Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

tisdag 29 juni 2010

Bra upprop om äldrevården

Se där, idag jag visst fastnat vid omvårdnadstankar. Inget fel i det. Mitt tidigare inlägg idag tangerar faktiskt vad detta upprop syftar till, nämligen att vi själva som individer kan bestämma våra behov.

Det är särskilt hoppingivande att även politiker till slut inser att även de blir gamla och i behov av samhällets omvårdnad på ett eller annat sätt. Förhoppningen är att även de idag aktiva politikerna inser att även dom av ålder eller annan orsak kommer att bli i behov av vård och hjälp en dag. Det kan ske redan idag, eller i morgon. Tänk på det.

Handikappåret 2010 - "Alltjämt ojämt"

Socialstyrelsen konstaterar i den dagsaktuella rapporten ”Alltjämt ojämt” att staten misslyckats med sina ambitioner att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Förresten, heter rapporten "Alljämt ojämt" eller "Alltjämt ojämnt"? Jag ser i detta sammanhang "Staten" som helheten, alltså även innefattande kommuner och landsting.

Jag är inte förvånad och har i några tidigare inlägg givit exempel på misslyckanden.

Eftersom jag själv efter min stroke för 9 år sedan konfronterades med rehabiliteringsapparaten så har jag förstås erfarenheter som gör att jag inte förvånas över "Statens" misslyckande.

Det största misstaget som ständigt upprepas är att inte se individen. Alla ses i grupperingar. T. ex. tillhörde jag gruppen strokepatienter och förväntades då också passa in i den grundläggande mallen. Det gjorde jag inte. Jag skulle tvingas använda diverse hjälpmedel av praktisk natur (strumppåtagare, burköppnare etc.) Något som jag då vare sig var motiverad till eller intresserad av. Men jag tillhörde ju "strokegruppen" och då rättar man in sig i ledet. Det gjorde inte jag. Tyvärr är detta med att se individen något som inte heller Socialstyrelsen synes uppmärksamma i sin rapport.

Jag fick i mitt rätt klena tillstånd själv ta befälet över min rehabiliteringsplan. Det innebar bl. a. att jag själv initierade planeringsmöten och ledde dessa, en funktion som normalt avdelningsläkaren eller annan ansvarig skulle inneha. Jag tyckte att det kändes pinsamt. Detta gjorde dock att jag fick en sund skepsis till vårdapparatens förmåga att hjälpa mig.

Jag bestämde mig tidigt för att i första hand lita till mig själv vilket bl. a. innebar att jag skaffade en egen sjukgymnast när sjukhuset inte längre tyckte att jag behövde fortsatt träning. Denna sjukgymnast såg mig som individ, ställde som en följd därav mycket tuffa krav på mig och anpassade träningen till mina behov, min förmåga och motivation. Detta hjälpte mig också att komma tillbaka så bra som jag ändå gjort. Förvisso är jag fortfarande halvkroppsförlamad och har fått lära mig att jag inte kan göra allt som förut. Somligt kan jag inte alls göra, annat får jag helt enkelt göra på annat sätt. Trots att jag fick en hjärnskada så har inte min mentala eller intellektuella förmåga påverkats negativt. Snarare tvärtom eftersom jag blivit så mycket klokare till följd av mina nyvunna erfarenheter.

En annan intressant erfarenhet som jag har stärker min övertygelse om vikten av att se individen. Ett bra exempel är hur olika jag bemötts som boende i sorstadskommunen Örebro och nu i landsortskommunen Lekeberg. Förvisso är det väl alltid så att det är lättare att synas i mindre sammanhang men att människosynen kan vara så olika i två kommuner förvånar mig ändå. Som boende i Örebro så sållades jag in i "min grupp" och de regler som fanns för hjälp och stöd till funktionshindrade bokstavstolkades förstås även för mig. Detta hade det goda med sig att jag till slut sade upp kontakten med kommunala företrädare i Örebro då jag ville använda min energi till något konstruktivt. När vi 2008 flyttade till Lekeberg så möttes jag av en helt annan inställning. Här var jag som individ intressant och hänsyn togs till hur jag såg på mina egna behov, mina behov bestämdes inte von oben. Detta tillsammans med vårt skapade boende här gör att jag idag upplever min livskvalitet som bättre än nånsin.

Jag har inte fastnat i rollen som patient och offer och kan idag skriva inlägg som detta utan att spilla energi på de oförrätter jag tycker att jag utsatts för.


Jag har gått vidare. Nu upprörs jag inte över min egen situation men däremot av att så många unga fastnar i rehabiliteringsfällan till följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det är ett monumentalt misslyckande. För stat, kommuner och landsting. Ja, för Sverige.

Avslutningsvis, varför skulle "Staten" lyckas med att skapa bättre förutsättningar för personer med funktionsnedsättning när den proffessionella vårdapparaten inte förmår att förstå de mest grundläggande behoven hos en person med funktionsnedsättning. Visst, den fysiska miljön och dess anpassning är viktig men jag ser strumppåtagare, dörröppnare, höjden på trösklar och rullstolsramper som underordnade individens grundläggande behov av att just ses och respekteras som individ.