Läget för dagen

Grått, men ändå lockande.

Idag blir det ett sånt där inlägg som jag skriver mera för min egen skull än för dig som läsare. Ibland kan svårigheter vara bra att prata/skriva om för då blir de på nåt märkligt sätt mera hanterbara.

Vid den här tiden på året så gör sig mina fysiska tillkortakommanden som mest påminda. När det börjar bli dags för mig att försöka komma ut ur idet så blir jag bryskt påmind om vad jag förmår och inte förmår att göra. 

För två år sedan kände jag att min stukade lekamen blivit allt mera oblidkelig och mina funderingar om framtiden tilltog. Det mesta har dock fungerat ganska bra sedan dess och 2014-15  har varit ännu några bra år att lägga till handlingarna.

I år har dock försämringen blivit allt mera märkbar vilket bl. a. gjort att min utepremiär ännu inte ägt rum, trots att det funnits dagar med gynnsam väderlek. Det har vidare inneburit att jag fått ransonera mina förflyttningar mellan våningarna i huset så att jag somliga dagar blir kvar på övervåningen.  Mycket handlar om att anpassa tillvaron till rådande förhållande. 

Det svåraste just nu är den tilltagande smärta som jag känner i min vänstra kroppshalva, en smärta som dränerar mig på kraft och energi. Kraft och energi som jag skulle behöva till lite mera lustfyllda upplevelser.

Det suger att bara kunna sitta inne och titta ut.

Just nu sitter jag här med ett antal frågor: 
- När blir min utepremiär? 
- Kommer jag att klara av att  klippa gräset i år? 
- Hur blir årets trädgårdssommar? 
- Hur blir det med våra växthusmåltider?

Växthusmåltiderna vill jag inte gå miste om.

Många frågor, men inga svar för dagen. Jag får använda det gamla hederliga receptet att ta mig an framtiden som den plägar komma; d v s en dag i taget.