ADHD-diagnoser genererar pengar till skolan?

För 10 år sedan när jag började driva ADHD-frågorna i Kriminalvården, sedan bredare, blev jag stundom förlöjligad. ADHD var ju bara ett påhitt, en myt.

Nu är det annat ljud i skällan. Nu är ADHD så poppis att man överdiagnostiserar om man ska tro somliga forskare. ADHD har blivit business.

Så här är det ofta med oss människor. Dyker det upp nåt nytt och kontroversiellt så väljer vi sida, bäddar ner oss i skyttegravarna och beskjuter varandra. I detta "krigstillstånd" så ser förstås somliga en affärsidé, en affärsidé som i detta fall kastar en mörk skugga över hela företeelsen ADHD.

Jag själv har hela tiden varit noga med att inte involvera mig med de penningintresserade krafterna för att inte bli beskylld för att gå någons ärenden eller för att inte vara opartisk. Den enda part jag hela tiden värnat om är de människor som försökt skapa ett drägligt liv trots sin ADHD-problematik.

Media hjälper tyvärr beredvilligt till att sprida okunskapen vidare, bl. a. genom lösnummersäljande rubriksättning.

Vilka lider mest av detta? Jo, barn, ungdomar och vuxna som har ADHD och inte får den hjälp som de självklart ska ha.

Nå väl, jag är nöjd med min egen insats på området och har sedan några år klivit ner från barrikaderna och nöjer mig med att ibland skriva ett inlägg som detta.

Om svaret på rubricerade fråga är ja, är det då fel? Om det nu i den svenska skolan finns många elever med ADHD-problematik så bör detta rimligen innebära att skolan ser till att bli bättre på att handha elever med denna problematik. För att kunna göra det så behövs antagligen utbildning av lärare, särskild personal med expertkunskap på området, förändrade fysiska skolmiljöer etc. Sådant kostar pengar.

Att överdiagnostisera är förstås inte försvarbart. De som bidrar till och bedriver sådan suspekt verksamhet måste vi kunna hantera och plocka bort dessa personer i stället för att överge barn och ungdomar med en riktig diagnos.
Kom ihåg mitt mantra: Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.

ADHD-behandling i Kriminalvården extremt lönsam

Läser med tillfredsställelse i Läkartidningen nr. 49 vilka enorma summor samhället kan spara genom att bedriva ADHD-behandling i Kriminalvården.

Tillfredsställelsen är extra stor då detta också är en personlig framgång eftersom jag tillsammans med min kollega Per Sunneborn ( ordförande i ST Kriminalvård ) och mitt ADHD-nätverk sedan 2001 drivit på utvecklingen inom ADHD-området med särskild inriktning mot Kriminalvården. Självklart är det allra bästa med vårt arbete att fångar som tidigare bedömts som "omöjliga" under fängelsevistelser och dessutom ständigt återfallit i brott nu kan fås att fungera både under fängelsetiden och efter frigivning. Därmed är kriminalvården för en stor andel ( c:a 25 %) av fångarna på god väg att lösa sin viktigaste uppgift, nämligen att förhindra återfall i brott.

De ekonomiska beräkningarna som gjorts av nationalekonomen Ingvar Nilsson vill jag dessutom påstå är lågt räknade. Beräkningar om samhällsvinst görs oftast på faktiska / bokförda kostnader så som polisinsatser, häktes- och fängelsevistelser, frivårdsinsatser, sjukvårdskostnader, kostnader för insatser av Socialtjänst etc och uteblivna arbetsinkomster / skatteintäkter.
Efter turbulensen inom Kriminalvården 2004 så skrevs en artikelserie i Aftonbladet som tittade på detta med kostnader för brottslighet kopplade till uteblivna tidiga insatser för barn med t. ex. ADHD. Det som där redovisades baserades huvudsakligen på beräkningar gjorda av just Ingvar Nilsson.
Tex angavs följande kostnader för fången Tony Olsson, en av rymmarna från Hallanstalten och dömd för bl. a. polismorden i Malexander. Kostnader för hans brottslighet fram till 2004 angavs vara följande:
- Åklagarinsatser / Rättegångar 1,6 mkr
- Polisinsatser 6,4 mkr
- Häktesvistelser 26 mån, 1,6 mkr
- Anstaltvistelser 11,5 år, 8,3 mkr
- Hallrymningen 2,9 mkr
- Advokatkostnader 1,6 mkr
- Skadestånd mm 4,7 mkr
- Uteblivna arbetsinkomster 3,6 mkr
- Totalt c:a 31 mkr

Jag menar att det därutöver finns "dolda" kostnader som är minst lika stora. Jag har dristat mig till att påstå att kostnaderna i verkligheten är 5 - 10 gånger större. Alltså 155-310 miljoner i stället för angivna 31 miljoner.
Med "dolda" kostnader menar jag kostnader / konsekvenser direkt kopplade till begångna brott, t ex på följande områden:
- Brottsoffer
- Familj / övrig omgivning
- Stöld- och rånbyten
- Skadegörelse
- Samhällkonsekvenser
Jag har tidigare i debatten berört sambanden mellan ADHD och kriminalitet bl. a. i inlägg i Svenska Dagbladet / Brännpunkt 17 augusti 2006 , i artikel i DN den 3 dec. 2003 och artikel i DN 9 okt. 2004.

Dessutom har jag tillsammans med ST och Per Sunneborn arrangerat tre konferenser på temat ADHD - missbruk - kriminalitet. Konferenserna, i Örebro april 2005, i Luleå maj 2006 och i Örebro maj 2008 har haft totalt 1200 deltagare.

Självklart gläds jag åt att tiden nu är mogen för åtgärder i reell handling och att kunskap och erfarenhet nu är så utbredd så att det finns en enighet om att detta är ett område värt att satsa på så väl av humanitära som av samhällsekonomiska skäl.