Två inlägg som p g a corona inte blivit skrivna

Det har varit mera stiltje än vanligt på bloggfronten för mig den senaste tiden. Här nedan följer två inlägg som jag under normala förhållanden hade skrivit.

1. Så är då Degerfors tillbaka i Allsvenskan. Efter att ha varit nära att falla på målsnöret så sattes spiken i kistan när Ljungskile besegrades med 3 - 0. Tillbaka i finrummet efter 23 år.

Återkomsten firades som sig bör, men tyvärr inte särskilt coronasäkert. Jag förstår att man vill fira, men dylikt firande i dessa dagar är bara tråkigt att se.

Så här såg det ut i Degerfors  den 5 dec.

2. Ett annat inlägg som tillhör de självklara, men som inte skrivits, är att Sigge fyllt 10 år. Den 5 december uppnådde han denna aktningsvärda ålder. Sigge trivs med att bo med matte och Osborne på Getingstorp och D säger att han till fullo övertagit min plats sedan jag flyttade. Det låter bra tycker jag.

Oj, så jag saknar min kompis.

Sigge och Osborne är riktiga kompisar.

                                      
Varför har då  dessa inlägg inte blivit skrivna? I dessa dagar är svaret givet, det beror på corona så klart. Jag testades den 3 december och fick två dagar senare beskedet att jag var positiv. Ett ödets ironi att jag var positiv, jag som inte gått utanför dörren sedan jag flyttade hit i maj,  förutom två promenader i stadsparken i somras. Besök av D hade jag dessutom inte haft  sedan början av november då vi kom överens om att göra paus i besöken för att på vårt sätt bidra till minskad smittspridning.

När jag testades så hade jag inte nån misstanke om att jag var positiv, men dagarna efter testet kände jag av ett antal symtom som sedan tilltog i antal och därefter förföljde mig till den 18 december. Ingen behaglig upplevelse vill jag säga, men jag har nog ändå klarat mig bra jämfört med många andra. 

Jag har blivit synnerligen väl omhändertagen här på Sirishof med tillsyn och provtagning varje dag så mitt i eländet har jag ändå känt mig trygg. Det känns befriande att den här pärsen nu är över och tillvaron kan återgå till, i vart fall, "det nya normala".

Frukost på Getingstorp

Osborne och Sigge äter alltid
frukost samtidigt med matte.

 Frukost på Getingstorp äter jag av förklarliga skäl inte längre, men jag blev påmind igår av ett foto från D som visar hur det ser ut när hon, Osborne och Sigge frukosterar där hemma. Härligt att se och inte minst gör det att jag minns våra underbara helgfrukostar, som t ex här och här. Ibland blev det frukost utomhus. Härliga minnen.

6 månader och tårta igen

 I mitt inlägg i förrgår var det 10-årsjubileum och tårta, idag är det 6-månadersfirande och tårta. Festligt värre här på Sirishof kan tyckas. Ja, i dessa coronatider tar jag varje tillfälle till firande i akt. Dysterhet är vardagen ändå fylld av så det räcker och blir över. Vad finns då anledning att fira denna dag? Jo, idag är det sex månader sedan jag flyttade hit till Sirishof. Det är väl värt att uppmärksamma, allrahelst som allt utfallit så bra för min del.  Ja, inte bara för min del, utan även för D förstås. Jag tycker att vi tillsammans klarat den här omställningen på ett alldeles utmärkt sätt. Den oro jag kände inför flytten har visat sig vara obefogad. Jag överraskar mig själv när jag varje morgon vaknar pigg och glad och med tillförsikt ser fram emot den dag som är i antågande.

Tårta från Bullvivan och
kaffe i kopp jag fått av D.

10 år, tårta och skärpta allmänna råd

Idag firar Norlandia att man drivit verksamheten här på Sirishof i 10 år och m a a detta så bjuds vi boende på tårta. Jag som inte är särskilt förtjust i sötsaker har t o m lärt mig tycka om det sedan jag flyttade hit. Hoppingivande att konstatera att det aldrig är för sent att lära om.

Williamtårtan smakade utmärkt.

Du som läser min blogg kommer kanske ihåg det inlägg jag skrev efter att ha bott här på Sirishof i 100 dagar. Där beskrev jag i positiva ordalag hur det är för mig att bo här. Idag, 82 dagar senare, så kvarstår mina positiva omdömen och jag trivs alldeles utmärkt med att bo här. När jag nu inte längre klarar av att bo kvar på vårt älskade Getingstorp så har jag svårt att tänka mig ett bättre alternativ än Sirishof.

