Ett sent uppvaknande

Friheten finns där utanför. Men, när?
Efter 1/2-tid, 2/3-tid, full tid.





När förre polischefen Göran Lindberg  2010 dömdes till 6 års fängelse för ett antal sexualbrott så upprördes och förvånades förstås många. Jag var en av dessa. Hög polischef, dessutom företrädare för kvinnor som en ivrig förespråkare för jämställdhet. Hur var detta möjligt? Den frågeställningen kvarstår. Nu när strafftiden snart avtjänats uppstår andra frågeställningar.

I enlighet med gällande lagstiftning så friges nu Lindberg efter 2/3 av strafftiden. Inget märkligt med det kan tyckas. Det som oroar är att Lindberg av psykologisk expertis fortfarande  bedöms utgöra en påtaglig risk för fortsatt brottslighet. Detta f f a beroende på att han inte velat genomgå erbjuden behandling. I psykologutlåtande från Kriminalvården så sägs  att ”bedömningen av hans begränsade mottaglighet i behandling inte varit lyckad samt att risken för återfall i sexuellt våld inom överskådlig framtid är klart förhöjd”.

Då uppstår förstås frågan om han ändå ska friges efter 2/3 a v strafftiden. Trots att risken för återfall bedöms vara klart förhöjd.

Mitt eget största tankeproblem just nu är varför jag själv inte tidigare, under mina 37 år inom  Kriminalvården,  ställt mig denna fråga. Åtskilliga är de dömda jag mött och som vägrat genomgå erbjuden behandling men ändå frigivits med denna "rabatt".

Det vore inget märkligt om rabatten återtas eftersom motsatsen använts. När möjligheten fanns att friges efter 1/2-tid så baserades detta på god skötsamhet vari förstås var en viktig faktor om man genomgått erbjuden behandling. Hade du skött dig bra och genomgått erbjuden behandling så låg du bra till för att friges efter halva strafftiden.

Kanske är tiden mogen för att lagstifta om att den som vägrar genomgå behandling inte heller är berättigad att friges efter 2/3 av strafftiden.

Jag tycker att tiden är mogen för ett sådant ställningstagande.

Ett sent uppvaknande, men bättre sent än aldrig.

Självklart finns det olika åsikter.

Tillbakablick

En titt i backspegeln väcker förstås minnen till liv.

Har i dagarna gjort en länge planerad utrensning av sånt som sparats genom åren. Foton, jobbhandlingar, tidningsartiklar, korrespondens, videofilmer etc. You name it. Skönt att göra sig av med. Vi är rätt duktiga på att inte spara "sånt som kan vara bra att ha", men lika fullt finns där "gömmor" med sådant som jag vare sig ägnat en tanke eller en blick de senaste 15-20 åren. Lika bra att då en gång för alla göra sig av med skräpet.

Visst är det kul med en sån här minnesresa nån gång där jag påminns om händelser i mitt liv. Hittade många foton som väckte minnen. Ett av vår vita katt Kurre när han satt på kassadisken i vår Shellmack i Näsåker nån gång på sent 1950-tal.  Jag kommer ihåg att han brukade gå ner i källaren på macken och borra ner sig i  någon av de trasselbalar som alltid fanns där.

Ett gruppfoto från min konfirmation 1963 dök oxå upp. Inget som jag minns med nåt större välbehag. Mest beroende på att prästen var en sträng typ som såg bestraffning som det bästa sättet att tillrättaföra de enligt honom vilsekomna. Han skapade bl. a. en skamvrå i  ett hörn av undervisningslokalen. Den var uppbyggd som en "isoleringscell"  av stolar och bord och där placerades den som på något sätt misshagade honom.  Jo då, även jag fick göra några vändor där vid "skampålen".

I en låst dagbok som jag inte hittade nyckeln till och därför  fick bryta upp så hittade jag   foton av två tonårsförälskelser. 

Dagboken  hade jag fått i julklapp 1960 och det enda jag skrivit i den var från just Julafton 1960 som vi firade hos mina morföräldrar. Jag kunde där utläsa att mina jämnåriga  släktingar liksom jag fick 15 julklappar  vardera. Det var kanske viktigt för julefriden med en rättvis fördelning. Förutom dagboken fick jag bl. a. boxhandskar, skidbindningar, en mössa, läderhandskar, en slipover och tre böcker. Själv hade jag givit en liten fotogenlampa till mamma, cigarettändare till pappa, parfymflaska till mormor och  cigarettpaket till morfar.

