Jul på Sirishof

Vid 13-tiden på Julafton knackade det på dörren och in kom en personal med en serveringsvagn med en helläcker vegetarisk julbuffé till mig. Där fanns allt ett julbord förväntas innehålla så inget fattades mig. Buffén var inte bara en fröjd för ögat, den smakade dessutom utsökt. Det kändes smått lyxigt att få en personlig julbuffé serverad. Arrangemang som detta sätter guldkant på tillvaron och bidrar förstås till att jag trivs med att bo här på Sirishof.

För övrigt har julen förflutit lugnt och stilla, precis som jag vill ha det. God fortsättning!

Denna välsmakande och snyggt upplagda
julbuffé undfägnades jag på Julafton.

 

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag dig! Hoppas att du, liksom jag, begåvats med den vita varan snö så att även du kan utbrista; Det blev en vit jul till slut!  Även om jag inte längre är en älskare av kyla och snö så tycker jag ändå att julen ska vara vit.

En vacker vintervy över Stadsparken har jag
 från mitt fönster.

Dan före dan

Det är oftast väldigt lugnt här i mina omgivningar så när det plötsligt slamrar till utanför mitt fönster så måste jag så klart kolla vad som är på gång.  Att man åker runt med en kranbil och lastar av eller på nåt kan du se av fotot nedan, men vad det närmare rör sig om får du gissa dig till.

 Kan det vara Tomten som åker runt och
lämnar av paket så här dan före Julafton?

                                             

1 ½ år på Sirishof

Sirishof.

Min bloggkompis BP tycker att jag ska skriva ett inlägg om hur tillvaron ter sig på Sirishof, det äldreboende i Örebro som jag bor på sedan  den 20 maj 2020. Kan väl passa bra då att  så här, drygt 1 ½ år efter att  jag flyttade in, berätta lite om tillvaron här.

Egentligen finns inte mycket att skriva om då det är en rätt så ospännande tillvaro. Men, icke desto mindre, en tillvaro jag trivs alldeles utmärkt med.

Att flytta från mitt älskade Getingstorp var nåt som jag bävade inför, men det fanns förstås nånstans där i bakhuvet att jag skulle bli nödgad därtill då jag märkte att jag fick allt svårare att ta mig fram . Vartefter min fysiska förmåga sviktade  så kom jag och D till slut fram till beslutet att en flytt är ett måste. 

Ett avgörande önskemål inför flytten var att jag ville bo på ett ställe där jag så långt det är möjligt kan "leva mitt eget liv". Jag var inte ute efter sällskap och massor av gemensamma aktiviteter utan ville komma till en lugn plats där jag kunde "rå mig själv" och själv bestämma hur min vardag ska se ut. Ställen av typen "här är vi som en enda stor familj" var jag alltså inte ute efter.

Då Sirishof uppfyllde mina önskemål och dessutom har Örebro stadspark som närmaste granne hade jag inte svårt att bestämma mig. När jag sedan kom hit och kunde konstatera att min lägenhet ligger några våningar upp och med utsikt över just stadsparken, ja då var det så bra det kunde bli.

Hur ser då min vardag ut? Jo, den börjar kl. 6 då min telefon ringer. Någon "sjusovare" har jag aldrig varit då jag trivs med att starta dagen tidigt. Sedan tar det förstås sin rundliga tid för mig att göra mig i ordning och vara påklädd och klar till frukosten som jag valt att inta kl. 07.30. Frukosten, liksom alla andra måltider, får jag serverad i min lägenhet då jag valt att inte äta i den gemensamma matsalen.

Med frukosten intagen och "gomorronmesset" skickat till D så  placerar jag mig  framför TV:n eller vid datorn. När jag fått mig en dos av dagens nyheter och läst dagstidningarna på internet så har förmiddagen passerat.