Det enda som är surt är de skärpta allmänna råd som införts m a a Corona och som innebär att D och jag gjort paus i hennes besök hos mig. P g a besöksförbud så träffades vi inte på 5 månader efter att jag den 20 maj flyttade hit. När besöksförbudet upphörde hann D med fem besök hos mig innan de skärpta allmänna råden infördes. Det känns dock helt rätt att vi nu väljer att leva under karantänliknande förhållanden och därmed på vårt sätt bidra till att inte öka risken för fortsatt smittspridning.

Vidgade vyer

 Vartefter höstens grepp tilltar så skiftar min granne Stadsparken färg och löven som faller ger utrymme för nya vyer för mig att beskåda.

När höstlöven faller dyker nya vyer upp. Skiftande och
tydligare för varje dag som går.

För övrigt så rullar det så sakteliga på här på Sirishof, för mig i likartat stilla tempo som tidigare på Getingstorp. Idag är det ånyo dags för veckans höjdpunkt, fredagsmys med D. Hon kommer senare under dagen med Osborne i sällskap. Osborne har snabbt funnit sig till rätta här och ser ut att trivas med besöken hos husse. Synd bara att inte oxå Sigge är med, men han mår säkert allra bäst av att husera på sitt Getingstorp och avstår nog gärna besök i storstan.

Vår trädgård städas noggrant. Att vara granne
med Stadsträdgården förpliktar.

Fredagsmys

 Igår kom D på besök och vi hade fredagsmys. Hon hade med sig en plocklåda från Sött & Salt kök och catering. En helt ny bekantskap för oss trots att det ligger granne med vårt Getingstorp, c:a två kilometer bort. Jo, bor man på landet så är man grannar även om man bor två kilometer från varandra.

Helläcker plocklåda.

Plocklådan var anpassad till våra vegetariska önskemål. Den smakade utsökt och var tilltalande arrangerad. Till plocklådan  blev det såväl rött, Barbera d`Asti Zengarello 2019, som vitt, Stoneleigh Sauvignon blanc 2019. Där hade D gjort två alldeles utmärkta vinval.

Förberedelseinstruktioner 
medföljde plocklådan.

Den här typen av måltid kommer vi definitivt att testa igen.  Jag kan varmt rekommendera Sött & Salt kök och catering till dig som har möjlighet till ett besök där.

Utsikt från ett fönster

Idag skiner solen utanför mitt fönster. Månne är det för att D kommer förbi på en fika idag. Mysigt.

Här går jag ut / in till stadsparken som är
min närmaste granne.

På den här nivån befinner jag mig.

Jag får regnskog i sinnet när jag ser denna bild.
Min fantasi är det alltså inget fel på.

Dussinet fullt

Ett stånd potatis som D tog upp till middan 
igår på Getingstorp.

Idag är det 12 år sedan jag startade min blogg. Mitt första inlägg var föga upphetsande och får väl betraktas som en högst trevande början. Från dessa första stapplande steg så blev gången allt stadigare ( bloggens, inte min ) och det har blivit ett antal både tänk- och minnesvärda inlägg genom åren. Dessutom har jag fått härliga bloggkompisar som på olika sätt kommit att betyda mycket för mig.

Tycker du att bilden ovan är malplacerad så må det vara så. Men, det var ju ändå på Getingstorp bloggen föddes.

70-årsfirande

D på besök.

Igår fyllde D 70 år och kom på besök så att vi fick fira detta tillsammans. Hur mysigt som helst hade vi det. D hade köpt med mat från restaurangen STÅ och det blev hellyckat. Det blev olika pintxos som du kan se på bilderna nedan. Som dryck till blev det utsökta RICHARD JUHLIN. En förträfflig kombination som jag starkt kan rekommendera.

Så här elegant förpackades våra
fem olika sorters pintxos.

Här har vi lyft på locket.

D hade börjat dagen med champagnefrukost i hennes övernattningslägenhet i Örebro, bara 7 minuters promenad från Sirishof.

Här har D dukat till frukost.

Så läckert.

Nu när besöksförbudet till äldreboenden hävts och D och jag kan göra såna här saker tillsammans så känns tillvaron genast ljusare. Då förstår du att jag idag känner mig bättre till mods än på mycket länge.

