Tillspetsad rubrik kanske, men frågan är befogad med tanke på att funktionshindrades situation görs allt svårare med dagens förda politik. LSS har blivit en lag som tillämpas så att den kränker de personer som begär
personlig assistans. Jag blev själv kränkt när jag för ett antal år sedan ansökte om personlig assistans. Efter det har regelverket stramats åt allt mera vilket måste göra det snarast outhärdligt att idag som funktionshindrad utsättas för denna prövning.
När sedan Regeringen har en myndighet, Försäkringskassan, som lydigt och utan den minsta eftertanke sväljer alla nya stramare tillämpningar så ter sig situationen närmast ohållbar för många funktionshindrade.
T ex ska idag även personer med livslånga handikapp, exempelvis Downs syndrom, var tredje år matchas mot arbetsmarknaden.
23-åriga Matilda är ett exempel på hur galet det kan bli.
Jag kan väl tycka att det kan vara rimligt med en uppföljning vart tredje år, inte minst för den funktionshindrades skull, men då borde man oxå kunna kosta på sig ett personligt sammanträffande i stället för att skicka ett totalt empatilöst brev med snarast kränkande frågor.
Jag själv lyckades tack vare familj, egen målmedvetenhet och en bra arbetsgivare krångla mig ur Försäkringskassans grepp och skaffa mig ett eget liv igen. Detta underlättades dessutom av att jag flyttade
från Örebro kommun till Lekebergs kommun där jag mött en helt annan förståelse för mina svårigheter.
Jag har tidigare skrivit inlägg på detta tema, bl. a. ett inlägg för två år sedan apropå
handikappåret 2010. En politisk vision som blev just bara en vision. Allt för ofta blir politiska visioner och utfästelser bara ord och löften. Vackra men tomma så länge de inte följs av aktiv handling.