Så illa som rubriken antyder är det förstås inte, men Steve reflekterar slutar med detta inlägg. När jag hösten 2008 började blogga, ett halvår efter att vi flyttat hit ut på landet, så tillfredsställde bloggen ett behov som jag då hade. Eftersom jag är rörelsehindrad och oxå jobbar hemifrån så blev jag rätt så begränsad i min tillvaro. I vart fall kändes det ibland så till en början. Bloggen blev i vart fall ett sätt för mig att få kontakt med världen utanför. Jag har oxå tack vare bloggen "träffat" och fått "lära känna" många intressanta människor. Kontakter som varit oerhört värdefulla för mig. Dock har jag allt mera börjat känna bloggen som ett måste ibland. Inget gott tecken. Jag började ju blogga för att jag behövde och fortsatte för att det var vansinnigt roligt och lärorikt. Jag vill inte fortsätta för att jag känner mig tvingad därtill. Dessutom har jag en känsla av att jag upprepar mig, särskilt nu när jag lägger in sommarfoton.
Det känns helt enkelt rätt att bryta just nu. Det behöver dock inte innebära att jag slutar läsa din blogg så du kommer nog att se en kommentar från mig då och då. Tack till er alla som jag fått förmånen att "lära känna" via min blogg.
Den där känslan av begränsning som jag kunde känna till en början försvann snabbt. Jag känner mig mycket friare här ute på landet än vad jag nånsin kände när jag bodde i stan. Här vill jag leva, här vill jag bo.
Jag har lärt mig att aldrig säga aldrig så kanske dyker jag upp i någon ny skepnad i framtiden. Eller återupptar denna blogg. Allt gott till er där ute i bloggvärlden.