En blåsning

Omslaget säger intet om det som finns 
där innanför.

Som uppväxt i Ångermanlands inland ( Undrom, Kilforsen, Näsåker, Sollefteå) har jag ett intresse av att följa utvecklingen i min gamla hembygd.  Inte minst med tanke på landsbygdens avfolkning och Norrlands utarmning. Som ett led i detta intresse köpte jag boken Nya Norrland.  

Bokens författare är uppvuxen i Bollstabruk, en by bara 3 mil från Sollefteå. Jag visste att författaren är serietecknare, men hade ändå förväntat mig en bok med härlig text och kanske ett antal gamla bilder från Bollstabruk, allra helst som bokomslaget är just en bild av centrala Bollstabruk där jag mycket väl känner igen mig. Jag kände mig därför grundlurad när hela boken är upplagd som tecknade serier. Ett evigt sammelsurium av tecknade bilder och inte sällan oläslig text.

Nej, jag läser inte 263 sidor av detta.

När jag läste om boken så hade jag uppenbarligen inte särskilt noterat ordet serieroman. Så kan det gå när intresset för ämnet får gå före min annars grundmurade noggrannhet.

Bokens  budskap försvinner i röran eftersom den blir oläst.

Detta innebär att den här boken läggs på hyllan utan att egentligen ha påbörjats. Något som jag aldrig tidigare gjort då jag brukar ge böcker en chans på åtminstone 50 sidor. Lätt räknade är de tillfällen då jag lagt en bok åt sidan för att sedan aldrig återkomma till. Att jag avslutar denna bok  efter bara en handfull sidor och en snabb genombläddring medför att min vilande läslust får fortsätta vila.

PS Apropå boktiteln så fanns i min ungdom två dagstidningar där uppe , Nya Norrland (1907 - 1999) och Västernorrlands Allehanda (1874 - 1999). Nu finns bara en, Tidningen Ångermanland som tillkom år 2000.

PPS Apropå Bollstabruk så kommer jag ihåg när jag bodde i Sollefteå men spelade pojklagsfotboll för Undrom och vi hade bortamatch mot Bollsta. Då hände det att jag tog mopeden och åkte de tre milen från Sollefteå till Bollstabruk där jag mötte upp med resten av laget. Efter matchen så var det förstås mopedfärd hem igen. De va tider de.

Apropå äldreomsorgen



Vallänge äldreboende i Undrom t v och Hotell Hallstaberget i Sollefteå t h.

Jag blev genom Anitas blogg uppmärksammad på ett TV-inslag på Mittnytt i förrgår . Det handlade om vad kommunerna gör med våra skattepengar. Denna gång synades Sollefteå kommun och särskilt äldrevården och äldreboendet Vallänge. Vallänge, där min 86-åriga mamma bor sedan i våras. När jag tittar på TV-inslaget så får jag dessutom se min mamma som jag inte träffat på 4 år då ingen av oss längre kan resa längre sträckor. Jag håller veckokontakt via telefon, kort och brev.
Vallänge är ett på alla sätt fantastiskt äldreboende som jag vågar påstå har givit min mamma ett nytt liv.

Efter att ha sett TV-inslaget så blev jag inte bara bedrövad utan oxå förbannad. När jag hör John Åberg (S), ordförande i äldrevårdsnämnden i Sollefteå kommun, tala om gamla människor i termer av "en ansamling platser", "en volym" och "kostnadseffektivitet" så förstår jag dock bättre de prioriteringar kommunen gör.
I TV-inslaget så sägs att Vallänge riskerar att läggas ner då kommunen måste spara 7 miljoner i äldrevården. Detta samtidigt som kommunen satsar 50 miljoner på "det 50-åriga problembarnet" Hotell Hallstaberget. Det ska genomgå en total makeover innehållande bl. a. nattklubb, spa och vinkällare. Här får du veta mera om projektet.
Dessutom har kommunen nyss byggt ett nytt badhus,  Aquaarena,  för 150 miljoner som kostar 15 miljoner/år i driftkostnader.

Visst, man kan inte alltid ställa en kommuns alla verksamheter emot varandra men nog rimmar det illa att man vill lägga ner kommunens kanske bästa äldreboende för att spara i sammanhanget futtiga 7 miljoner samtidigt som det görs satsningar på flera hundra miljoner.

Vallänge är ett äldreboende som jag känner till sedan min mormor bodde där och som jag redan då tyckte fungerade bra. Att Vallänge idag är ett mycket välfungerande äldreboende har jag fått åtskilliga bevis på. Vid mina kontakter möter jag alltid trevlig och positivt inställd personal som på alla sätt ger uttryck för att ha ett genuint engagemang i min mammas och övriga boendes välmående. Att min mamma dessutom mår bättre och säger att hon trivs förstärker förstås den positiva bilden.

För min mamma och alla äldre som bor i närområdet så hoppas jag att Vallänge får vara kvar. Det kunde t o m vara på sin plats med en extra satsning på Vallänge. Underskatta inte det välkända faktum att den viktigaste resursen på en arbetsplats är personalen.

Ibland säger man om arbetsplatser att "det sitter i väggarna" och då handlar det ofta om destruktiva beteenden och negativa traditioner. Då kan det t o m vara på sin plats att avveckla och låta personal starta om på andra arbetsplatser. På Vallänge däremot är det konstruktiva beteenden och positiva traditioner som sitter "i väggarna". Låt personalen fortsätta förvalta dessa unika inslag på plats.

John Åberg (S), ordförande i äldrevårdsnämnden i Sollefteå kommun, säger i det Mittnytt-inslag jag tidigare refererade till att man behöver ha c:a 30 platser på äldreboenden för att bedriva en kostnadseffektiv verksamhet och att Vallänge med sina idag 12 permanent platser + 2 korttidsplatser därför inte är kostnadseffektivt. Som så ofta idag så talar beslutsfattare/politiker hellre om kvantitet än kvalitet. Äldreboenden finns väl i första hand för att  gamla människor ska kunna få en bra och trygg ålderdom, inte i första hand för att kommuner ska komma billigt undan. Eller som kommunen uttrycker det på sin hemsida: "Kommunens äldreomsorg ska inriktas på att äldre människor får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande". 

Ett förslag från mig, om man nu ändå står fast vid 30 platser på äldreboenden som det optimala, är att Sollefteå kommun bygger ut Vallänge till 30 platser. På detta sätt så bevarar man oxå de positiva traditioner som Vallänge av idag vilar på, traditioner som inte kan köpas för pengar. Dessutom tar man väl till vara på redan befintliga lokaler och får ett "kostnadseffektivt" äldreboende bra beläget i kommunen.