En dag kvar av 2009 och vårt första hela år på Getingstorp är snart till ända. Tittar på några foton tagna i juli och december över ungefär samma vyer och kan än mera konstatera så dramatiskt olika årstiderna ter sig. Tänk att på samma plats ha ynnesten att få uppleva naturens prakt och årstidernas växlingar på detta sätt. Jag uppskattar det bara mera och mera trots att jag till följd av mina fysiska funktionshinder blir allt mera bunden till hemmet. Inte ens detta kan få mig bedrövad utan jag uppskattar min tillvaro än mera och värderar än högre vårt beslut 2007 att helt skifta spår i livet. 2009 har på alla sätt varit ett helt nytt år i mitt liv. Mitt nya liv.
Jag ser fram emot 2010 och de nya projekt vi har i tankarna.
Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.
onsdag 30 december 2009
Örfilande pensionär dömd
Den 70-årige pensionären såg rött när 13-åringen kallade honom för gubbjävel och gav pojken en örfil. Händelsen har i pressen givits bilden av att ha lett till ett mindre pensionärsuppror.
I dag dömdes den örfilande pensionären till dagsböter för misshandel .
– Jag är lite besviken men ångrar mig inte, säger Ronald till Aftonbladet.
Jag har ingen förståelse för hans besvikelse. Möjligen kan han vara besviken på den uppkäftige 13-åringen och dennes föräldrar men knappast på att rättssystemet fungerar.
Hur skulle det se ut om vi örfilar upp första bästa person som tilltalar oss ohövligt ? Och hur ska barn och ungdomar lära sig att inte använda våld om inte vuxna och äldre klarar av att lösa konflikter utan att använda våld ?
Som avslutning på ett fall som detta ser jag gärna att brottsling och brottsoffer får träffas med en proffessionell person som kan få de båda att utbyta en ömsesidig ursäkt. Då har samhället vunnit något även på en händelse som denna.
I dag dömdes den örfilande pensionären till dagsböter för misshandel .
– Jag är lite besviken men ångrar mig inte, säger Ronald till Aftonbladet.
Jag har ingen förståelse för hans besvikelse. Möjligen kan han vara besviken på den uppkäftige 13-åringen och dennes föräldrar men knappast på att rättssystemet fungerar.
Hur skulle det se ut om vi örfilar upp första bästa person som tilltalar oss ohövligt ? Och hur ska barn och ungdomar lära sig att inte använda våld om inte vuxna och äldre klarar av att lösa konflikter utan att använda våld ?
Som avslutning på ett fall som detta ser jag gärna att brottsling och brottsoffer får träffas med en proffessionell person som kan få de båda att utbyta en ömsesidig ursäkt. Då har samhället vunnit något även på en händelse som denna.
Svårt med könstillhörigheten för politiker
Näringsminister Maud Olofsson (C) har haft ett tufft år.
Men hon tror att en del av den stormande kritiken beror på att hon är kvinna.
– Många vill förminska mig och tror inte att jag behärskar sakfrågorna, säger hon.
Ja, på något sätt måste hon ju försvara sig själv och sitt eget i dyn sjunkande parti.
Jag tror inte att Maud Olofsson faller på sina plutande röda läppar eller snygga kläder utan mera på att hon stundom låter som en ilsken bandhund i debatten. När hon är som mest intensiv så skulle hon matcha även i skinnbrallor och MC-väst. Synd, för hon har ju faktiskt god klädsmak men vad hjälper det.Kläderna bör ju också matcha personligheten.
Maud Olofsson skulle vinna på att uppträda mera som en kvinna i stället för att efterapa männen. Det är, som jag ser det, ett vanligt misstag som kvinnor i maktställning gör. Dom uppträder som män på männens villkor och det är ingen framgångsrik strategi. Att som kvinna framträda som lite råbarkad, tuff och känslokall ger inga pluspoäng. Varför gör dom då så ? Ja, kanske är dom därtill nödgade.
Lika illa är det för män vid makten som lägger sig till med alltför många kvinnliga sidor. När dom visar sig känslosamma, mjuka och alltför villiga till kompromisser så kommer även där kritiken. Plötsligt betraktas dom som svaga och mesiga. Ja, ibland dristar sig också något ljushuvud till att kalla dom för kärringar.
Det ska fan vara människa och politiker.
Men hon tror att en del av den stormande kritiken beror på att hon är kvinna.
– Många vill förminska mig och tror inte att jag behärskar sakfrågorna, säger hon.
Ja, på något sätt måste hon ju försvara sig själv och sitt eget i dyn sjunkande parti.
Jag tror inte att Maud Olofsson faller på sina plutande röda läppar eller snygga kläder utan mera på att hon stundom låter som en ilsken bandhund i debatten. När hon är som mest intensiv så skulle hon matcha även i skinnbrallor och MC-väst. Synd, för hon har ju faktiskt god klädsmak men vad hjälper det.Kläderna bör ju också matcha personligheten.
Maud Olofsson skulle vinna på att uppträda mera som en kvinna i stället för att efterapa männen. Det är, som jag ser det, ett vanligt misstag som kvinnor i maktställning gör. Dom uppträder som män på männens villkor och det är ingen framgångsrik strategi. Att som kvinna framträda som lite råbarkad, tuff och känslokall ger inga pluspoäng. Varför gör dom då så ? Ja, kanske är dom därtill nödgade.
Lika illa är det för män vid makten som lägger sig till med alltför många kvinnliga sidor. När dom visar sig känslosamma, mjuka och alltför villiga till kompromisser så kommer även där kritiken. Plötsligt betraktas dom som svaga och mesiga. Ja, ibland dristar sig också något ljushuvud till att kalla dom för kärringar.
Det ska fan vara människa och politiker.
Etiketter:
kvinna,
könstillhörighet,
man,
Maud Olofsson,
politiker
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)