100 år

Klisterdekal från 60-talet.

Om min pappa varit i livet skulle vi idag firat hans 100-årsdag. Han blev 75 år. 

Shell, Remsle, 1964. Fr. v. pappa Arvid, mamma Ilva
och jag själv. Jo då, ibland hade vi vita arbetskläder.

100-årsdagen får mig förstås att minnas ett och annat genom åren. Idel glada minnen. Jag har tidigare skrivit inlägg om  min uppväxt på bensinmack. Några inlägg finns här  och här. På den tiden fanns inga sociala medier att saluföra sig på utan då var det tidningsannonser och klisterdekaler som gällde. 

Tidningsannons från 50-talet.

Stor annonskampanj inför öppnandet av den nya
supermoderna macken i Remsle, Sollefteå 1964.

Ofta tänker jag på hur mycket som förändrats sedan min pappa gick bort. Tänk om han hade fått vara med om internetrevolutionen. Men fram för allt, tänk om han fått träffa D och min familj. Och fått se vårt Getingstorp.

PS Nåt uppror mot höga bensinpriser var vi aldrig med om under våra mackår, men så kostade bensinen länge under en krona. På 50- och 60-talet var det inte ovanligt att kunder  tankade för en tia. Full tank var ingen självklarhet.

Förr och nu

Jag kommer väl ihåg mig själv i den första bilden.
Att jag inte sällan hade finbyxor och finskor i s f
fotbollsdito var inte så uppskattat.

Har jag inte redan upptäckt att tiderna förändras så finns det bloggar som kan hjälpa mig. Jag tycker att det är fascinerande att följa utvecklingen genom jämförelsen "förr och nu". 

Eftersom jag är uppväxt på bensinmack på 50- och 60-talet så intresserar mig gamla mackar. Nämnas kan att jag  mitt mackintresse till trots är ointresserad av bilar och motorer. En blogg jag följer just för mackarna är IMPERIAL58. Via den så dyker då och då oxå upp bloggar som bjuder mig på andra jämförelser som ligger inom min intressesfär. 

Du som läser min blogg vet antagligen att jag i mitt "tidigare liv" var mycket intresserad av skor, en skofreak m a o. 

Detta intresse förde mig idag till Larssons Blogg, en blogg med den lovvärda devisen "Först med det gamla - sist med det nya". Där hittade jag en annons från en tid innan skor blev en "slit och släng-vara".

Det här med att vara sportintresserad

Jag kan nog sorteras in i kategorin sportnördar, även om jag föredrar benämningen sportintresserad. Jag gillar att titta på sport och gillar det mesta. Dock inte motorsport, särskilt inte speedway. Det säger jag utan att nånsin varit på en speedwaymatch. 

 

Jag borde ju gilla motorsport då jag växt upp på bensinmack och älskade det livet. Men, det var inte motorerna och bilarna jag älskade. Det var människorna, kunderna.

 

Varför skriver jag då detta just nu? Jo, för att jag sedan tidig förmiddag tittar på inomhus-EM i friidrott. Rätt mediokra tävlingar får jag tillstå. Men, vänta. Nyss hoppade Michel Torneus 8,30 i längd. Ledning och nytt svenskt rekord! Och Angelica Bengtsson tar sig till stavfinal då hon nu  klarar 4,60.

 

Kanske är det just detta som är tjusningen med idrott. Det svänger så snabbt. Från besvikelse till lycka på ett ögonblick.

 

Min egen idrottskarriär? Ja, den kan nog sorteras in i samma kategori som början av dagens EM-tävlingar. Det vill säga rätt medioker. Jag var hyfsat duktig hockeyspelare. Hårdför, ja t o m rätt råbarkad back vilket bl. a. gjorde att jag sorterades bort från TV-puckuttagningarna i Ångermanland av just det skälet.

 

I fotboll var jag duktig som junior. Klassisk center med nr. 9 och hade ett fruktat skott. Dessutom säker straffläggare. Längre än till en vinst i skol - DM i Ångermanland räckte det dock inte. 3-2 slutade finalen . Jag gjorde alla 3 målen, men ändå var rubriken i lokaltidningen "Steve gjorde mest men var ändå inte bäst". Vem var då bäst? Jo, jag kommer ihåg min skolkamrat  Tommy som spelade vänsterytter och var en snabb trollgubbe som kunde snurra upp motståndarförsvaren och servera oss andra målchanser. Helt enkelt en bättre fotbollsspelare än mig.

 

Sedan blev det inte mycket mera av min egen idrottsutövning. När studentlivet i Uppsala började 1972 så sattes idrottsutövningen på undantag. Då fanns annat att ägna sig åt.  Mycket annat.  Det närmaste idrott jag kom var att jag under studietiden jobbade extra som motionsledare på "Svettis". Nej, nu måste jag sluta skriva så att jag inte avslöjar alltför mycket om mina år som Uppsalastudent. 

Härliga minnen har jag från gamla klassiska Svettis
beläget vid Svandammen i Uppsala.

 

Slut för i år

                 Utslagna.





Vidare till semifinal.

