| Studentexamen. Den här dagen och glädjen bör alla ungdomar ges möjlighet att uppleva. |
Detta inlägg har som det föregående sitt ursprung i ett TV-program jag sett. Det går nu en serie på SVT2 som heter "Sverige sviker". Den handlar om ungdomar som skolan inte klarar av att lotsa genom skolgången. De hoppar av skolan, når aldrig examensdagen alt. går ut skolan med urusla betyg eller inga betyg alls. Ungdomar som känner sig både svikna och misslyckade och inte tycker sig ha någon framtid.
Gårdagens program som var det andra av totalt fyra i serien och handlade om tre ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder (npf) som t ex Aspergers syndrom och ADHD. Detta engagerade mig extra mycket eftersom jag sedan 2000 arbetat intensivt med dessa frågor inom Kriminalvården. Jag har då särskilt tittat på sambanden mellan "adhd - missbruk - kriminalitet". Under mina snart 40 år i Kriminalvården har jag sett otaliga exempel på ungdomar som hamnat snett just p g a uteblivet stöd och ringa förståelse för sin problematik under tidig ålder och då inte minst under sin skolgång.
Jag blev själv sent upplyst och medveten, först efter att ha jobbat 25 år i fängelsevärlden. När jag 2000 närmare började studera olika typer av neuropsykiatriska funktionshinder så framstod snart bilden som klar. Många av de fångar jag mött på landets fängelser under åren hade uppvisat beteenden och en utveckling som stämde väl överens med vad som nu uppdagades för mig. Sambandet " npf - missbruk - kriminalitet" framstod plötsligt som glasklart. Efter en tid av skepsis och motstånd så fick jag oxå gehör för mitt påstående att 25% av fångarna på våra slutna anstalter har någon form av npf-problematik. Idag är det oomtvistat, snarare vill många forskare mena att siffran är högre.
Idag finns dock en utbredd kunskap på området och jag blir därför såväl bedrövad, besviken som förbannad när jag ser hur t ex skolan inte vill se sanningen i vitögat. En av ungdomarna i programmet uttryckte det bra då han sa: " Skolan tycker att problemet är att jag inte kommer till skolan. De borde i stället fråga sig varför jag inte kommer till skolan".
Jag tror att många av dessa ungdomar skulle vara hjälpta av att få särskild support för att utveckla speciella intressen som de har. Åtskilliga exempel finns på framgångsrika personer med t ex ADHD som nått sin framgång mycket tack vare att de fått ägna sig åt sitt speciella intresse. En av gårdagens ungdomar var duktig simmare och sade t ex att han trivdes bättre under vattenytan än ovanför. Då kom jag att tänka på den framgångsrike simmaren Michael Phelps som har ADHD men som vid tidig ålder stöttades i att helhjärtat ägna sig åt sitt favoritintresse, simning. En klok och förstående mamma och en engagerad simtränare lät honom koncentrera sig på det han allra helst ville, att simma. Resten är idrottshistoria. Alla blir förstås inte världsmästare och olympiska mästare, men de får i alla fall möjlighet till en framtid. Alla ungdomar måste inte stöpas i samma form.
Vid ett tillfälle som detta känner jag mig inte speciellt stolt över att tillhöra vuxenvärlden. För egentligen är det inte Sverige som sviker, det är vi vuxna som sviker.
Jag hoppas att många tittar på denna programserie. Inte minst landets politiker med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen.
Avslutningsvis vill jag framhålla programproduktionen som på ett utsökt sätt genom bild och ljud lyckas förmedla den grå hopplöshet som dessa ungdomar ofta känner. Jag blev både tagen och illa berörd av att se programmet.
