Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

torsdag 3 februari 2022

Igår åkte jag känslomässig berg- och dalbana


Tycker du att rubriken verkar skum och undrar du om det hänt något dramatiskt här på äldreboendet ? Jag kan lugna dig, rubriken har inget med min boendemiljö att göra. Här på Sirishof är det som vanligt lugnt och stilla.

Trots det blev jag igår både glad och ledsen såväl som bedrövad och förbannad. Alla dessa känsloyttringar emanerade från TV-programmet " Uppdrag granskning" som igår handlade om de så kallade "Bokstavsbarnen", alltså barn med någon form av NPF  (NeuroPsykiatriskFunktionsnedsättning).

Du som sedan lång tid läst min blogg vet att jag efter min stroke 2001 valde att arbeta med NPF och dess förekomst inom kriminalvården. Då med inriktning på sambandet mellan NPF - missbruk och kriminalitet.  Hur och med vilka jag bedrev detta bildnings- och opinionsarbete framgår om du läser detta blogginlägg från 2011.

 Även om åren förflutit och jag numera är en mestadels glad pensionär på ett äldreboende så har jag aldrig släppt intresset för dessa frågor varför det var självklart för mig att titta på gårdagens "Uppdrag granskning"

Hur var det då med känsloyttringarna? Jo, glad blev jag för att NPF-problematiken uppmärksammas och ges utrymme i media. Ledsen blev jag när jag såg hur dessa barn och deras föräldrar har det. Svikna av samhället får dom jaga runt utan att hitta någon som har eller vill ta ansvar.

Bedrövad blev jag över att konstatera att trots att många år förflutit  och antalet NPF-diagnoser ökat dramatiskt så förmår fortfarande inte berörda samhällsfunktioner (skolan, BUP, Habiliteringen, socialtjänsten m fl) samverka utan barn och föräldrar bollas runt på ett ovärdigt sätt tills dom till slut inte orkar mera och allt brister.

Förbannad, det blev jag över att det fortfarande är så här illa och att ingen har ryggrad, kliver fram och tar ansvar. Inte minst våra politiker borde agera. Det är inte värdigt ett samhälle att stillatigande se på när barn gång på gång misslyckas i det dom företar sig. Till slut ser barnen sig själva som ett enda stort misslyckande. Jag skäms att som vuxen se detta ske.

När jag känner mig som jag gör nu så ska jag inte fortsätta skriva, det kan lätt bli fel om bara känslor får styra mitt högra långfingers vandring över tangentbordet. Men, jag återkommer i ämnet.