Såg ett TV-reportage från Brookhaven hospital i USA där man försöker rädda extremt överviktiga människor. Metoderna är enkla och kontroversiella: strikta dieter och motion som utmanar hälsoindustrins fascination för snabba bantningskurer, piller och kirurgi. I den här serien möter vi några av Amerikas mest överviktiga människor. De står inför ett livsviktigt val - att gå ned i vikt eller att dö. Ett flertal av patienterna väger lika mycket som en småbil, och har inte kunnat lämna sina hem på flera år.
Kan konstatera att matmissbruk synes styras av samma variabler som annat missbruk, alkohol, narkotika etc. T. ex. så lägger många lösningen på sitt missbruk utanför sig själva och inser inte vikten av det egna beslutet som ett grundläggande och absolut nödvändigt steg för att kunna komma tillrätta med sitt missbruk.
Att Brookhavens metoder betraktas som kontroversiella kan jag förstå. Jag har t ex svårt att förstå att patienterna när dom så önskade kunde ringa och beställa mat från någon närliggande take away-restaurang. Detta trots att det maximala kaloriintaget per dag på sjukhusets var bestämt till 1500. Detta kaloriintag kunde ju lätt mångdubblas med take away-maten.
Den kamerabervakning av patienterna som pågick var inte för att t ex stoppa insmuggling av mat utan bildbevis användes mera för att i diskussioner med patienten konfrontera denne med sitt svekfulla beteende.
Chefsläkaren försökte ange ett idealistisk tonläge men jag blev inte helt övertygad. Det är ändå ett privat sjukhus där vistelsen ingalunda är gratis och förutsätter att patienten har en sjukförsäkring som täcker kostnaden. Ju längre patienten stannar desto större inkomster för sjukhuset.Nu var det väl ingen risk för patientbrist då kön till sjukhusets 75 platser var lång men jag kommer ändå att tänka på rubriken för mitt blogginlägg i förrgår: "Money rules".