Jag brukar ofta titta på brittiska dokumentärer. Gärna om människor som söker nya vägar i livet. Några just nu aktuella är " En plats på landet", "En plats vid havet" och "Enkel biljett".
Såg idag ett avsnitt ur den sistnämnda serien. Det handlade om en ung familj från England som sålde allt och flyttade till Grekland. Till Kreta och den lilla gudsförgätna byn Vrouhas, inte långt från turistorten Agios Nikolaos på nordöstra Kreta. Där bestämde dom sig för att av en "ruin"/gammal obebodd byggnad bygga upp en liten rörelse med boende för människor som söker det genuina Grekland framför boende på charterhotell.
Fascinerande att se personer som har en dröm och vågar "go for it". Att få följa den mödosamma vägen att kunna ta sig fram i ett helt nytt land, med en helt annan kultur, andra levnadsregler, ett helt annat levnadssätt. Dessutom med en administration som fortfarande kräver massor av underskrifter och stämplar. Andra egenheter kan också vara svåra att förstå, t ex när byns ende beslutsfattare i en viss fråga är borta och plockar oliver eftersom det är skördetid. Då blir inga beslut tagna och då kan t ex ett bygge få stå stilla under en tid. Jag förstår när jag ser dylikt hur viktigt det är att planera väl och ha lokal expertishjälp för att ta sig fram i den okända byråkratin.
Hade det varit för 30 år sedan skulle jag kanske själv försökt, men då var jag inte lika mycket entreprenör och äventyrare som idag. Jag älskade att åka till Grekland men skönast var att komma hem till tryggheten igen. Entreprenör och äventyrare är kanske lite väl starka epitet för mig att ens idag göra anspråk på men jag har ändå de senaste åren, olikt mitt tidigare jag, tagit steg där jag inte riktigt vetat var jag skulle hamna med foten i nästa steg. Så illa som jag går så vet jag knappt det ändå, men..... Ja, du förstår kanske vad jag menar.Jag har hittills hamnat rätt och tryggt med varje steg jag tagit.
Jag och D gjorde "vår stora flytt" för tre år sedan. Ja, förvisso bara 2 mil bort men ändå till en helt annan plats, ett helt annat liv. Ja, det blev ju t o m en helt annan kommun. Från Örebro till Lekeberg. Från en plats i stan till ett liv på landet.
Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.
onsdag 8 juni 2011
Väljarförakt leder till politikerförakt
Jag såg i söndagens "Agenda" en intervju med nyeS-ledaren Håkan Juholt. De svar och besked, snarare icke-besked, han gav om S:s syn på Sveriges Libyeninsats tyder på att han inte tar sin politikerroll på allvar. Det var snarast löjeväckande att höra hans undanglidande och provocerande nonsenssvar. Hade jag röstat på S så hade jag blivit urförbannad på Juholt, nu blir jag bara allmänt indignerad över hans raljanta vonobenbeteende.
Att "leka politik" i TV på bästa sändningstid är ett utmärkt sätt att visa förakt för väljarna och lägga en grund för det ibland utbredda politikerföraktet.
Att "leka politik" i TV på bästa sändningstid är ett utmärkt sätt att visa förakt för väljarna och lägga en grund för det ibland utbredda politikerföraktet.
Snacka om kulturkrock.
Japaner som besöker Paris drabbas ibland av regelrätta depressioner, det s k "Parissyndromet". Utlösande för detta kan vara en ohövlig taxichaufför, en högljudd servitör som snäser av en turist som inte pratar franska. Ja, rätt alldagliga saker kan jag väl påstå. Men, kommer man från hövlighetens högborg Japan så reagerar man förstås annorlunda än vi "hårdhudade" västerlänningar.
Etiketter:
depression,
Frankrike,
Japan,
Paris,
Parissyndromet,
servitör,
taxichaufför
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)