Foton från min realexamen 1967 och dito student 1970 fanns även de i gömmorna.

Ett antal foton och tidningsartiklar från mina  idrottsår fanns oxå sparade. Jag var  rätt så duktig som junior, målfarlig center i fotboll och råbarkad back i ishockey,  och hade säkert  fortsatt om inte andra intressen tagit över. 

Även foton från min militärtjänst och mina 25 Uppsalaår kom fram till beskådande.
De andra/nya intressena, som avbröt min fotbolls- och ishockeykarriär,  blev rätt många när jag efter fullgjord militärtjänst vid I 21 i Sollefteå flyttade till Uppsala där jag 1972 började på Universitetet. 

En del av de nya intressena var förstås knutna till nationslivet där Norrlands nation var min hemvist. 1976 delade jag som Ålderman i Angermannalaget ut det årliga kulturpriset till dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Samma år den 11 mars deltog jag  i middagen där Carl XVI Gustav installerades som nationens förste hedersledamot.  Jag kommer ihåg att jag då var inkallad till repmånad någonstans i Jämtlandsskogarna. Jag sökte och fick  permission för denna högtidlighet. Det behövdes något rojalistiskt för att en permission över huvud taget skulle komma i fråga. Jag kommer ihåg att jag hade kompisar som sökte permission för långt viktigare saker men fick avslag.  

Efter nämnda repmånad så har jag aldrig hört nåt mera från det militära. Bra så tycker jag för militärlivet är inget jag saknar. Jag kommer ihåg att  mina befäl försökte värva mig till officersutbildning, men det var inget jag nappade på. Roliga minnen att ha ändå. Bör väl tillägga att det inte bara var nationsliv under min Uppsalatid. Det blev även en fil. kand. examen. 

1976 började oxå min långa yrkeskarriär i Kriminalvården då jag den 17 maj, på min födelsedag, började arbeta extra på Uppsalaanstalten för att dryga ut studiemedlen. Uppsalaanstalten benämndes i folkmun "Tretton" då den var belägen på Dag Hammarskjölds väg 13. Med tiden blev jag chef för anstalten och var sedan  delaktig i att oxå avveckla den. I december 1987 stängdes den efter 125 år ( den första fången överfördes 1862 med häst och kärra från fängelsehålorna i södra tornet på Uppsala slott, en transport på en knapp kilometer).  Stängningen varade dock inte länge då jag fick uppdraget att återöppna i oktober 1988.  Överskottet på platser i landet hade plötsligt blivit ett överskott av fångar så därför fick gamla "Tretton" tas i bruk igen. Det svänger även i fängelsebranschen som du förstår. 1998 stängdes "Tretton" definitivt men då hade jag sedan 6 år tillbaka gått vidare i min yrkeskarriär.

Tänk så mycket som poppar upp i mitt huvud bara för att jag rotar runt i några kartonger. Och då har jag ändå förtigit det mesta och t ex inte nämnt någon av de många resor jag gjort från vilka det finns otaliga foton. Jag får nog vika en heldag för bara fotogenomgång. Blotta tanken på att djupdyka i alla pappersfoton får mig att utbrista "tack och lov för digitalkameran"!

Nej, nu får det räcka för idag med backspegelstittande. Till helgen är det 1:a advent så nu är det i stället att blicka framåt som gäller. Framåt, mot den stundande Julen.

Minnen går upp i rök. Vår eldningstunna fick
bli  slutstation för det som rensats bort.

Apropå det här med kamerabevakning och krokiga tankebanor

Fängelset på Dag Hammarskjölds väg 13  i Uppsala.
Huvudentrén belägen direkt längs trottoaren.

Läste detta inlägg hos Eva i Aten och började fundera över den allt mera utbredda kamerabevakningen i samhället. Min hjärna var redan programmerad på ämnet då jag under gårdagskvällen tittade på "Efterlyst" i TV 3.  Där blir jag återkommande påmind om all kamerabevakning då det rätt ofta händer att brottslingar avslöjas tack vare olika former av kamerabevakning.

