Smolk i glädjebägaren

En gråmulen januarimorgon kan också
vara vacker.

Dagens inlägg blir en bjärt kontrast till det föregående, men så är ju tillvaron. Som en konsekvens av min stroke 2001 så har jag genom åren  burit på diverse problem och svårigheter. De flesta har jag lärt mig hantera, men så finns det också problem av en art som jag inte själv utan vidare kan hitta lösningar på. I september genomgick jag därför en operation som inte blev särskilt lyckad. Därför var det igår dags  för en ny operation. Om den blev lyckad eller inte får framtiden utvisa. Inga garantier ges.

 

Som en följd av gårdagens operation så befinner jag mig nu plötsligt i de hjälpbehövandes skara.  Ja, mera hjälpbehövande än tidigare. Jag som alltid satt en heder i att klara mig själv så långt det bara är möjligt. Ja, med D:s hjälp förstås. Jag har tillsammans med D hela tiden försökt fokusera på det friska, på sånt jag fortfarande klarar av. Därför har det också varit svårt att få hjälp när jag verkligen behövt. Jag har helt enkelt givit ett alltför friskt intryck.

 

Men, jag har heller inte funnit det rimligt att behöva "spela" sjuk. Jag har varit naiv och trott att det räcker med att i ord berätta om mina svårigheter. Det har dock fått motsatt effekt då det vid samtal med mig inte går att läsa av mina funktionshinder. De uppenbarar sig först när jag reser mig och ska gå och göra alla de de vanliga göromål som hör vardagen till. Basala göromål som många är oöverstigliga för mig.

 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Ja, inte mera än att mitt bloggande kanske kommer att gå på sparlåga en tid. Nu hoppas jag på en ljusnande framtid och tror på detsamma då jag vet hur viktig tanken är för läkeprocessen. Det mesta sitter i huvudet.

Det blir inte alltid som man vill, men det kan bli bra ändå

Jag försöker undvika att skriva om  mina svårigheter och motgångar på bloggen. Mest förstås för att jag inte drabbats av så många motgångar, men oxå för att jag vill att bloggen i första hand ska vara en positiv ventil för mig och inte upplevas som ett forum för missnöje och klagomål. Dagens inlägg blir ett litet avsteg.

Jag har sedan min stroke 2001-06-26 varit  fysiskt stukad.  Halvkroppsförlamad i vänster sida. Hela tiden medveten om att det inte blir bättre, snarare tvärt om.  Något som jag tidigt kom till insikt om och lärt mig att hantera och leva med.  Ett liv som blev oerhört mycket rikare när vi 2008 lämnade storstan och flyttade hit ut till vårt Getingstorp.

Nu verkar det tyvärr som jag kommit till en påtaglig försämringspunkt. Min vänstra sida har på kort tid blivit allt omedgörligare och smärtan allt mera påtaglig. Vad göra? Ja, någon underkur finns inte. Jag får bita ihop och försöka hitta nya vägar att ändå ta mig fram i vardagen. Kanske behöver jag bli lite snällare med kroppen och inte alltid  försöka göra även det jag egentligen inte längre klarar. Sedan behöver jag förstås fortsätta att tänka i positiva termer och tro på de förmågor jag ändå har. Och hela tiden försöka hitta nya sätt att lösa vardagens svårigheter. Det har hittills ändå varit en framgångsfaktor för mig. Trots allt finns det oxå framgång att finna i motgång.

Den viktigaste framgångsfaktorn är D. Hon har hela tiden sedan 2001 fått klara alla praktiska sysslor och gjort detta med bravur.  Förutom att hon stöttat mig i allt jag företagit mig.

Den enda tids- och kraftödande sysslan jag utfört sedan vi flyttade är att klippa gräs. Vi köpte tidigt en åkgräsklippare som jag lärde mig att äntra och hantera. Med alla reglage på höger sida och utrustad med rattkula så har jag så här långt klarat gräsklippningen. Eftersom vi har stora gräsytor så har min insats varit viktig, vilket jag förstås oxå mått bra av. Att bara sitta och titta på när någon annan gör jobbet går inte riktigt ihop med min personlighet.

Igår var det klippdags igen och då  instruerade jag  D på åkgräsklipparen så att även hon kan manövrera den. Om/när jag inte längre till fullo klarar uppgiften så kan vi börja med att dela upp klippningen. Jag, som är van, klipper de lite trixigare ytorna och D tar de plana ytorna för att bli förtrogen med hur klipparen fungerar och beter sig. Som du förstår gäller det hela tiden att vara lösningsfokuserad eftersom vi så långt det är möjligt vill klara av att sköta alla sysslor på egen hand.