Kl. 13 äter jag dagens lagade måltid, oxå den i min lägenhet. Jag har i mitt vuxna liv alltid ätit bara frukost och ett lagat mål mat om dagen och gör så fortfarande. Om jag ville skulle jag kunnat fylla hela dagen med att äta då här serveras ett stort antal måltider. Förutom frukost, lunch med dessert och middag så bjuds mellanmål, kaffe med dopp och kvällsmål. Inte sällan har någon i avdelningspersonalen bakat så det bjuds tårta eller rykande färskt fikabröd. Då och då snitsas frukosten till och det erbjuds s k "hotellfrukost". Vid storhelger bjuds det alltid på nåt extra. Jag blir mätt bara av att tänka på all mat som bjuds.  

Hur är det då att bo på ett äldreboende som Sirishof? Hur blir jag  omhändertagen  och vilka är det som tar hand om mig och hur ser personalresurserna ut ? 

Vi är åtta boende på min avdelning och var och en har sin egen lägenhet. Hur och om man vill umgås avgör jag helt själv. 

Avdelningspersonalen finns tillgängliga dygnet runt. Vill jag något så trycker jag bara på "larmknappen" som jag bär på mig.  Personalgruppen består av undersköterskor.  Jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb och jag är full av beundran för hur dom klarar av att tillgodose alla boendes olika behov och speciella önskemål.  Inte minst jag själv har ett antal speciella önskemål och "egenheter".

 Jag har en särskild kontaktperson i personalen som jag i första hand vänder mig till med mina frågor och funderingar. Hon ansvarar oxå för viss löpande medicinsk provtagning och kontroller. Hon hjälper mig  därutöver  med att duscha, hon tvättar och stryker mina kläder varje vecka etc. Ja, hon sköter allt i mitt hushåll som jag inte klarar själv. Hon betyder oerhört mycket för min trivsel här och vi har fått en väldigt bra relation.

En av de stora fördelarna på den avdelning jag bor är den minimala personalomsättningen. Det innebär att jag lärt känna all personal och dom har lärt känna mig vilket skapar både trivsel och trygghet. 

Den medicinska personalen och omvårdnaden är oxå av bästa märke. Sjuksköterska finns tillgänglig veckans samtliga dagar. Läkare kan jag om jag så vill träffa varje vecka.  Vårdcentral knuten till Sirishof finns 10 minuters rullstolspromenad bort. En arbetsterapeut finns oxå som hjälper mig kring frågor om hjälpmedel etc.

Mathållningen som jag beskrivit ovan och är mycket nöjd med sköts av en gastronom. Jag är rätt kitslig och bortskämd när det gäller mat, men jag har för den skull aldrig upplevt att jag ses som krävande eller besvärlig.

Det finns även en kultur- och aktivitetsansvarig som ser till att aktivitetsutbudet är brett och att det finns något som passar alla. Själv deltar jag  inte i några gemensamma aktiviteter, i vart fall inte hittills. Däremot har den aktivitetsansvarige och jag återkommande intressanta samtal om ämnen vi enas om. De senaste samtalen har rört hjärnan och dess funktioner. Lärorikt och inte minst användbart i vardagen. Jag mår dessutom bra av att få lite extra intellektuell stimulans.

Städning sköts av en inhyrd firma och jag får städat en gång i veckan.

Andra utifrån kommande tjänster som tillhandahålls är frisör, fotterapeut och tandhygienist.

Besök kan jag ta emot närhelst jag vill.

Jag inledde med att skriva att det inte finns mycket att skriva om, men det blev visst ett rätt långt inlägg ändå. Som du säkert förstår så har det gått mycket bättre än jag trodde att anpassa mig till en äldreboendetillvaro. De farhågor jag hade innan flytt har alla kommit på skam. Jag tycker att Sirishof lever upp till sin devis; gott liv - varje dag.

Jag är glad att efter 1½ år på Sirishof kunna skriva ett blogginlägg i denna positiva anda. Lika glad är förstås D.