Apropå nåt helt annat. Efter "Efterlyst" såg jag Milan besegra Barcelona med 2-0. Vad tänker Zlatan om detta tro?

Åter till ämnet i rubriken. Jag var under 80-talet chef vid fängelset i Uppsala.  Fängelsets adress var Dag Hammarskjölds väg 13. Fängelset var i folk- och fång-mun benämnt "Tretton". Anstalten var belägen längs den livligt, såväl gång-, cykel- som biltrafikerade Dag Hammarskjölds väg. Detta läge medförde att all in- och utpassering liksom ankommande och avgående transporter ägde rum i direkt anslutning till trottoaren längs denna livligt trafikerade gata. Dygnet runt var trafiken tät. Den enda uppsikt som personal hade var genom ett vanligt tittöga i fängelseporten. En icke tillfredsställande säkerhetsnivå tyckte jag och ansökte hos Länsstyrelsen om tillstånd att sätta upp en bevakningskamera i anslutning till huvudentrén. Till min förvåning avslogs denna min begäran.

Detta hände alltså för bara 30 år sedan vilket ger en bra bild av hur oerhört snabbt utvecklingen gått på detta område. Idag möts du av en kamera så snart du sticker näsan utanför dörren. I vart fall om du bor i tätort.

Lite fängelsehistorik

Fängelsets placering i Uppsala stadsbild.

En egenhet med dåtidens fängelser var att de inte sällan var centralt belägna. "Tretton" är ett utmärkt exempel på detta där det ligger bara några minuters promenad från Uppsala centrum. Det ligger vackert belägen snett mitt emot Slottet, ett stenkast från Akademiska sjukhuset och i direkt närhet till Botaniska trädgården med Uppsala Universitet och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva ytterligare nåt kvarter bort. Närheten till Slottet gjorde att den första fången år 1862 kunde föras till det nybyggda fängelset med häst och kärra direkt från fängelsehålorna på Slottet  där det södra slottstornet varit fängelsebyggnad sedan 1820.

Det är först så här långt efteråt som jag tänker på hur det var att jobba 16 år i dessa historiska lokaler. Själv åstadkom jag inget historiskt under den tiden men en sak torde jag vara rätt ensam om som fängelsechef. Jag var nämligen delaktig i konststycket att efter 125 år lägga ned detta fängelse. Det hade varit nedläggningshotat några gånger redan på 30-talet och sedan efter branden 1969. Men  den 20 december 1987 var alltså sagan all. Nej inte riktigt, för än märkligare var att jag  fick uppdraget att återöppna fängelset redan året därpå så den 1 oktober 1988 var verksamheten ånyo i full gång. 1992 lämnade jag slutgiltigt "Tretton" som 1998 definitivt klev in i fängelsehimlen. 
Jag brukar hylla devisen "man ska aldrig säga aldrig" men i detta fall känner jag mig rätt säker på att "Tretton" aldrig återuppstår som fängelse. Jag menar, jag är ju borta ur bilden nu.

Begränsa straffrabatten

Goda sådana behövs vid frigivning

I avsaknad av  andra uppslag så skriver jag idag om  något jobbrelaterat. På en söndag! Illavarslande?
För någon vecka sedan läste jag att det finns ett M-förslag om att begränsa den villkorliga frigivningen vid fängelsestraff. Alla bör inte få möjlighet till frigivning efter det att 2/3  av strafftiden avtjänats.

Denna nyordning skulle innebära att den som återfaller i brott och ånyo döms till fängelse får avtjäna hela strafftiden. Det synes rimligt för den grupp dömda som snarast är att betrakta som yrkeskriminella och tillhör de 70% av fängelsedömda som återfaller inom 3 år efter att de släppts fria. I sammanhanget ska heller inte underskattas att en sådan nyordning oxå torde stå i  bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Nu är det förstås inte så enkelt att bara besluta detta. Förutom att det krävs politisk enighet så ska en sådan reform oxå finansieras. Det torde kosta en hel del men borde även innebära minskade kostnader i andra änden.  För självklart är förhoppningen att detta skulle minska brottsligheten.