Efter att ha tillbringat en heldag i trädgården så avslutade vi med en god middag i växthuset. Det är stunder som inte nog kan värderas.

Gräset är långt och frodigt.

D behärskade snabbt åkgräsklipparen.

 Snart växlade hon till röjsåg/trimmer.

Härligt nyklippt.

Här i garaget skiftar jag mellan
elmoppe och gräsklippare.

Jag njuter när det är nyklippt.

Mera njutning.

Den nya poolen är snart klar för D att bada i.

Plats för sommarluncher.

Sigge visar sig igen när alla maskiner tystnat.

Nelson och Sigge väntar på att följa
med ut till växthuset för middag.

Efter en lång trädgårdsdag blev det en fräsch
räksallad med väl kyld vino verde till.
I växthuset, så klart.

Något för "attgöralistan"

Fantastiska naturupplevelser bjuder Hurtigruten på.

 

 

Ja, tyvärr inte min "attgöralista" längre, men kan rekommenderas till den som älskar vackra upplevelser.

 

I morse så slog jag på TV:n redan kl. 05.30. Jag är ofta tidigt uppe så sånt händer då och då. Av en slump halkade jag in på SVT 1 och programmet "Hurtigruten - minut för minut". Jag blev sittande och tittande  i 2 timmar på resan från Bergen till Kirkenes. En alldeles underbar upplevelse blev det. Kunde inte önska mig en bättre start på dagen.

 

Mitt liv förändrades  den 26 juni 2001 när jag fick en stroke och det har sedermera bl. a. lett till att jag idag inte längre kan resa. Om jag hade kunnat hade jag definitivt bokat Hurtigruten för D och mig. Att se det på TV är dock en  ok ersättning tycker jag. Det gäller ju att gilla läget.

Jag skulle också besökt Machu Picchu och Fallingwater som jag skrev om i förrgår. Och sedan............
Nej då, jag sitter inte här förgrämd över allt jag inte hunnit med att göra. Jag är oerhört glad för allt jag hunnit med. Men visst är det tänkvärt. Att göra det jag vill göra redan nu och inte senare när det kanske är för sent.

Värsta dagen vs Bästa dagen

Den 26 juni 2011 var det tio år sedan. Igår var det följaktligen tolv år sedan jag fick den stroke som kom att förändra mitt / vårt  liv totalt.  Är då detta något att skriva om ännu en gång?  Nej, kanske inte, men jag kan ju inte undgå att det poppar upp i skallen när det kommer till årsdagen. I år poppade det dock upp först idag. Kanske ett tecken på att det inte finns så mycket mera att orda om.

Betydligt roligare var det att den 26 maj skriva om en annan livsavgörande händelse. Då var det nämligen 12 år sedan D och jag gifte oss. Om den 26 juni 2001 är den värsta dagen i mitt liv så är den 26 maj 2001 den bästa dagen i mitt liv. Det var väl egentligen bara det jag ville säga idag.

Fortsatt ur slag

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är jag alltid van att vara i toppslag. Därför känns det nu helsegt så här på femte dagen av en dundrande förkylning som inte vill ge med sig. Snarare tilltar den i destruktivitet. Till råga på allt den 16:e maj, dagen före syttende mai, min födelsedag. Skittråkigt.
 Innan min stroke för 11 år sedan så gick jag aldrig på en hälsokontroll. Jag var ju kärnfrisk och "odödlig". Numera går jag återkommande på hälsokontroll och på min senaste , för två veckor sedan, så var allt som det ska vara. Inte trodde jag då att jag idag skulle känna mig som en hängig giraff.

Idag är det tio år sedan.........

Idag för tio år sedan, tisdag den 26 juni 2001, förändrades mitt liv totalt. På ett ögonblick.Jag befann mig på mitt kontor i Eskilstuna och skulle åka vidare till Mariefredsanstalten där jag skulle jobba resten av veckan. Men så, vid 15-tiden, brände det till i huvudet och jag kände mig konstig. Blev snart varse att jag inte kunde gå. Ilfärd med ambulans till Mälarsjukhuset och därifrån snabbt vidare till Akademiska sjukhuset i min förra hemstad Uppsala. Detta eftersom det var en mycket kraftig stroke och jag befann mig i gränslandet mellan liv och död.

Hur illa det var förstod jag efteråt när D berättade för mig vad en läkare svarat på hennes fråga:
-hur ser prognosen ut för min man ?
Läkaren:
- "Se det så här. Din man har fått en dödlig sjukdom, men överlevt". Rått men elegant uttryckt .

