Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

fredag 6 mars 2015

Det här med att vara sportintresserad

Jag kan nog sorteras in i kategorin sportnördar, även om jag föredrar benämningen sportintresserad. Jag gillar att titta på sport och gillar det mesta. Dock inte motorsport, särskilt inte speedway. Det säger jag utan att nånsin varit på en speedwaymatch. 
 
Jag borde ju gilla motorsport då jag växt upp på bensinmack och älskade det livet. Men, det var inte motorerna och bilarna jag älskade. Det var människorna, kunderna.
 
Varför skriver jag då detta just nu? Jo, för att jag sedan tidig förmiddag tittar på inomhus-EM i friidrott. Rätt mediokra tävlingar får jag tillstå. Men, vänta. Nyss hoppade Michel Torneus 8,30 i längd. Ledning och nytt svenskt rekord! Och Angelica Bengtsson tar sig till stavfinal då hon nu  klarar 4,60.
 
Kanske är det just detta som är tjusningen med idrott. Det svänger så snabbt. Från besvikelse till lycka på ett ögonblick.
 
Min egen idrottskarriär? Ja, den kan nog sorteras in i samma kategori som början av dagens EM-tävlingar. Det vill säga rätt medioker. Jag var hyfsat duktig hockeyspelare. Hårdför, ja t o m rätt råbarkad back vilket bl. a. gjorde att jag sorterades bort från TV-puckuttagningarna i Ångermanland av just det skälet.
 
I fotboll var jag duktig som junior. Klassisk center med nr. 9 och hade ett fruktat skott. Dessutom säker straffläggare. Längre än till en vinst i skol - DM i Ångermanland räckte det dock inte. 3-2 slutade finalen . Jag gjorde alla 3 målen, men ändå var rubriken i lokaltidningen "Steve gjorde mest men var ändå inte bäst". Vem var då bäst? Jo, jag kommer ihåg min skolkamrat  Tommy som spelade vänsterytter och var en snabb trollgubbe som kunde snurra upp motståndarförsvaren och servera oss andra målchanser. Helt enkelt en bättre fotbollsspelare än mig.
 
Sedan blev det inte mycket mera av min egen idrottsutövning. När studentlivet i Uppsala började 1972 så sattes idrottsutövningen på undantag. Då fanns annat att ägna sig åt.  Mycket annat.  Det närmaste idrott jag kom var att jag under studietiden jobbade extra som motionsledare på "Svettis". Nej, nu måste jag sluta skriva så att jag inte avslöjar alltför mycket om mina år som Uppsalastudent. 
Härliga minnen har jag från gamla klassiska Svettis
beläget vid Svandammen i Uppsala.