Nej, jag fördjupar mig inte mera i detta ärende så här på vilodagen. Skidsäsongen har ju börjat så jag  bänkar mig i TV-fåtöljen och kollar på Vinterstudion i stället.

Trevlig TV-studio.

Utmaning för äldrevården

77-åriga Gunnel har hamnat i fängelse så här på ålderns höst, dömd till 9 månader för grov misshandel. Ja, sånt kan förstås hända. Vad som oroar är att hon ser fängelsevistelsen som bättre än att vara på ett äldreboende.

Vad månde ett dylikt uttalande leda till? Förhoppningsvis finns inte alltför många äldre som, för att slippa äldreboendet, i stället satsar på en kriminell karriär i hopp om att hamna på någon charmig öppen anstalt.

Kriminalvård i världens populäraste land

I ett inlägg härom dagen pekade jag på några motsägelsefulla bilder av USA.
Här kommer ytterligare en bild från världens populäraste land.

Dags att avkriminalisera narkotika?

För att komma till rätta med stora problem så behövs ofta nya tankesätt och drastiska åtgärder. Åtgärder som för många av oss setts som otänkbara. Ett sådant multiproblemområde är narkotika. Samhället har lidit enorma förluster genom åren i kriget mot narkotika.

GLOBAL COMMISSION ON DRUG POLICY är en sammanslutning av 19 internationellt inflytelserika personer som lanserar en ny strategi för att bekämpa världens drogproblematik.

Gruppen föreslår bl. a.
- Ett slut på kriminaliseringen och stigmatiseringen av personer som nyttjar droger men som inte skadar andra.
- Att regeringar uppmuntras att testar legalisering av droger, i första hand marijuana.
- Att kampanjer som riktar sig till unga med budskapen "säg nej till droger" eller "nolltolerans mot droger" slopas, i stället bör andra utbildningsmetoder användas.

Som sagt, ett helt nytt sätt att tänka kring bruket av droger. Jag , som arbetat 36 år i fängelsevärlden, har i alla dessa år fört en ojämn kamp mot droger och drogmissbruk. Alla torde vi på något sätt ha mött det helvete som följer i drogernas fotspår.

Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om det galna narkotikakriget i Mexico. Där har 40.000 människor mördats under de senaste 4 åren i detta galna krig. Bara det skäl nog att göra något drastiskt.

Tveklöst är det så att vi behöver tänka nytt för att på ett bättre sätt än hittills kunna hantera det elände som följer i drogernas fotspår.

Är avkriminalisering rätt sätt? Ja, jag har i a f fått något att tänka på. Jag torde återkomma i frågan när jag fått tid att tänka mera.

Lettland som ekonomiskt föredöme

Denna rubrik trodde jag inte jag skulle skriva någon gång, men det ekonomiska stålbad Lettland valde att gå igenom i finanskrisens spår ser faktiskt ut att vara något att ta efter. Just nu för Grekland.
Jag var under 90-talet ansvarig för ett SIDA-projekt som syftade till att stödja och utveckla ett ungdomsfängelse i den lettiska staden Cesis. Jag tycker nog att vi lyckades rätt bra med att föra utvecklingen framåt under de år vi var aktiva där. Men så var också förhållandena eländiga när projektet startade, så det kunde väl egentligen bara gå i en riktning. Under många besök i Lettland så kunde jag se en positiv utveckling inte bara i det aktuella fängelset utan även i det lettiska samhället i övrigt. Därför tyckte jag att det var särskilt trist när jag efter den ekonomiska krisen kunde se ett Lettland i fritt fall. Desto trevligare att nu kunna läsa att man faktiskt tagit sig ur krisen på ett föredömligt sätt.

Så här från insidan

Nej, det här har inget att göra med mitt yrkesliv i fängelsevärlden. Det du här får se är en betydligt njutbarare insida. Insidan av vad? Jo, vårt växthus. Det du ser på bilderna nedan är vad jag ser när jag sitter och ser mig omkring i vårt växthus. Så som i kväll, alldeles nyss

Inga rymningar från slutna anstalter

Jag, som jobbat i kriminalvården sedan 1976, var under mina mest aktiva år långt ifrån att kunna skriva det rubriken säger. Under 90-talet jobbade jag mycket aktivt med särskilt säkerhetsfrågor men var ändå långt ifrån att vara nära en nollvision för rymningar från slutna fängelser. Det hade förstås många orsaker. Då var vi ännu inte beredda att gå så långt som idag för att täppa till "hålen".