Jag var så klart nöjd med gårdagen som blev
ett härligt avbrott från mina skrivbordssysslor.

Promenad i Parken

Igår var det en sån där riktigt fin höstdag. Jag hade då turen att få möjlighet till en promenad i Stadsparken. Det är ju inte ofta jag är ute numera så det kändes extra behagligt denna gång.

Lövkoja av Kerstin Hörnlund 2011.
Ett av Stadsparkens många konstverk.

Jag passar på att njuta av höstsolen..

Svartån blänker.

Trädgårdsbesök

Som bekant så skickar  D fortlöpande bilder till mig från Getingstorp så att jag får hänga med i vad som händer där hemma. Igår kväll fick jag den underbara bilden här nedan. När D var i köket så dök det i skymningen plötsligt upp två älgar som obekymrat smaskade på äpplen under det gamla äppelträdet. Dom stördes inte alls av att D rörde sig där inne, bara nån meter därifrån.

Även älgar trivs under det gamla äppelträdet.

Det är en gåva att bo på en plats där det vilda djurlivet finns på bara några meters avstånd.

 

135 dagar

 

Äntligen fick jag träffa D igen.

135 dagar. Ja, så många dagar har förflutit sedan D och jag senast träffades, men igår var det äntligen dags då besöksförbudet till landets äldreboenden  upphävdes i förrgår. Det kändes smått högtidligt när hon kom. Som planerat åt vi en grekisk sallad med vederbörliga tillbehör, allt förberett av D. Den måltiden var en ren och skär njutning.

Att påstå att coronapandemin fört något gott med sig kan väl tyckas vara vågat, men jag påstår det ändå. Plötsligt värderar jag det tidigare självklara som något oerhört värdefullt. Att bara få träffas, äta en måltid tillsammans, sitta ner och samtala har fått ett helt nytt värde och är inte längre något att  ta för givet.

Tänk på det och var rädda om varandra där ute.

Höstgrått utanför mitt fönster, men jag har bara ljus 
i sinnet nu när D  får besöka mig.

Livskvalitet

Idag fick jag en bild av D från hennes förmiddagspromenad med Osborne. Det blev en skogspromenad idag och D hade tagit med sig kaffe så att hon kunde dricka förmiddagskaffet i skogen. Det kallar jag livskvalitet.

Osborne vaktar mattes förmiddagskaffe.

Vad gör då Sigge när matte är på promenad med Osborne? Jo, han är oxå ute, nånstans på tomten. Han går aldrig utanför tomtgränsen numera. När Osborne och matte kommer så möter han upp och följer med in.

Sigge ligger på sin favoritstubbe och väntar.

Höstvackert

Som jag skrev igår så förser D mig återkommande med bilder från Getingstorp. Igår fick jag ett antal höstkreationer som hon skapat ute i trädgården. Några ser du här nedan. Så vackert. När jag tittar på bilderna och försjunker i tankar så kan jag känna dofterna, vinden. Ja, det känns som att jag är där. Skönt!

Höstigt, mustigt.

 På uteplatsen, jämte glasverandan.

Bredvid entretrappan.

På entretrappan.

Killarna

 D förser mig fortlöpande med bilder från vårt älskade Getingstorp. Inte sällan är våra killar, Sigge och Osborne, med på bilderna. Visst saknar jag dom, men mest gläds jag åt att dom kan fortsätta bo med matte på Getingstorp där dom känner sig hemma.

 I glasverandan trivs dom.

 Där har dom stenkoll på allt.

Äntligen!

Så kom då äntligen beslutet att besöksförbudet på äldreboenden hävs fr o m 1 oktober. Det innebär att D och jag kan planera för fredagsmys den 2 oktober. Vi som inte träffats sedan den 20 maj.

Vad kommer då fredagsmyset att innebära? Ja, förutom att vi får se varandra, röra vid varandra och ha ett normalt samtal med varandra så har planen sedan länge varit att äta en måltid som vi gått miste om denna sommar. Det kommer att bli en grekisk sallad med vederbörliga tillbehör, något som varit ett återkommande inslag varje sommar på Getingstorp. Några exempel ser du här nedan. 

Födelsedagsmåltid, den 17 maj 2016:
I växthuset. 

18 juli 2018. Under det gamla äppelträdet.

Valborgsmässoafton 2019. I växthuset.

                                     

15 dagar kvar. Oj, så jag längtar.

