Svikna ungdomar

Studentexamen. Den här dagen och glädjen
bör alla ungdomar ges möjlighet att uppleva.

Detta inlägg har som det föregående sitt ursprung i ett TV-program jag sett. Det går nu en serie på SVT2 som heter "Sverige sviker". Den handlar om ungdomar som skolan inte klarar av att lotsa genom skolgången.  De hoppar av skolan, når aldrig examensdagen alt. går ut skolan med urusla betyg eller inga betyg alls. Ungdomar som känner sig både svikna och misslyckade och inte tycker sig ha någon framtid.

Gårdagens program som var det andra av totalt fyra i serien och handlade om tre ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder (npf) som t ex Aspergers syndrom och ADHD.  Detta engagerade mig extra mycket eftersom jag sedan 2000 arbetat intensivt med dessa frågor inom Kriminalvården. Jag har då särskilt tittat på sambanden mellan  "adhd - missbruk - kriminalitet". Under mina snart 40 år i Kriminalvården har jag sett otaliga exempel på ungdomar som hamnat snett just p g a uteblivet stöd och ringa förståelse för sin problematik under tidig ålder och då inte minst under sin skolgång.

Jag blev själv sent upplyst och medveten, först efter att ha jobbat 25 år i fängelsevärlden. När jag 2000 närmare började studera olika typer av neuropsykiatriska funktionshinder så framstod snart bilden som klar. Många av de fångar jag mött på landets fängelser under åren hade uppvisat beteenden och en utveckling som stämde väl överens med vad som nu uppdagades för mig. Sambandet " npf - missbruk - kriminalitet"  framstod plötsligt som glasklart. Efter en tid av skepsis och motstånd så fick jag oxå gehör för mitt påstående att 25% av fångarna på våra slutna anstalter har någon form av npf-problematik. Idag är det oomtvistat, snarare vill många forskare mena att siffran är högre.

Idag finns dock en utbredd kunskap på området och jag blir därför såväl bedrövad, besviken som förbannad när jag ser hur t ex skolan inte vill se sanningen i vitögat. En av ungdomarna i  programmet uttryckte det bra då han sa: " Skolan  tycker att problemet är att jag inte kommer till skolan. De borde i stället fråga sig varför jag inte kommer till skolan".

Jag tror att många av dessa ungdomar skulle vara hjälpta av att få särskild support för att utveckla speciella intressen som de har. Åtskilliga exempel finns på framgångsrika personer med t ex ADHD som nått sin framgång mycket tack vare att de fått ägna sig åt sitt speciella intresse. En av gårdagens ungdomar var duktig simmare och sade t ex att han trivdes bättre under vattenytan än ovanför. Då kom jag att tänka på den framgångsrike simmaren Michael Phelps som har ADHD men som vid tidig ålder stöttades i att helhjärtat ägna sig åt sitt favoritintresse, simning. En klok och förstående mamma och en engagerad simtränare lät honom koncentrera sig på det han allra helst ville, att simma.  Resten är idrottshistoria. Alla blir förstås  inte världsmästare och olympiska mästare, men de får i alla fall möjlighet till en framtid. Alla ungdomar måste inte stöpas i samma form.

Vid ett tillfälle som detta känner jag mig inte speciellt stolt över att tillhöra vuxenvärlden. För egentligen är det inte Sverige som sviker, det är vi vuxna som sviker.

Jag hoppas att många tittar på denna programserie. Inte minst landets politiker med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen.

Avslutningsvis vill jag framhålla programproduktionen som på ett utsökt sätt genom bild och ljud lyckas förmedla den grå hopplöshet som dessa ungdomar ofta känner. Jag blev både tagen och illa berörd av att se programmet.

Dödad i tjänsten - vilka lärdomar drar vi?

Jag har arbetat 36 år i Kriminalvården, i huvudsak i fängelsevärlden, och vet att i stort sett vad som helst kan hända i dessa miljöer. Ändå har jag haft svårt att ta in den tragiska händelsen med den kvinnliga kriminalvårdaren som dödades av en fånge på häktet i Huddinge. En händelse som än så länge innehåller mest frågor:
- hur kunde det hända?
- har gällande rutiner följts?
- varför slog fången besinningslöst ihjäl vårdaren?
- vad innebar den förhöjda säkerhetsklassningen av den aktuelle fången?
- vad visste personalen om fångens farlighet?
- vad kan personalen om neuropsykiatriska funktionshinder?
Listan av frågor kan göras längre. Det viktigaste nu är att få svar, inte att spekulera och verka för konfrontation.

En fråga jag alltid ställer mig när det händer något dramatiskt i kriminalvården är om det finns något i fångens problembild som kan hjälpa till att ge en förklaring och därmed också leda till att rätt åtgärder vidtas för att förhindra en upprepning. Eftersom jag de senaste 10 åren arbetat mycket med frågor kring neuropsykiatriska funktionshinder (npf) och f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet så är det en fråga som jag alltid vill ha svar på.

Även i detta fall så visar det sig att den häktade var diagnostiserad med ett neuropsykiatriskt funktionshinder; Aspergers syndrom. Den naturliga följdfrågan är då: hade han fått stöd och hjälp under åren för att bättre kunna hantera sitt funktionshinder?
Alla med ett neuropsykiatriskt funktionshinder (npf) blir inte missbrukare och kriminella men gruppen med npf är kraftigt överrepresenterad inom Kriminalvården.
Kriminalvården gör idag betydande insatser för fångar med npf, f f a ADHD.
Frågan jag vill lägga till är: Vad gör samhället i övrigt? Inte tillräckligt och inte i tillräckligt god tid tycker jag. Alltså tidigt, ( på dagis, i skolan, i familjen ) för att ha en möjlighet att förhindra en negativ utveckling. Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.
En händelse som denna, där en vårdare dödas när hon utför sitt jobb skapar förstås sorg och förstämning hos familj, anhöriga, arbetskamrater och andra. Måtte det bara inte stanna därvid och vid rop på hårdare tag utan även leda till en sansad debatt som både ger svar på alla frågor men oxå leder till att samhället i sin helhet tar sitt ansvar.

Det gjorda kan inte göras ogjort men åtgärder måste vidtas för att förhindra en upprepning. Åtgärder inte bara inom Kriminalvården utan i samhället i stort.

Kanske tycker du att jag skjuter över målet när jag gör detta till en bred samhällsfråga men jag tycker att även dessa frågor måste ställas. När det gäller själva händelsen så ställs omedelbart de uppenbara frågorna om säkerhetsrutiner, bemanning, utbildningsnivå, information etc. Dessa frågor får oxå oftast ett svar och det kan lokalt vidtas åtgärder för att förhindra en upprepning. Jag tycker dock att det är lika viktigt att lyfta frågenivån och åtminstone fundera över vad som kunnat göras i förebyggande syfte. Innan den här personen hamnade inom Kriminalvårdens hägn.

Jag upprepar:
- Tidiga insatser - långsiktigt tänkande