Tredje dosen

Min tillvaro är om möjligt stillsammare än tidigare så det gäller att passa på att skriva ett inlägg när det händer nåt utöver det vardagliga.

Som igår då jag fick den tredje sprutan mot Covid-19. Efter två med Pfizer vaccin var det nu dags för Moderna. Ibland kan det vara bra att vara till åren kommen, som i detta sammanhang då jag hamnar långt fram i kön.

Att samhället börjat återgå till det normala känns bra även om jag inte är ute och märker så mycket av det. Jag ser det däremot när jag tittar på fotboll och ishockey på TV. Så härligt det är att se välfyllda läktare igen.

På tal om välfyllda läktare så lär det väl dröja innan vi ser det på Behrn arena då Örebro SK nu är på väg ut ur fotbollsallsvenskan. Måndagens förlust , 1-2 mot Degerfors,  var nog nådastöten.

Höstpromenad

Sprakande höstfärger.

Idag är det en underbar höstdag med sol, blå himmel, behaglig temperatur och vindstilla. Perfekt då att jag av personal blev erbjuden en rullstolspromenad i Stadsparken och längs Svartån. 

Nu , när jag känner mig piggare, så  får detta gärna bli en återkommande aktivitet. Tack för promenaden!

Gräsmattan har ersatts av lövmatta.

Svartån med Wadköping en bit bort.

 

Nypremiär

 Vad menar jag med denna rubrik tro? Jo, att jag är tillbaka och bloggar igen. Hur frekvent får framtiden utvisa. Min frånvaro beror på att jag tappade lusten att blogga då jag inte mådde bra. Orsaken till det var att jag ansattes av ångest och oro inför en kommande operation. Jag har enkelt uttryckt varit nere i källaren och vänt. 

Jag ska inte gå mera in på de medicinska problemen utan kort konstatera att operationen  nu är genomförd sedan 4 veckor tillbaka och eftersom allt gick bra så mår jag nu bättre. Ja, t o m riktigt bra.

En extra kick att börja blogga igen fick jag då jag nyligen fick ett mejl från min gamla bloggkompis BP som undrade hur det stod till med mig. Så glad jag blev av denna omtanke och "kick i baken". 

Jag går ut lugnt och nöjer mig med dessa rader idag. Jag gick ut lugnt även vid min bloggpremiär, idag för 13 år sedan. 

Ha de' gott där ute i bloggvärlden!

Pool är mera än bara njutning

Så här inbjudande ser poolen ut idag.

Åtskilliga gånger genom åren har jag gjort inlägg om vår pool. Själv har jag av förklarliga skäl aldrig kunnat använda den, men för D har den varit tänkt som tillfällen till avkoppling och njutning.

Så trodde vi oxå till en början, men rätt snart förstod vi att det var mera jobb än njutning med pool. Efter fem år rev vi den gamla och installerade en ny pool, men inte blev det så mycket mera poolbad för D efter detta. De två senaste säsongerna har det inte blivit några bad alls. Inför den här sommaren så bestämde sig D för att det inte ska bli ännu en badlös sommar och minsann har hon inte fått igång den, fått all rening att fungera och alla vattenvärden att vara perfekta. När D bestämt sig då blir det bara så. Då blir det bra. Bra jobbat Darlingen! 

Lika inbjudande från andra hållet.

Trevligt med en ny utemöbel oxå.

                             

Glad Midsommar

                                                       

          

En helt ny fotbollskänsla

            

Du som läser min blogg har knappast kunnat undgå att notera att jag är oerhört sportintresserad. Fotboll ligger mycket högt på min intresselista så den närmaste månaden med EM i fotboll innehåller högst troligt många högtidsstunder för mig. Stunder ofta fyllda av glädjekänslor. 

Någon sådan känsla var dock inte förhärskande under gårdagen. I slutet på första halvlek i matchen Danmark - Finland, 0-1, så infann sig en helt ny fotbollskänsla hos mig. En känsla av det djupaste obehag. Känslan framkallad när Danmarks stora stjärna Christian Eriksen plötsligt föll ihop med hjärtstillestånd. Oj, vad jag kände mig illa till mods. Plötsligt var fotbollen inte alls viktig. 