Den stora förändringen kom 2004 med uppmärksammade rymningar från våra säkraste fängelser, t ex Kumla och Hall. Då reagerade också den politiska nivån och var beredd att gå längre än vad som tidigare ens kunnat diskuteras. En utökad kontroll, inte bara av fångar utan även av personal kom till stånd. Antalet permissioner har väsentligt reducerats. Ja, man kan väl påstå att det mesta stramats åt högst märkbart. Kort sagt kan väl sägas att det idag råder en bättre kontroll i våra fängelser. En kontroll som bl. a. lett till att fångarna är där dom ska vara när dom avtjänar ett fängelsestraff, nämligen i fängelse.

Det är intressant att titta i backspegeln och notera hur olika vi sett på säkerhetsarrangemang genom åren. Jag var på 80-talet bl. a. chef för den slutna anstalten i Uppsala där det stundom var alltför många rymningar. Av den orsaken begärde jag bl. a. att få klä in murkrönet runt anstalten med s. k. concertinataggtråd. Denna begäran avslogs med kraft vid flera tillfällen. Likväl avslogs min begäran om att få montera en utvändig kamera som bevakade anstaltens entre. Säkerhetsarrangemang som idag betraktas som självklarheter. Fängelseentren, för övrigt belägen mindre än 10 meter från trottoaren längs Dag Hammarskjölds väg.

Samtidigt med den åtstramning och säkerhetsupprustning som skett har också en positiv utveckling av verksamheter inne i fängelserna ägt rum. T ex har studieverksamheten förbättrats och betydligt bättre studieresultat nås idag. Ett annat område, där Kriminalvården t o m kan ses som ledande, är området neuropsykiatriska funktionshinder där t ex de många fångarna med ADHD idag kan få adekvat behandling under fängelsetiden. En insats som på sikt torde leda till betydligt färre återfall i brott vilket ju är en av Kriminalvårdens huvuduppgifter.

Självmord i häkte

Många är de experter som nu tillfrågas och uttalar sig om den för mord misstänkte 52-åringen i Örebro som tog sitt liv i häktet i Örebro. Inget märkligt med detta då en händelse som denna självklart är ett misslyckande och väcker både uppmärksamhet och frågor.

Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem som media envisas med att använda som s k expert i allt som rör rättsväsendet tar som brukligt till brösttoner och fastslår:
- Det är en fullständig skandal för rättsväsendet.
Må så vara men att basunera ut denna "sanning" leder ingen vart. Förutom då att Alhem får lite extra medialjus på sig. Bättre är att konstatera att trots den rigorösa kontroll som råder på våra häkten så kan detta ändå hända och allt ska förstås göras för att det inte ska upprepas. Ändå vågar jag påstå att det kan / kommer att hända igen.

Det är av flera skäl svårt att under längre tid ha sekundbevakning dygnet runt av en häktad eller fånge. För att detta ska kunna ske så krävs först en väl grundad misstanke om att något oönskat kan ske. Sekundbevakning kan inte bara beslutas för att någon råkar ha en "magkänsla". Det ska heller inte bortses från att sådan bevakning också är ett stort intrång i den enskildes liv, även om denne sitter i häkte eller fängelse. Sedan måste också hänsyn tas till vilken negativ påverkan en så tight bevakning kan ha. Och för hur lång tid ska den bestå. Även som häktad eller fängelsefånge har du rätt till en privat sfär.

Hur det var i detta fall vet inte jag men jag kan väl anta att om en läkare hade fastslagit att det förelåg förhöjd suicidrisk så hade bevakningen antagligen varit ännu rigorösare än vad den nu var. Förhoppningsvis bringar kommande utredning mera klarhet i vad som hänt, varför och hur det var möjligt.

Även om det bär mig emot att tala om resurser när det gäller människoliv så är det också en resursfråga att ha en person under sekundbevakning dygnet runt. Det krävs personal som sköter denna uppgift, bara denna uppgift. För det är väl ändå humana bevakningsformer vi talar om.

