Nu har en ny debatt börjat som sätter alla våras medmänsklighet under lupp. Ett antal ensamkommande flyktingbarn behöver en fristad någonstans i Sverige.
-"Vi vill inte ha hit dom" säger man i Vellinge kommun. Det finns säkert flera kommuner som uttrycker detsamma. Somliga gör det för att man helt enkelt inte känner sig beredda och kunniga nog att ta emot ensamkommande barn från krigshärjade länder.
Tyvärr så tror jag också att det finns kommuner där en genuin invandrarfientlighet och rädsla för det okända tar sig uttryck i ett avståndstagande från dessa barn.
Det finns också kommuner som välkomnar dessa barn, t ex Svalöv.
– "De här ungdomarna ska ha det bra i kommunen. De är våra gäster", säger man från Svalövs kommun.
Att barn placeras ut i kommuner som inte på förhand vidtalats eller inte har avtal med Migrationsverket är förkastligt och dylikt handlande bäddar till viss del för de proteststormar som nu blåser upp.
Det här är enligt mitt förmenande ånyo ett exempel på att den centrala maktapparaten måste kliva fram och både tala om vad som gäller men också tillse att dessa barn hänvisas till kommuner där det finns både en positiv inställning och ekonomiska och kunskapsmässiga resurser för att ta emot dessa barn med sina alldeles speciella behov med tanke på vad dom kan ha upplevt i sina hemländer. Som vanligt, svensk integrationspolitik finns bara på papper. När den utsätts för prövning i verkligheten blir pappret transparent och de ansvariga står handfallna. Om vi inte kan ta emot barn i nöd, vad kan vi då göra ?