Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

torsdag 29 maj 2014

Det blir inte alltid som man vill, men det kan bli bra ändå

Jag försöker undvika att skriva om  mina svårigheter och motgångar på bloggen. Mest förstås för att jag inte drabbats av så många motgångar, men oxå för att jag vill att bloggen i första hand ska vara en positiv ventil för mig och inte upplevas som ett forum för missnöje och klagomål. Dagens inlägg blir ett litet avsteg.

Jag har sedan min stroke 2001-06-26 varit  fysiskt stukad.  Halvkroppsförlamad i vänster sida. Hela tiden medveten om att det inte blir bättre, snarare tvärt om.  Något som jag tidigt kom till insikt om och lärt mig att hantera och leva med.  Ett liv som blev oerhört mycket rikare när vi 2008 lämnade storstan och flyttade hit ut till vårt Getingstorp.

Nu verkar det tyvärr som jag kommit till en påtaglig försämringspunkt. Min vänstra sida har på kort tid blivit allt omedgörligare och smärtan allt mera påtaglig. Vad göra? Ja, någon underkur finns inte. Jag får bita ihop och försöka hitta nya vägar att ändå ta mig fram i vardagen. Kanske behöver jag bli lite snällare med kroppen och inte alltid  försöka göra även det jag egentligen inte längre klarar. Sedan behöver jag förstås fortsätta att tänka i positiva termer och tro på de förmågor jag ändå har. Och hela tiden försöka hitta nya sätt att lösa vardagens svårigheter. Det har hittills ändå varit en framgångsfaktor för mig. Trots allt finns det oxå framgång att finna i motgång.

Den viktigaste framgångsfaktorn är D. Hon har hela tiden sedan 2001 fått klara alla praktiska sysslor och gjort detta med bravur.  Förutom att hon stöttat mig i allt jag företagit mig.

Den enda tids- och kraftödande sysslan jag utfört sedan vi flyttade är att klippa gräs. Vi köpte tidigt en åkgräsklippare som jag lärde mig att äntra och hantera. Med alla reglage på höger sida och utrustad med rattkula så har jag så här långt klarat gräsklippningen. Eftersom vi har stora gräsytor så har min insats varit viktig, vilket jag förstås oxå mått bra av. Att bara sitta och titta på när någon annan gör jobbet går inte riktigt ihop med min personlighet.

Igår var det klippdags igen och då  instruerade jag  på åkgräsklipparen så att även hon kan manövrera den. Om/när jag inte längre till fullo klarar uppgiften så kan vi börja med att dela upp klippningen. Jag, som är van, klipper de lite trixigare ytorna och D tar de plana ytorna för att bli förtrogen med hur klipparen fungerar och beter sig. Som du förstår gäller det hela tiden att vara lösningsfokuserad eftersom vi så långt det är möjligt vill klara av att sköta alla sysslor på egen hand.

Efter att ha tillbringat en heldag i trädgården så avslutade vi med en god middag i växthuset. Det är stunder som inte nog kan värderas.
Gräset är långt och frodigt.


D behärskade snabbt åkgräsklipparen.


 Snart växlade hon till röjsåg/trimmer.


Härligt nyklippt.


Här i garaget skiftar jag mellan
elmoppe och gräsklippare.


Jag njuter när det är nyklippt.


Mera njutning.


Den nya poolen är snart klar för D att bada i.


Plats för sommarluncher.


Sigge visar sig igen när alla maskiner tystnat.


Nelson och Sigge väntar på att följa
med ut till växthuset för middag.


Efter en lång trädgårdsdag blev det en fräsch
räksallad med väl kyld vino verde till.
I växthuset, så klart.