Jag fortsatte ändå följa TV-sändningarna. Inte för att fotbollen som sådan fängslade mig utan enbart i väntan på besked om hur Eriksens tillstånd utvecklades. När beskedet kom att han vaknat och pratat med personer i sin omgivning, då först släppte mitt illamående och jag började så smått kunna tänka i fotbollstermer igen.

Att matchen igår fullföljdes  fanns det säkert olika åsikter om riktigheten i. Av vad som framgått så var de båda lagens spelare eniga om att fullfölja matchen och det tedde sig då som ett rimligt beslut. Att det dessutom kom tidiga positiva rapporter om Eriksens tillstånd gjorde det förstås lättare att ta beslutet att fullfölja. 

Att Finland sedan vann denna sin första match i sitt första mästerskap var förstås sensationellt och hade i normala fall medfört bragdrubriker, men den historiska segern kom helt i skymundan av det som hände Christian Eriksen.

 Sammantaget så lämnade gårdagens händelser mig med helt andra tankar än vad som är vanligt efter en dramatisk fotbollsmatch med en oväntad segrare. I centrum för mina tankar framträder nu tankar om livet och dess förgänglighet. I min nuvarande situation, boende på ett äldreboende sedan ett år tillbaka, så dyker förstås tankar om livet upp ibland. Då kan det många gånger vara tankar om att livets slut kryper allt närmare. Inte särskilt upplyftande tankar som jag gärna vill hålla ifrån mig. Gårdagens händelser kan faktiskt hjälpa mig med det och se livet mera utifrån tacksamhet över vad det hittills givit mig än oro över vad som väntar. 

 Vad är då sensmoralen av detta? Jo, att vara hängivet sport/fotbollsintresserad kan ge insikter som leder till ökad både klokskap och livskvalitet.  Det känns extra bra inför den späckade TV-sportsommar som väntar.

20-årig bröllopsdag

Igår besökte D mig och vi firade 20-årig bröllopsdag. D hade köpt med sig mat från Gro Stallbacken, en klimatsmart restaurang med vegetariskt i fokus och noga utvalda ekoråvaror. Det blev en spännande måltid, en mysig kväll och ett allt igenom lyckat 20-årsfirande.

Meny:

Friterad mandelpotatis

Picklad Källsprång potatis, lagrad svecia, kavringsmul, tryffelcréme och färskt tryffelriv.

Hasselbacks palsternacka
Serveras med dillkräm, rökt tångkaviar, hackad rödlök och Västerbottenost.

Majrova spagetti
Serveras med chilipesto, Wrångebäckost, äggula från Berga gård samt Sarawakpeppar. 

Citronsmörbakad spetskål
Med palsternackspuré, syrad grädde, timjanolja och nässelchips.

Choklad bavaroise
Fylld med vildhallon coulis, digestivesmul samt rostad sesam.

Menyn i bilder:

Friterad mandelpotatis.

Hasselbacks palsternacka.

Majrova spagetti.

Citronsmörbakad spetskål.

Dessa mousserande viner avnjöts genomgående:

Fontanafredda Alta langa och Richard Juhlin

Ett lyckat dryckesval till menyn.

Bröllop och celebert besök

Igår hade jag celebert besök då D och Liv, 4, tittade in på en fika.  En alldeles speciell dag då jag inte träffat Liv på över ett år. Gårdagen var speciell av flera skäl då Livs mamma Sara och pappa Per gifte sig. Då mamma och pappa firar bröllopsnatten med övernattning i hotellsvit så bor Liv över hos D/Mormor.

Ett helt underbart foto av brudparet med massor av kraft
och massor av kärlek.

