde regeringen 2009 års prisbasbelopp, som styr en rad ersättningar i socialförsäkringen. Eftersom beloppet bygger på KPI blev det för högt, vilket ökar statens utgifter nästa år.


Hur ska vi då använda denna nyvunna insikt ?


Ja, det kan ju vara en tröst när du begår misstag i vardagen att konstatera att betydligt allvarligare misstag på högsta nivå kan passera utan att världen för den skull går under.

Betänk följande visdomsord: Den som inte gör misstag gör vanligen ingenting.

Dessutom offentliggjordes misstaget, om än 11 dagar efter upptäckt, vilket trots allt inger hopp eftersom:

Att erkänna ett misstag är att visa att man blivit klokare.

Tunt i expertleden

Har tidigare i veckan skrivit om turerna runt Thomas Quick. Slås av en intressant iakttagelse i samband med detta.

Dels noterar jag hur experterna positionerar sig och skjuter skarpt för att om möjligt misskreditera någon expertfiende.

Dels är det intressant att så snart ett uppmärksammat brott eller rättsfall står på agendan för dagen så är det samma personer som media hänvisar till. Detta oavsett om personerna är direkt involverade i rättsfallet eller inte.T ex polisprofessorn Leif G W Persson, psykiatern Ulf Åsgård, advokaten Leif Silbersky eller överåklagaren Christer van der Kvast.

Ibland utökas expertskaran till att omfatta kriminologiprofessorn Jerzy Zarnecki och psykiatriprofessorn Sten Levander.

Tyvärr ligger dessa experter ofta i fejd med varandra till följd av gammalt groll och deras expertutlåtanden andas ofta lika mycket hat mot expertkollegan som saklighet i aktuellt ärende.

Om nu deras kompetenser är av sådan vikt är det väl ett fattigdomsbevis att endast dessa fåtal personer finns att tillfråga. Jag finner det snarast rättsosäkert att låta medias bevakning av dylika fall vila på endast ett fåtal personers kunskap och TYCKANDE.