 

 

Ja, för Indianerna från Kumla är årets säsong över efter det att man lyckats besegra Smederna från Eskilstuna med bara 2 poäng i gårdagens kvartsfinal i SM-slutspelet i speedway. De hade behövt vinna med 4 poäng. Indianerna som i år siktade på SM-guld.

Nej då, jag är inte särskilt bedrövad över detta eftersom speedway är en sport jag vare sig förstår eller gillar. Det utvecklade jag i ett inlägg för ett år sedan och jag har inte blivit klokare på denna sport sedan dess. Jag gillar för övrigt inte någon typ av motorsport. Trots att jag är uppväxt på bensinmack (Shell).

Däremot kan jag gilla speewayfolkets oförtrutna kämpande. De ger aldrig upp. Nu skakar man av sig dammet och så är det pang på nästa säsong för Indianerna. Jag tycker ändå att det ska bli intressant att följa hur de formerar nästa års lag och om målsättningen även nästa år är SM-guld. Även om jag inte gillar speedway så är jag alltid intresserad av att följa hur människor i olika sammanhang tänker och agerar. Hur ledare och grupper fungerar, eller inte fungerar.

 

Även om vi har indiansommar just nu så är det inte heller i år Indianernas sommar.

Lite macknostalgi

I mitt inlägg i söndags så hade jag hittat en dagstidning från 1953 där det annonserades om förestående midsommarfirande i Junsele. Jag fortsatte att på internet leta  uppgifter från mina ungdoms hemtrakter och hittade bl. a. två foton av personligt intresse.


Under större delen av 50-talet bodde jag med mina föräldrar i Näsåker, Ångermanland. Där innehade vi Shellmacken. I mitten på 60-talet flyttade vi till Sollefteå  där mina föräldrar öppnade en helt ny modern Shellmack på Remsle som invigdes under festliga former den 10 juli 1964. En kolossal och hypermodern anläggning i jämförelse med den i Näsåker. Här fanns åtta bensinpumpar , smörjhall för två bilar, tvätthall, spolbox utomhus där kunder kunde tvätta bilen under dygnets alla timmar. Därtill fanns  en matservering.  Nyskapande värre. 

Shell i Näsåker som det såg ut på 
50- och 60-talet.

I både Näsåker och på Remsle så bodde vi mitt emot macken, på andra sidan gatan. Något som var väl känt för alla. Under Näsåkersåren  så fanns ännu inte sedelautomater i Sverige vilket innebar att när någon efter stängning av macken upptäckte att bensinen var slut eller snart slut så drog man sig inte för att komma och knacka på hemma hos oss. Detta oavsett tid på dygnet. Serviceinriktade som vi var så gick förstås nån i familjen upp och tankade åt den nödställde bilisten. Vår mack på Remsle var den första i dessa trakter med sedelautomat, ett dittills relativt okänt begrepp. 

Dessa bilder väcker förstås minnen, minnen om hur mycket som hänt sedan 60-talet. Jag kommer ihåg att bensinen då kostade 75 öre vilket torde tala för att öppnandet skedde 1965, minns ej säkert. 1-kronasgränsen för bensin sprängdes 1972-73.  

Shell Remsle, N-:a Ådalsvägen 65, Sollefteå. Macken invigdes den 10 juli 1964.

Ytterligare en nyhet som lanserades och som jag i efterhand inte förstår var att vi började att ha öppet till kl. 24.00. Vilka arbetsdagar, 07.00--24.00. Det varade dock inte länge vad jag kommer ihåg. Jag påmindes senare genom en kommentar att det var konkurrensskäl som var orsaken till nattöppet. När vi öppnade denna Shellmack så var den det modernaste bland moderna men samtidigt en av alltför många (?) bensinmackar i Sollefteå. Därför gällde det att komma med nåt lockande och nyskapande. Alltså nåt mera än moderna lokaler, sedelautomat och barservering. Nattöppet var alltså ett konkurrensdrag. Även om det inte varade så länge så blev det ett lyckat drag.

Självbetjäning var ett annat vid den tiden okänt begrepp. När en kund tankade så var det självklart att jag förutom att tanka oxå kollade oljan, lufttrycket i däcken och  tvättade rutorna på bilen.

Jag kommer ihåg är att när vi skulle beställa hem mera bensin till våra cisterner under jord så fick jag med en lång trämätsticka först kolla nivån för att veta hur mycket som fanns kvar  i cisternerna.

När jag ibland förestod macken själv, när mina föräldrar  någon gång var tillfälligt var borta, så minns jag att jag vid stängningsdax räknade dagskassan, lade pengarna i en serviceväska och tog min moped och åkte ner till stan, Sollefteå, och lämnade pengaväskan i bankens servicebox. Det här kunde hända när jag var bara 15  år. Ingen oro för att bli rånad på den tiden inte.

En  intressant  och lite udda mackdetalj är att jag och D har likartade mackerfarenheter. Vi jobbade nämligen båda på mack i våra tidiga tonår. Jag på mina föräldras Shellmack, hon på en Gulfmack  i Finspångstrakten. Det var nog rätt ovanligt då att en ung tjej  kunde jobba på mack och t o m ibland ensam förestå densamma. Vi var nog båda rätt driftiga redan på den tiden. En rolig gemensam erfarenhet att ha. 

