Blåsningen

För en vecka sedan skrev jag att Våren var här för att stanna. Det fick jag äta upp igår då ett ymnigt snöfall sänkte sig över Getingstorp. Till råga på allt ligger det kvar idag. Inte bra, men det är ändå vårdagjämning idag. Alltid nåt.


Så här ser blåsningen ut.

Vårdagjämning

Som du ser har jag svårt att släppa det här med vårens ankomst. Lika svårt verkar vintern ha att släppa greppet om oss.Vid en enkel jämförelse 4 år tillbaka så ligger vi ändå inte allt för illa till. Snart så kan jag nog ta elmoppen och susa ner till postlådan. Då är det vår.

2013.

2012.

2011.

2010.

Mars månads stora fråga

Soon.

Vårdagjämning i morgon , men långt ifrån vår tycker jag. Jag har en tendens att gång på gång  återkomma till frågan om vårens ankomst. För att inte bli alltför tung till sinnes nu när snösmältningen går på sparlåga så tittade jag på detta inlägg från den 18 mars 2011. Tänk så lite som behövs för att styra om tankarna.

Dags att gå i ide

Vårdagjämning snart? Blotta tanken rullar som en bit  nougat på tungan.

Den 1 november och det blir allt mera påtagligt att mina utevistelser kommer att tillhöra sällsyntheterna. Det är dags för mig och Sigge att träda in i vår innesäsong. Vi går i ide och mina fordon ställs in för vintervila. Det här blir Sigges första riktiga vinter sedan han började gå ut så jag får kanske ge honom lite vägledning om det här med kyla och snö. Eller inte, för han gör nog som vanligt. Löser det hela helt på egen tass.

Efter att ha genomlevt ett antal idevintrar så känns det inte alls märkligt att dra sig tillbaka. Jag har lärt mig under de här åren att sysselsätta mig så tråkigt har jag aldrig. Vinteridet är oxå en utmärkt tid för att ladda batterierna. Begrunda året som passerat, njuta av nuet och i tanken börja forma framtiden. Dvalan blir alltså inte så djup som på illustrationen ovan.

Det är fantastiskt hur anpassningsbar människan är. Dock kan jag ibland undra hur jag reagerat om någon plötsligt sagt till mig att jag aldrig mera skulle kunna vistas ute vintertid. En Ångermanlänning som varit van vid snöskottning, skidåkning, pimpelfiske och andra självklara vintersysslor.

Jag kommer så väl ihåg när jag hösten 2001 fick det definitiva läkarbeskedet att jag aldrig mera skulle kunna gå igen, jag skulle vara bunden till rullstol resten av livet. Då kändes livet rätt pyrt. Det goda det hade med sig var att jag snabbt bestämde mig för att trotsa den dystra prognosen så sedan flera år tillbaka så använder jag rullstol bara i undantagsfall.
Jag tror att det är skonsammare att själv komma på sina begränsningar. Då blir man oxå mera kreativ och kommer på lösningar. Men visst, det triggar mera att få det "rakt i ansiktet".

Vårdagjämning

Va då vår? undrar Nelson. Här var det ju snöfritt för en vecka sedan.