Jag har själv under mina 30 år i Kriminalvården haft att göra med så väl självmord som mord och har förstås också själv ställt mig frågan:
- Hur är detta möjligt? eller snarare
- Hur i h.....e är detta möjligt?

Inte alltid har händelseförloppen i efterhand kunnat klargöras eller en skyldig kunnat utpekas och jag har med tiden fått lära mig leva med vetskapen om att vi människor, även i de mest kontrollerade och slutna miljöer, kan åstadkomma det oväntade. Ja, t o m "det omöjliga".

Den vetskapen har fått mig att ha ett försiktigare och mera genomtänkt angreppssätt på svårigheter som uppstår och den har också utvecklat mein fingerspetzgefühl.

Livstidsdömd och oskyldig

Ser en dokumentär på TV4 Fakta om sju män från olika delar av USA som under många år suttit i fängelse dömda för brott de inte har begått. Efter att DNA-tester har bevisat männens oskuld har de frikänts. Oskulden ofta bevisad med med hjälp från The innocence project. Efter frikännande så börjar nästa kamp, kampen för att ensamma återupprätta sina liv och komma tillbaka in i samhället, helt utan hjälp från myndigheterna som från första början dömde dem till fängelsestraff.

Det är en många gånger upprörande inställning från amerikanska myndighetspersoner som kommer i dagen. Inte ens när oskulden är bevisad så är åklagarna alltid villiga att ge upp utan synes prioritera att samhället utsett en skyldig som inte nödvändigtvis behöver vara rätt person. Har man utsett en skyldig så är ju brottet att se som uppklarat, en pinne på rätt plats i statistiken.

Inte heller är det en självklarhet att dina brott, som du oskyldigt dömts för, stryks ur straffregistret med allt vad detta innebär för möjligheterna att t ex kunna få ett arbete. Dessutom är det så att du synes vara berättigad till mera stöd och hjälp som villkorligt frigiven efter att ha dömts för brott du faktiskt begått än när du friges efter att ha suttit oskyldigt dömd.

Förhoppningsvis har vi inte en liknande situation i Sverige. Mina 34 års erfarenhet från arbete i Kriminalvården tyder inte på det även om det säkert också i Sverige någon gång sker att en person avtjänar tid i fängelse som oskyldigt dömd.

"Sommar" i P1 med Annika Östberg

Jag sitter just nu och lyssnar till "Sommar" med Annika Östberg. Det är en fascinerande berättelse hon bjuder på. Hon utstrålar lugn och harmoni på det sätt hon berättar. Inte för ett ögonblick ger hon uttryck för hämndbehov, missnöje eller för att ha felbehandlats. Tvärtom så betonar hon sin egen skuld och uttrycker medkänsla med de människor vars liv också totalt förändrades av hennes brott.

Med kärlek berättar hon om sina vänner bland de fångar hon träffade genom åren.

Lugnt och sakligt beskriver hon fängelsevakternas arbetssätt som tycktes vila på outgrundlig ondska.

Jag slås av tanken: -hur kan hon vara så "oförstörd" och positiv efter att ha tillbringat 28 år, halva livet, i amerikanskt fängelse?

Jag är både fascinerad och imponerad. Intressant dessutom att hon efter alla dessa år pratar i stort sett oklanderlig svenska. Ingen amerikansk machobrytning där inte.

Somliga fångar reder sig själva - andra inte

Nog söks det ständigt nya innovativa vägar i Kriminalvården för att hitta verksamheter som förhoppningsvis ska leda till att allt färre fångar återvänder. Dock tycker jag att det gick lite väl långt på ett fängelse i Rio de Janeiro där fångarna själva helt styrde fängelset.

Detta grepp är fullt i klass med driften vid ett fängelse i Mexico som jag skrev ett inlägg om för några veckor sedan.

Det mest omskrivna i svenska fängelser just nu är den 78-årige fånge på Sårbyanstalten som övriga fångar engagerat sig för.

Tala om att leva i skilda världar.

