Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

fredag 22 januari 2010

Stieg Larsson - författare eller...?

Stieg Larsson, vem var han egentligen ? Ja, frågan är berättigad med tanke på allt som skrivs om honom efter hans död. Vad han själv skrivit ifrågasätts friskt. Många är de som skyndar till både angrepp och beskydd.

Vad som är sanning torde vi aldrig få veta. Föga intresserar det mig även om jag nu skriver detta inlägg. Men visst, det är ett utmärkt underlag till ett mustigt filmmanus.

Nej, jag har inte läst något av Stieg Larsson.

Idrottare med funktionshinder - hur jämföra deras prestationer ?

Örebrosimmaren Anna Polivanchuk gick miste om priset ”Årets idrottare med funktionshinder” vid måndagens Idrottsgala.
Nu rasar Dövidrottsförbundet över juryns beslut att ge priset till simmaren Anders Olsson.

– Anders Olsson är en fantastisk idrottsmänniska, men det bör vara självklart att juryn rankar OS–prestationer högst. Deaflympics är trots allt den största tävlingen som en döv idrottare kan delta i, säger säger Dövidrottsförbundets sportchef Joachim Sundström.
Anna Polivanchuk har vid två tidigare tillfällen varit nominerad i samma kategori, men aldrig vunnit. Att hon i måndags blev ratad en tredje gång tog hon mycket hårt enligt förbundets sportchef.
Någon direkt klagan har dock inte Dövidrottsförbundet framfört till Idrottsgalans jury. Istället för att tala om ett nedvärderande av dövidrotten vill Sundström lyfta fram okunskap som orsaken till att Anna ratades på prisutdelningen.

Så sant som det är sagt. Just okunskap ligger ofta till grund för "orättvisor". Okunskap i någon form bär vi alla på.

Detta visar än en gång på det svåra i att jämföra olika idrottsprestationer. När du dessutom skall jämföra funktionshinder och olika tävlingars värde, ja då blir uppgiften övermäktig. Självklart kan det leda till missnöje, både bland idrottsmän och deras olika förbund. Ärligen ska dock sägas att den glädje som sprids nog är minst lika omfattande som missnöjet.

Vi torde få fortsätta leva med denna "upplevda orättvisa" då det knappast är möjligt att tillfredsställa alla. Hur många priser som än delas ut så kommer alltid någon att känna sig förfördelad och felaktigt behandlad/bedömd. Var i livet finns den ultimata rättvisan ? Aktuella bilder från Haiti tycker jag räcker som svar på den frågan.