Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

torsdag 21 november 2013

Handikappanpassning vs anpassning till handikapp



Förbjudna i Vancouver fr o m  mars 2014.
I Vancouver i Kanada har man fattat ett omstritt  beslut för att visa att man menar allvar med att göra alla byggnader tillgängliga för hela befolkningen. Dörrknoppar förbjuds i alla nya byggnader fr o m mars 2014. Avlånga handtag ska sitta på dörrar i framtiden. Det gäller såväl privata som offentliga byggnader.

Bland de som protesterar mot att beslutet också gäller privata byggnader är företrädare för föreningen för dörrknoppssamlare. En intressegrupp jag inte alls tänkte på.

Varför jag tar upp denna smala fråga i ett inlägg beror dels på att frågan är just smal, dels på att jag som enarmad sedan 12 år tillbaka stött på bl. a. dessa problem. Problem som för gemene man är obetydliga men för mig och andra funktionshindrade ibland oöverstigliga. Att samtidigt göra två moment, t ex vrida och dra,  är smått omöjligt med bara en fungerande hand. Inte minst olika typer av förpackningar är ett sådant gissel. Livsmedels- och läkemedelsförpackningar allra värst.

Nej, inte heller jag reflekterade över dessa udda svårigheter innan jag blev enarmad. Så är det väl med det flesta av oss. Vi funderar och reflekterar inte över  svårigheter förrän vi själva ställs inför dem.

Listan på önskvärda anpassningsåtgärder för att tillgodose olika typer av funktionshinder kan göras lång, men frågan är hur långt man kan och ska gå. Första anpassningsåtgärden är förstås att jag själv som funktionshindrad, så långt det är möjligt, får lära mig att göra saker på ett annat sätt, ett nytt sätt.  Det gagnar i längden mig som funktionshindrad.  Jag lyckades med att efter en tid få kontakt med en sjukgymnast som fokuserade på att i första hand jag själv skulle lära mig att klara de svårigheter jag hamnade i.  Jag fick helt enkelt träna på att ta mig ur "omöjliga" situationer och den kunskapen hon förmedlade har sedan varit ovärderlig för mig och jag har med åren kunnat finslipa min förmåga.

Vi människor är förstås olika, men jag tröttnade tidigt, redan innan jag träffat ovan nämnda sjukgymnast,  på alla typer av  s k hjälpmedel som jag förväntades använda. Hjälpmedelsanvändning blir för min del aktuellt först när jag testat och misslyckats med ett antal nya förfaringssätt. Hade jag från första början efter min stroke förlitat mig på alla hjälpmedel jag tipsades om och erbjöds använda så hade jag antagligen inte kunnat leva det liv jag  lever idag. Trots mina begränsningar.

Men visst, det finns hjälpmedel som även jag uppskattar och inte skulle klarat mig utan. Min elmoppe ( om än inget vinterfordon i  "pålandetmiljö"), min käpp, min elbil, mitt kombibestick är några exempel. Anpassning av min bil med rattkula och reglage monterade på ratten  var oxå viktigt så länge jag körde bil.

Som jag antytt så är det mesta på detta område väldigt individuellt så någon allmängiltig hjälpmedelslista är nog inte ens önskvärd att försöka forma. Dörrknoppsbeslutet i Vancouver tycker jag ändå är ett steg i rätt riktning. Lika mycket för tanken som för själva åtgärden.

Allra viktigast när det gäller hjälp- och stödinsatser, vad funktionshindret än må vara,  är hänsyn till och respekt för den enskilde individen.