Dagen efter

En sammanbiten pensionär med flaggan i topp.

Så vaknade jag då upp idag som en äkta pensionär. Igår firade jag min 65-årsdag tillsammans med familjen här hemma. Under dagen strömmade telefonsamtal och sms in med gratulationer. En riktigt härlig dag blev det. Till förtäring hade D ordnat en läcker grekisk salladsbuffé med tillbehör som tzatziki och nybakat grekiskt lantbröd.

D gör alltid vackra paketinslagningar.

När man kommit upp i åren så är presenter inte längre lika viktiga. Den bästa presenten jag kunde få var att få fira här hemma tillsammans med familjen. Sedan blev det förstås ändå så att gästerna hade med en del smått och gott som de vet att jag uppskattar.

En nöjd och glad 65-åring som bland mycket annat uppskattar
Calvados, whisky och delikata ostar.

Blommor hör förstås födelsedagar
till.

Här har D dukat upp en läcker grekisk salladsbuffé.

Smidigt med buffé.

Drycker att välja fritt.

Lite bubbel blev det oxå.

συνταξιούχος

Idag går jag i mål i ett av livets många lopp.

Rena rama grekiskan skulle kunna sägas om rubriken. Vad står det då där? Jo, där står det vad jag blir idag . Idag blir Grekgubben pensionär. Hur firar man nåt sånt? Jo, då bjuder jag familjen till vårt Getingstorp för en grekisk födelsedagsfest i all enkelhet. Det blir grekisk salladsbuffé, grekiskt lantbröd och grekisk dryck. Dryckesalternativ finns förstås eftersom  alla inte gillar grekiska drycker. Vinalternativet Retsina brukar jag vara rätt så ensam om att välja.
Något ska väl alltid sägas om vädret och jag kan konstatera att det idag enligt prognosen inte blir lika vackert som när jag firade 60 år. Men, får jag ha grekisk fest med familjen så betyder väderleken intet.

Att bli pensionär är väl för de flesta något som  genom livet känns väldigt avlägset. Så även för mig, men alla kommer vi närmare och närmare den dagen och idag är jag där. Är det då något att fira? Ja, jag fyller  65 och det är väl värt att fira. Jag har sedan min stroke för 14 år sedan på olika sätt trappat ner och dragit mig tillbaka från barrikaderna så jag kan väl säga att jag har haft en lång anpassningsperiod till det mera stillsamma livet. Förutom att jag sedan 1 maj inte längre jobbar så blir förändringen därför inte så påtaglig för mig. Jag kommer att fortsätta leva ett stillsamt liv fyllt av njutningsfulla stunder här på vårt Getingstorp. Det kallar jag en perfekt pensionärstillvaro. Nej, nu måste jag koncentrera mig på dagens familjefest som troligen på något sätt  återges i nåt kommande inlägg.

De va de de

Det blev 39 år i Kriminalvårdens tjänst. Det började den 17 maj 1976 på Dag Hammarskjölds väg 13 i Uppsala och slutade igår här på Getingstorp. Så kan det uttryckas eftersom jag jobbat med hemmet som bas de senaste åren. Fr o m idag är jag en glad pensionär.              

Det var här det började, på Dag Hammarskjölds väg 13 i Uppsala.

1976 började alltså min långa karriär i Kriminalvården då jag den 17 maj, på min födelsedag, började arbeta på Uppsalaanstalten. Det blev "livstid" till slut.

Uppsalaanstalten benämndes i folkmun "Tretton" då den var belägen på Dag Hammarskjölds väg 13. 

Med tiden blev jag chef för anstalten och var senare oxå delaktig i att avveckla den. I december 1987 stängdes anstalten. 125 år tidigare, den 8 november 1862, överfördes den första fången, Catharina Spång, med häst och kärra från fängelsehålorna i södra tornet på Uppsala slott, en transport på c:a en halv kilometer. Stängningen varade inte länge då jag i oktober 1988 fick uppdraget att återöppna anstalten. Överskottet på platser i landet hade plötsligt blivit ett underskott så därför fick gamla "13"  åter tas i bruk . Det svänger även i fängelsebranschen som du förstår. 

1998 stängdes "13" definitivt men då hade jag sedan 6 år tillbaka gått vidare i min yrkeskarriär och jobbade som anstalts- och säkerhetsansvarig i den dåvarande Örebroregionen ( Uppland, Västmanland, Dalarna, Närke och Värmland). Då fanns det 15 anstalter i den regionen. Idag finns bara 3 kvar, Kumla, Hinseberg och Karlskoga. 1 ny anstalt, Salberga, har tillkommit.

Klassiska Uppsalakvarter.

Efter min stroke 2001 så har jag  arbetat mycket med frågor kring unga fängelsedömda och ADHD. 2001 var jag den förste att föra in ADHD på dagordningen i Kriminalvården. Då var de flesta oförstående och jag mötte t o m ett massivt motstånd. Idag är tonläget ett helt annat, både i samhället i stort och inom Kriminalvården

Jag tänker inte skriva ett inlägg om alla mina år i fängelsevärlden även om det säkert skulle vara intressant läsning, för oj så många intressanta människor jag mött under dessa år. Och så många dramatiska händelser jag haft att hantera. Allt detta behåller jag dock för mig själv så det blir vare sig en bok eller ens ett blogginlägg.

Varför har jag stannat hela min yrkeskarriär i Kriminalvården? Ja, det är väl så enkelt att jag trivts med de uppdrag jag haft under dessa år. Jag jobbade dessutom under en period då mycken utveckling ägde rum och dessutom gavs det stora möjligheter för mig själv att sätta min prägel på skeendet.  Något som idag inte är lika lätt eller ens önskvärt eller tillåtet. 

"När man är en glad pensionär....."

Den gamla Thore Skogman slagdängan kanske inte gäller så länge till om man ska tro prognoserna för kommande pensioner. Det blir visst sämre och sämre i Sverige där pensionen idag motsvarar 65% av lönen och om 38 år beräknas vara 48% av lönen. Då marginellt bättre än jumboplacerade Estland.

När jag samtidigt läser att den grekiske pensionären har motsvarande 120% av lönen så förstår jag bättre att Grekland är på ruinens brant. I Grekland har respekten för de äldre onekligen genomslag på alla plan.
Detta gör att jag bättre kan förstå den grekiske arbetarens missnöje. Likväl förklarar detta till en del allt fiffel och korruption i arbetslivet, så väl inom privat som statlig sektor.

Örfilande pensionär dömd

Den 70-årige pensionären såg rött när 13-åringen kallade honom för gubbjävel och gav pojken en örfil. Händelsen har i pressen givits bilden av att ha lett till ett mindre pensionärsuppror.

I dag dömdes den örfilande pensionären till dagsböter för misshandel .
– Jag är lite besviken men ångrar mig inte, säger Ronald till Aftonbladet.

Jag har ingen förståelse för hans besvikelse. Möjligen kan han vara besviken på den uppkäftige 13-åringen och dennes föräldrar men knappast på att rättssystemet fungerar.

Hur skulle det se ut om vi örfilar upp första bästa person som tilltalar oss ohövligt ? Och hur ska barn och ungdomar lära sig att inte använda våld om inte vuxna och äldre klarar av att lösa konflikter utan att använda våld ?

Som avslutning på ett fall som detta ser jag gärna att brottsling och brottsoffer får träffas med en proffessionell person som kan få de båda att utbyta en ömsesidig ursäkt. Då har samhället vunnit något även på en händelse som denna.