En gråmulen januarimorgon kan också vara vacker. |
Dagens inlägg blir en bjärt kontrast till det föregående, men så är ju tillvaron. Som en konsekvens av min stroke 2001 så har jag genom åren burit på diverse problem och svårigheter. De flesta har jag lärt mig hantera, men så finns det också problem av en art som jag inte själv utan vidare kan hitta lösningar på. I september genomgick jag därför en operation som inte blev särskilt lyckad. Därför var det igår dags för en ny operation. Om den blev lyckad eller inte får framtiden utvisa. Inga garantier ges.
Som en följd av gårdagens operation så befinner jag mig nu plötsligt i de hjälpbehövandes skara. Ja, mera hjälpbehövande än tidigare. Jag som alltid satt en heder i att klara mig själv så långt det bara är möjligt. Ja, med D:s hjälp förstås. Jag har tillsammans med D hela tiden försökt fokusera på det friska, på sånt jag fortfarande klarar av. Därför har det också varit svårt att få hjälp när jag verkligen behövt. Jag har helt enkelt givit ett alltför friskt intryck.
Men, jag har heller inte funnit det rimligt att behöva "spela" sjuk. Jag har varit naiv och trott att det räcker med att i ord berätta om mina svårigheter. Det har dock fått motsatt effekt då det vid samtal med mig inte går att läsa av mina funktionshinder. De uppenbarar sig först när jag reser mig och ska gå och göra alla de de vanliga göromål som hör vardagen till. Basala göromål som många är oöverstigliga för mig.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Ja, inte mera än att mitt bloggande kanske kommer att gå på sparlåga en tid. Nu hoppas jag på en ljusnande framtid och tror på detsamma då jag vet hur viktig tanken är för läkeprocessen. Det mesta sitter i huvudet.