Liv hade varit väldigt uppspelt inför besöket hos mig/Morfar och när hon kom träffade hon min kontaktperson i personalen och klargjorde för henne att hon minsann oxå tänkte gifta sig. Med vem? Jo, med Morfar!

En stolt Morfar med sin lilla Älskling.

Första födelsedagen

Igår, den syttende mai, firade jag min första födelsedag här på Sirishof. Som traditionen bjuder så blev det grekisk sallad med vederbörliga tillbehör. 

Perfekt födelsedagsmåltid med en ny sorts
Retsina. Tzatzikin kom inte med på bilden.

När D kom så hade hon alla ingredienser och tillbehör med sig och under tiden hon fixade salladen så blev det en uppfriskande Ouzo, en ny sort denna gång. D hade oxå köpt en ny sorts Retsina liksom en ny sorts fetaost så det blev många nyheter den här födelsedagen. Allt smakade utsökt och vi hade en njutbar måltid och en riktigt mysig kväll tillsammans. 

Det känns härligt att kunna fortsätta fira traditionsenliga födelsedagar även om mycket i mitt liv förändrats. Det allra bästa är att D och jag kan fira tillsammans. Tack Darlingen!

Händelserikt

 Att ha Örebro stadspark som närmsta granne  innebär att det  alltid finns nåt intressant att fästa blicken på när jag tittar ut. Med den senaste veckans värme så har det formligen exploderat bland all växtlighet och med detta kommer oxå människorna. Många är de som legat och solat eller avnjutit en picnic vilket varit upplyftande att se. 

Igår vände emellertid vädret och det blev grått värre. Men, plötsligt lystes parken upp av ett bröllopsfölje som du ser på bilden nedan. Som sagt, alltid händer det nåt där ute. 

Jag har själv  inte varit ute på nån parkutflykt ännu, men det kommer så småningom. Närmast ser jag fram emot att D kommer på besök i morron den syttende mai då jag fyller år. Min första födelsedag här på Sirishof. 

Parkskötsel

Som bekant bor jag närmaste granne med Örebro stadspark och har då den stora förmånen att följa allt som händer där. Jag har noterat att parken sköts mycket noggrant, men så är den oxå vacker i all sin prakt. Häromdagen var det ovanligt livligt utanför mitt fönster och då måste jag förstås ta mig en titt. Vad jag såg ser du här nedan.

 Här har det hänt nåt, men vad?
 Visst stod där ett träd tidigare.

                             

                                 

       

 Nät traktorn flyttats så ser jag vad som hänt. Ett stort
träd har fällts, p g a sjukdom kan jag anta.

 

Äntligen!

Igår kom D på besök och vi hade en festkväll med smårätter från restaurang STÅ och en Richard Juhlin till detta. Detta var första gången på nästan 6 månader som vi träffades. Att besöket nu blev av beror på att D för en dryg vecka sedan fick sin första covid- 19 - vaccination. Jag fick mina båda vaccinationer i januari. Efter perioder av besöksförbud och osäkerhet så hade vi bestämt att avvakta med besök tills hon fått sin första vaccination. 

Fem olika smårätter blev det från STÅ
denna gång.

Nu stundar nya härliga tider då vi kan träffas när vi vill. Ibland över en enkel fika eller en promenad i Stadsparken och ibland under lite festligare former.  Detta i kombination med att  vårvärmen nu verkar infinna sig gör att tillvaron genast ter sig mycket ljusare och jag mår bättre än på mycket länge.

Aprilväder

Igår var jag ute på en promenad för första gången i år. Min kontaktperson H.  lyckades övertala mig och det blev en dryg timmes rullstolstur i Stadsparken. Det var riktigt skönt att få en dos både vårluft och vårsol. 

I morse när jag drog isär gardinerna vid 05.30-tiden så värderade jag gårdagens utflykt ännu högre. Detta då jag nu på morgonen möttes av en snötäckt Stadspark.

Igår  i Stadsparken, flankerad av en staty och
påskliljor.

