Dags att gå i ide

Vårdagjämning snart? Blotta tanken rullar som en bit  nougat på tungan.

Den 1 november och det blir allt mera påtagligt att mina utevistelser kommer att tillhöra sällsyntheterna. Det är dags för mig och Sigge att träda in i vår innesäsong. Vi går i ide och mina fordon ställs in för vintervila. Det här blir Sigges första riktiga vinter sedan han började gå ut så jag får kanske ge honom lite vägledning om det här med kyla och snö. Eller inte, för han gör nog som vanligt. Löser det hela helt på egen tass.

Efter att ha genomlevt ett antal idevintrar så känns det inte alls märkligt att dra sig tillbaka. Jag har lärt mig under de här åren att sysselsätta mig så tråkigt har jag aldrig. Vinteridet är oxå en utmärkt tid för att ladda batterierna. Begrunda året som passerat, njuta av nuet och i tanken börja forma framtiden. Dvalan blir alltså inte så djup som på illustrationen ovan.

Det är fantastiskt hur anpassningsbar människan är. Dock kan jag ibland undra hur jag reagerat om någon plötsligt sagt till mig att jag aldrig mera skulle kunna vistas ute vintertid. En Ångermanlänning som varit van vid snöskottning, skidåkning, pimpelfiske och andra självklara vintersysslor.

Jag kommer så väl ihåg när jag hösten 2001 fick det definitiva läkarbeskedet att jag aldrig mera skulle kunna gå igen, jag skulle vara bunden till rullstol resten av livet. Då kändes livet rätt pyrt. Det goda det hade med sig var att jag snabbt bestämde mig för att trotsa den dystra prognosen så sedan flera år tillbaka så använder jag rullstol bara i undantagsfall.
Jag tror att det är skonsammare att själv komma på sina begränsningar. Då blir man oxå mera kreativ och kommer på lösningar. Men visst, det triggar mera att få det "rakt i ansiktet".