Häromdagen skrev jag ett inlägg om det tragiska självmordet på Häktet i Örebro.Där ondgjorde jag mig något över att f d överåklagaren Sven-Erik Alhem ofta tar till brösttoner i debatten. Denna gång i sitt fördömande av hur häktet kunde låta något dylikt ske.
Nu är en annan av rättsväsendets giganter, polisprofessorn Leif G W Persson, ute och vädrar sitt missnöje i en krönika i Expressen. Han riktar dock sitt missnöje i första hand mot åklagaren Helena Eckerrot Flodin och det sätt på vilket hon uttalat sig efter självmordet.
G W Persson passar också på att ge sin f d poliskollega, numera generaldirektören för Kriminalvården Lars Nylén, en släng av sleven och menar att denne vältar över ansvaret på häktets medicinskt ansvariga läkare.
Så typiskt detta är. Innan vi vet något närmare om det hända så ska skyldiga utses och huvuden rulla. En polisprofessor borde veta bättre. Detta är dock Persson i ett nötskal. All den kompetens han tveklöst besitter väljer han att låta ligga till grund för tyckande som ofta förtas av att det vävs in i raljanta och förbilligande "personangrepp".
Detta må passa när brott blir TV-show som i "Efterlyst" och "Veckans brott". Där kan Perssons raljanta stil upplevas som stundtals befriande, ja t o m underhållande, men i den seriösa debatten känns stilen oftast bara billig.