Märklig rubriksättning i dagens NA

" Lindberg döms till över sex års fängelse". Vad då över sex år? Han har ju dömts till exakt 6 ½ år. Varför skriver då NA " över sex år" och i en ytterligare artikel i papperstidningen används rubriken " drygt sex år".
Finns någon vettig förklaring till denna rubriksättning?

6 ½ års fängelse - aldrig nåt du bara klarar av

I f d polischefen Göran Lindbergs kläder skulle jag inte vilja vara en dag som denna. Eller rättare sagt de dagar som kommer när han ska avtjäna sitt fängelsestraff. Han kommer som polis och dömd för våldtäkt inte att vara väl sedd av övriga fångar. Kriminalvården får en grannlaga uppgift att lösa Lindbergs anstaltsplacering.

Platsbrist även för de döda

Platsbrist på våra fängelser brukar uppstå med jämna mellanrum. Det brukar lösas med tillfälliga platser eller ibland dubbebeläggning.
Riktigt lika enkelt är det inte att lösa den platsbrist som uppstått vid landets krematorier.
Vi har ju en s. k. vårdgaranti som garanterar behandling inom 90 dagar.
Att vi också har en "kommaijordengaranti" på 2 månader var för mig okänt. Nog är det väl eländigt att man ska behöva köa även som död.

Ett avtryck i Almedalen utan att närvara

ADHD i Almedalen rubricerade jag ett inlägg för några dagar sedan. Jag kan väl då bjuda på länken till det inslag i Almedalsveckan som jag är upphov till. Låter det egotrippat? Ja kanske, men orsaken till att jag tar mig friheten att lyfta fram min egen insats är att jag dels är stolt, dels har visat att trots att du drabbas av ett funktionshinder så är du för den skull inte "slut som artist".

Dödsstraff, en dyr rättskipningsmetod

Mördaren Ronnie Lee Gardner avrättades i morse av en exekutionspatrull. Gardner satt fastbunden vid en stol med en pricktavla placerad framför hjärtat. Av de fem anonyma bödlarna hade en lösa skott i geväret, så att ingen ska veta vem det egentligen var som sköt ihjäl Gardner.

Fortfarande har 35 delstater i USA kvar dödsstraffet. Ett av de avgörande skälen för de stater som under senare år avskaffat dödsstraffet har varit kostnadsskäl. Urban Institute i Maryland har gjort beräkningar som visar att det kostar samhället 1,9 miljoner dollar mera att döma till dödsstraff än till ett långt fängelsestraff.
Ett annat minst lika viktigt skäl är t ex den moderna dna-tekniken. Många dödsdömda har blivit frikända efter att dna-tester visat att de inte begått brotten de blivit dömda för.

Fortfarande är dock en majoritet av det amerikanska folket för dödsstraff. Därför är det heller ingen politiker som vågar föreslå dödsstraffets avskaffande. Men frågan kvarstår: När ska USA ta det slutgiltiga steget in i den civiliserade världen och avskaffa dödsstraffet?

Kortsiktigt Moderattänk

M i Stockholm vill slopa taket för barngruppernas storlek i förskolan. Dom vill utveckla andra sätt att avgöra vad som är kvalitet i förskolan än barngruppernas storlek. Visst finns andra parametrar för att avgöra kvalitet men gruppernas storlek vill jag ändå påstå är den viktigaste och den som skapar förutsättningar för en bättre kvalitet i verksamheten.

Just gruppernas storlek menar jag är avgörande i de flesta omhändertagandeformer. Det gäller såväl förskolan, skolan, äldrevården som i fängelse. Allt för stora grupper försvårar möjligheten att bedriva en bra verksamhet och gör det särskilt svårt för de individer med någon problematik som gör att de inte riktigt kan hålla jämna steg med övriga.

Nu är det väl en gång för alla så att Moderaterna inte visat sig vara särskilt bra på att förstå enskilda människors behov. Den starke överlever alltid och det räcker för M. Att ha den utgångspunkten när det gäller barn och ungdomar är särskilt illa och vittnar om ett kortsiktigt och smått cyniskt tänkande. Apropå detta så lär Reinfeldt igår vid en konferens ha kallat ungdomsarbetslösheten för "en skapad synvilla". Inte särskilt väl övertänkt vill jag påstå.