Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

lördag 20 februari 2010

Backhoppning är fascinerande förutsägbart

Backhoppning har blivit lite som curling, poppar upp vart fjärde år. Allra helst som nyårshoppningen i Garmisch-Partenkirchen inte längre visas i svensk TV.

Backhoppning är dessutom en av de få grenar där man med visshet kan veta att ingen uppstickare slår till med en sensationell vinst. Nej, här är det dom stora kanonerna, de säkra korten som gör upp om medaljerna. Just nu finns bara ett säkert kort, Simon Amman från Schweiz. Upprepade berdriften från Lake Placid 2002 och tog dubbla guld även denna gång. Hur i all friden kunde han floppa totalt i Turin 2006, där han blev 15:e resp. 38:e ?

Varför finns inte längre några svenska backhoppare? Jag som kommer från Sollefteå har upplevt tider då backhoppning var en stor sport. Inte minst i Sollefteå där Hallstabacken funnits sedan 1933.
Nej, jag hade själv aldrig en tanke på att bli backhoppare. Skidor på längden, utför och ishockey. Så långt sträckte sig mitt vinteridrottande. Mitt mod räckte inte till för att våga prova backhoppning.
I Ångermanland finns också hoppbacken med det vackraste namnet. Paradiskullen i Ö-vik.

Dags för moderat byktvätt

Moderaterna har mycket aktiviteter i gränslandet av det tillåtna, inte minst på det moraliskt/etiska planet. Efter avslöjanden om valfusk så uppdagas nu att man agerat bank och långivare åt en partitjänsteman, chefsombudsmannen Sverker Eriksson, som inte skött sin ekonomi och därför inte får något banklån.

Brukar inte Moderaterna poängtera individens ansvar?

Det är dags för både storstädning och byktvätt för Moderaterna. Allra helst ett valår som detta. Trovärdighet är en viktig ingrediens för ett politiskt parti.