Många är de experter som nu tillfrågas och uttalar sig om den för mord misstänkte 52-åringen i Örebro som tog sitt liv i häktet i Örebro. Inget märkligt med detta då en händelse som denna självklart är ett misslyckande och väcker både uppmärksamhet och frågor.
Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem som media envisas med att använda som s k expert i allt som rör rättsväsendet tar som brukligt till brösttoner och fastslår:
- Det är en fullständig skandal för rättsväsendet.
Må så vara men att basunera ut denna "sanning" leder ingen vart. Förutom då att Alhem får lite extra medialjus på sig. Bättre är att konstatera att trots den rigorösa kontroll som råder på våra häkten så kan detta ändå hända och allt ska förstås göras för att det inte ska upprepas. Ändå vågar jag påstå att det kan / kommer att hända igen.
Det är av flera skäl svårt att under längre tid ha sekundbevakning dygnet runt av en häktad eller fånge. För att detta ska kunna ske så krävs först en väl grundad misstanke om att något oönskat kan ske. Sekundbevakning kan inte bara beslutas för att någon råkar ha en "magkänsla". Det ska heller inte bortses från att sådan bevakning också är ett stort intrång i den enskildes liv, även om denne sitter i häkte eller fängelse. Sedan måste också hänsyn tas till vilken negativ påverkan en så tight bevakning kan ha. Och för hur lång tid ska den bestå. Även som häktad eller fängelsefånge har du rätt till en privat sfär.
Hur det var i detta fall vet inte jag men jag kan väl anta att om en läkare hade fastslagit att det förelåg förhöjd suicidrisk så hade bevakningen antagligen varit ännu rigorösare än vad den nu var. Förhoppningsvis bringar kommande utredning mera klarhet i vad som hänt, varför och hur det var möjligt.
Även om det bär mig emot att tala om resurser när det gäller människoliv så är det också en resursfråga att ha en person under sekundbevakning dygnet runt. Det krävs personal som sköter denna uppgift, bara denna uppgift. För det är väl ändå humana bevakningsformer vi talar om.
Jag har själv under mina 30 år i Kriminalvården haft att göra med så väl självmord som mord och har förstås också själv ställt mig frågan:
- Hur är detta möjligt? eller snarare
- Hur i h.....e är detta möjligt?
Inte alltid har händelseförloppen i efterhand kunnat klargöras eller en skyldig kunnat utpekas och jag har med tiden fått lära mig leva med vetskapen om att vi människor, även i de mest kontrollerade och slutna miljöer, kan åstadkomma det oväntade. Ja, t o m "det omöjliga".
Den vetskapen har fått mig att ha ett försiktigare och mera genomtänkt angreppssätt på svårigheter som uppstår och den har också utvecklat mein fingerspetzgefühl.