Längtan, saknad, lycka

Igår skickade D  två bilder från Getingstorp (se nedan) till mig. Bilder som förstås väcker känslor inom mig. En mix av längtan, saknad och lycka. 

Så klart längtar jag tillbaka till Getingstorp, men den känslan kan jag snabbt släppa då jag aldrig kommer tillbaka dit.  Ett till en början smärtsamt faktum, men som jag numera accepterat.

Lika självklart saknar jag Getingstorp, en saknad som fortsättningsvis kan stillas t ex genom bilder från D. 

Lycka känner jag för att jag i tolv år fick bo på denna underbara plats  med D. Den lyckan behöver jag dock inte släppa, den kan jag alltid bära med mig.

Där ute på trappan har jag suttit och njutit
många gånger.

Jag är glad för att Sigge kan fortsätta njuta av
sitt liv på Getingstorp.

100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.

Tredje torsdagen i augusti

I  år får jag avstå denna delikatess.

Rubriken syftar förstås på att det igår var surströmmingspremiär. Just den dagen eller nån dag i anslutning därtill har jag alltid inmundigat denna norrländska läckerhet. Under det senaste decenniet har denna högtidsstund ägt rum på Getingstorp, oftast i växthuset. I år blir det av naturliga skäl inte så. Jag får då nöja mig med att titta tillbaka på några av dessa tillfällen, t ex här, här och här.

Att äta surströmming här på Sirishof ser jag inte som ett alternativ även om det nog skulle kunna ordnas då de flesta av mina önskemål brukar tillgodoses. Ett skäl till att jag avstår är förstås att flertalet här på stället inte torde ha samma kärleksfulla förhållande till denna delikatess som jag har. Så det handlar dels om hänsyn, men oxå om att jag ser surströmmingspremiären som en festlighet, något som jag då vill uppleva tillsammans med D, vilket inte låter sig göras i dessa dagar.

Detta är ännu ett tillfälle för mig att inse att tillvaron och livet påtagligt förändrats sedan jag flyttade från Getingstorp till Sirishof. Jag tror att det kan vara ganska nyttigt för mig att då och då konfronteras med detta faktum. Allt kan inte vara som förr, men det kan vara väldigt bra ändå.

Konstrunda i parken.

 Igår var det dags för en ny rullstolspromenad i stadsparken. Den här gången blev det lite av en konstrunda då jag fascinerades av de många vackra statyer som finns i parken.  Dom är  visst 18 till antalet och några av dom ser du här nedan. Vad passar väl bättre än att inleda med en riktig Örebroprofil så den första statyn på rundan blev Cajsa Warg.

Cajsa Warg av Kajsa Mattas, invigd 1997.

Den här har det passande namnet Balans:

Balans av Richard Brixel, invigd 1985.

Här är den riktigt läckra Rävarnas picnic:

Rävarnas picnic av Lillan Kullgren, invigd 1985.

Resonans är namnet på denna skapelse:

Resonans av Arne Jones, invigd 1958.

Här sitter Silversurfaren:

Silversurfaren av Urban Engström, invigd 2006.

och här sitter bloggaren själv:

PS. Jag kommer fortfarande inte riktigt överens med nya Blogger och tycker att det mesta blivit sämre och mera komplicerat. Men, så är det väl med  förändringar så här på ålderns höst, dom är inte alltid lätta att ta till sig. Jag menar för den skull inte att allt var bättre förr.

Coronasäkra besök

Nej, jag har inte fått några besök, hos mig råder fortfarande besöksförbud. D däremot kan ta emot coronasäkra besök hemma på Getingstorp och dom får jag bildledes ta del av.

Härförleden fick D hjälp av Marcus och Erik att byta ut en del tegelpannor på trädgårdsförrådet/vedboden och hon skickade mig några bilder  från det arbetet.

Erik på väg uppåt och säkerhetslina på plats.

Teamwork.

Här är Erik på väg högt upp i det blå.

Liv har så klart besökt Mormor och hjälpt till i trädgården.

Liv hjälper mormor att ta upp lök och potatis.

Stolt visar Liv upp skörden.

Ute på landet finns roliga kompisar att träffa.

Det finns åkattraktioner att testa oxå.

                                     

Liv vill inte längre vara med på bild.

PS. Inställningarna på bloggen har ändrats och jag kommer ännu inte riktigt överens med nyheterna, därav kan en del märkligheter förekomma.