Hund och katt och liv på mack.

Rubriken kan lätt tolkas fel. Jag har dock inget stridbart i tanke. Jag har alltid betraktat mig som en kattmänniska och har haft katt så ofta som möjlighet givits genom åren. Det började med en raskatt som jag inte ens minns namnet på. Han, eller var det hon, blev dock inte långlivad då inomhusvistelse var något helt främmande för denna varelse. Det här var före kattlådans tid men denna egensinniga katt gjorde snabbt min säng till sin "kattlåda" vilket förstås omöjliggjorde vidare boende i vår familj. Vid denna tid hade jag precis börjat skolan.
Nästa katt var en vit bonnkatt som hette Kurre. En underbar varelse som älskade att ligga på disken på vår bensinmack (Shell) och där bli omhuldad av kunderna. På lördagkvällar när danslystna till fots lämnade Folkets Hus i Näsåker så roade han sig med att ligga i diket och hoppa fram för att påkalla uppmärksamhet /"skrämmas" när dom passerade förbi hos oss.
På den tiden användes mycket trassel på en bensinmack. Vi hade trassebalarna nere i källaren på macken och där grävde Kurre gärna ner sig så att han blev ett med trasslet.
Efter Kurre blev det kattlöst en tid. Istället kom en underbar lapphund vid namn Argus att bli vår nya familjemedlem.
Vid den här tiden hade vi flyttat från Näsåker till Sollefteå och hade en större och modernare bensinmack. Jag kommer ihåg att vi var först med att ha öppet till kl. 24.00. Varför ? Kortautomater var okända och sedelautomater på gång att införas. Vid den här tiden var det vanligt med soppatorsk och att kunder kunde komma och ringa på hos oss när som helst på dygnet för att få tanka. Vi bodde rakt över gatan från macken. När jag vid 15-16 års ålder började sköta macken själv någon gång så räknade jag dagskassan vid stängning och tog pengarna och åkte moped ner till Sollefteå centrum där jag lade penningpåsen i bankens servicebox. Vem skulle våga göra detta idag ? Tänk så tiderna förändrats. Jag kommer ihåg att bensinen vid den här tiden kostade 75 öre/liter. På den tiden gällde full service. Hjälpa till att tanka förstås, kolla olja, kolla lufttryck i däcken, putsa rutor. Sedan kunde vid tankningstillfället tillkomma att byta lampor, tändstift, fläktrem etc. Saker som jag som bilägare idag inte kan göra själv.
Vad gjorde då Argus? Jo, han satt mestadels på en snöhög utanför macken och skällde som lapphundar plägar göra. Argus blev också hjälte när han vid en fiskeresa uppe i Norrland gjorde omgivningen uppmärksam på att en hundkompis till honom åkt iväg på ett isflak som lösgjort sig. Hundkompisen kunde räddas och historien fick ett lyckligt slut och Argus blev omskriven i ortstidningen.
Nästa katt var en svart bonnkatt vid namn Sotis och då var jag utflugen till Uppsala och mina föräldrar hade avslutat mackägarlivet och bosatt sig på landet. Sotis fick alltså bo där katter helst bör och vill bo, på landet.
I Uppsala skaffade jag så småningom katt, en bonnkatt vid namn Frida. Hon fick bo i villa och vara ute i koppel. Hon sa att hon trivdes men jag undrar?
Kommen till Örebro så blev jag med katt igen. Detta efter en stroke och 3 månaders sjukhusvistelse. Darlingen visste min vurm för katter och tyckte att jag behövde sällskap. När vi besökte uppfödaren i Degerfors så lösgjorde sig en liten kaxig herre från övriga kullen och kom fram till oss och sade.- Mig ska ni köpa, jag vill bo hos er.Så blev den korthåriga britten en av oss. Han fick heta Buddha. Han fick börja som innekatt i lägenhet, fick sedan vara ute på sommaren på vårt sommarställe. Det passade honom bra eftersom han inte gillade stöket och trafiken i stan. Sedan ett år tillbaka är han liksom vi boende på landet så nu är vi alla i vår rätta miljö. Han avstår dock gärna att gå ut under vinterhalvåret, en egenhet som han delar med sin husse. Inom ett halvår så ska vi ha en familjemedlem till om allt går enligt planerna. Vi har bokat oss för en hundvalp, en bullmastiff.
Hundsnack dominerar vardagen hos oss idag. Detta då Darlingen ska börja jobba på hunddagis. Sara öppnar nämligen hunddagiset cityHUND i Örebro i nästa vecka. Utöver detta så ska Darlingen gå en hundinstruktörsutbildning för att bli fullärd på hundar. Rubriken håller alltså till en del, Hund och katt. Liv på mack är dock något som tillhör det förgågna men något Darlingen och jag har gemensamt då även hon som 15-16-åring jobbade på bensinmack. Måste varit ovanligt för tjejer på den tiden. Lika barn leka bäst ....
Tänk så tiderna förändrats.