Här lapar jag sol vid Svartåns strand.

Stadsparken i morse

Brrrrrrr!

Vårtecken

 

Några molntussar på en blå himmel, uppvaknande träd som
kastar skuggor på nu snöfria markytor i Stadsparken
är vad denna morgon bjuder mig på.

.

Utsikten på bilden här ovan är inte lika vårsprakande som den jag förr tjusades av på Getingstorp, men ändå tillräckligt livgivande för att den där pirrande vårkänslan ska uppenbara sig hos mig.

En känsla som förstärks när jag öppnar balkongdörren och kan inandas frisk morgonluft ackompanjerad av ljuvlig fågelsång.

Djupsinnig

 Oj, så mycket en bild kan förmedla.

Rubriken kom plötsligt till mig när jag i morse satt och tittade på skid-SM på TV och väntade på herrarnas super-G i alpina VM som dock blev inställt p g a otjänliga väderförhållanden. I stället satt jag plötsligt helt oförberedd lyssnande till dikten "Höst" av Stig Dagerman . Avståndet mellan att bekymmerslöst titta på sport på TV till att lyssna på "Höst" är betydande och därför förändrades mycket plötsligt mina tankebanor. 

Djupsinnigheten tilltog ytterligare när jag flyttade blicken från TV:n till fönstret och såg de trötta, vintervilande träden i stadsparken. När jag sedan såg att träden avtecknade sig mot en klarblå himmel badande i sol så förbyttes, på ett ögonblick, min smådystra djupsinnighet till smått euforiska tankebanor. Tänk så lite som behövs för att.....

Snart så ska jag kunna röra mig där ute.

Ljus i mörkret

 Idag tittar solen äntligen fram igen och en blå himmel ler emot mig. När jag blickar ut över Stadsparken så tänker jag inte för ett ögonblick på Covid-19-eländet som annars dominerar och fördunklar vardagen. Det är skönt med ljuspunkter i tillvaron.

 En stilla februaridag i Stadsparken,

Ännu ljusare tider stundar

 Så har jag då fått min andra spruta.

Efter att igår ha fått covid -19-vaccination nr. 2 så vågar jag mig på dagens rubrik. Det känns i alla fall hoppfullare. Nu hoppas jag att D oxå snart blir vaccinerad så att vi kan träffas igen. Jag längtar efter samtal, fikastunder och gemensamma måltider med god mat och dryck .

Ljusare tider stundar

Förutom  att jag fått min första covid 19-vaccination ( vaccination nr. 2 nästa vecka ) och att Donald Trump nu är avförd från den politiska scenen så fick jag igår ytterligare en påminnelse om att vi går ljusare tider till mötes. Detta då det utanför mitt fönster pågår beskärning av Stadsparkens träd. Min tillvaro är inte speciellt händelserik så det gäller att ta vara på det som ändå bjuds.

Här pågår beskärning av Stadsparkens träd.

 

Normalt

Utanför mitt fönster ståtar Stadsparken i vinterskrud.

Inte mycket är normalt i dessa dagar, men idag dök det upp nåt högst normalt, snö i januari, och genast blev tillvaron lite ljusare.

 

Ett ljus i tunneln

 

Så har jag då fått min första dos.

Många torde vi vara som vill se ett ljus i tunneln i dessa dagar. Jag tyckte mig se det i tisdags, på Trettondagsafton, då jag fick min första dos av covid-19 vaccin. Då kändes det för första gången på länge påtagligt möjligt att detta lömska virus äntligen ska kunna betvingas. Om än inte utrotas så i vart fall hanteras med vaccinets hjälp. 

Bara nu vaccinationsplanerna löper på som tänkt så ska vi väl ändå inom en snar framtid kunna gå en, om än ny och annorlunda, normal tillvaro till mötes. En tillvaro som innebär att D och jag kan träffas igen. 

Med såna tankar i sinnet så känns allt genast mycket bättre.