Det här var sista arbetsveckan innan semestern det året och D var hemma och planerade vår smekmånad. Vi hade nämligen gift oss på dagen en månad tidigare, den 26 maj 2001 i min barndomskyrka i Boteå, Ångermanland. D fick i stället avboka de inledande övernattningarna på smekmånaden.

Ja, resten är historia. Det blev c:a 3 månader på sjukhus, några år i rullstol och via träning, träning, träning en mödosam väg tillbaka till ett drägligt liv. Tillbaka blev det ju egentligen inte, för inget blev som det varit. Allt blev förändrat. Men allt blev inte till det sämre, definitivt inte.

Det kvarstående problemet är förstås att jag blev halvkroppsförlamad med de begränsningar det medfört. Jag bestämde mig dock efter en tid för att även försöka klara av sådant som jag inte skulle kunna klara av enligt de medicinska prognoser som ställdes. Sakta, sakta, lärde jag mig att göra saker, inte som förut, utan på ett annorlunda sätt. Visst, allt tar mycket längre tid, men det går. Allt kan jag förstås inte göra, men det har jag också lärt mig att leva med.

Helt avgörande för att jag fortfarande hänger med är Kärleken. D och jag är fortfarande gifta. De framtidsplaner vi hade blev brutalt ändrade. Via vår dåvarande lägenhet i Örebro, inkl.sommarställe vid Lilla Hemsjön från 2004 så hittade vi 2008 vår plats på jorden där vi nu bor och lever ett underbart liv. Här hade vi antagligen inte befunnit oss utan min stroke.

Jobbet blev nåt som också totalt förändrades. Min chefskarriär tog förstås slut. D avslutade också sin chefskarriär och jobbar sedan 3 år tillbaka på hunddagis. Jag ville dock tillbaka till jobb i någon form. Sakta, sakta tog jag små steg åter och började 2003 jobba några timmar per dag. Dock var den största utmaningen att ta mig till och från min arbetplats, det tog all min energi och kraft. Med support från min arbetsgivare så kunde jag efter en tid sköta mina arbetsuppgifter med hemmet som bas och 2006 arbetade jag heltid igen. Jag hade strax före min stroke 2001 börjat intressera mig för ett speciellt område, ett område som tidigare var helt okänt för mig. Området var neuropsykiatriska funktionshinder, speciellt ADHD fascinerade mig. Här såg jag ett oerhört behov av insatser inom Kriminalvården och jag kunde inte släppa detta engagemang. Att utveckla ADHD-verksamhet inom Kriminalvården tog jag till min huvuduppgift. Det blev ett lyckokast både för mig och för Kriminalvården. Ja, även för de fångar som har ADHD vågar jag påstå.

Låter det alltför bra? Jag har väl helt enkelt lärt mig att fokusera på det positiva. Visst har jag också fått utkämpa strider, t ex med Örebro kommun, med Landstinget och med Försäkringskassan förstås. Dom striderna har jag dock valt att lägga till handlingarna. Jag insåg efter några meningslösa strider att jag i stället skulle lägga min energi på att skapa ett så bra liv som möjligt för mig och min familj. Därför kan jag sitta här idag och känna mig glad och nöjd med det liv jag lever.

Snart är det sommar igen.

Är det egotrippat att lägga upp tre bilder av sig själv körande åkgräsklippare? Ja,kanske. Faktum är att jag gillar att se mig själv på dessa bilder. Varför? Jo, för att detta är en av de få sysslor jag klarar av lika bra idag som före min stroke. Det är en rätt skön känsla som jag så här kan kosta på mig att vältra mig i. Åkgräsklipparen är nog det bästa fordonsköp jag gjort. Med alla reglage på höger sida och rattkula som basutrustning så är den inte ens handikappanpassad för mig. Bara det, att den i standardutförande är som gjord för min bara till hälften fungerande lekamen. Jag ska i detta sammanhang inte glömma elbilen ( se nedersta bilden) som också gjort att jag kan vara mera delaktig i vardagssysslorna.Förra helgen klippte jag gräset.I min iver att klippa hela tomten vid ett och samma tillfälle så missade jag en remsa. Det upptäckte jag först när allt var klart och klipparen inkörd.
Hade planerat att idag klippa den kvarblivna remsan men bestämde mig för att strunta i detta. Den stör på intet sätt, vare sig mig eller någon annan. Dessutom är det antagligen så att det blir nån klippning till innan säsongen är över så då får den kvarblivna remsan vänta till dess. Att göromål kan vänta till ett senare tillfälle är en insikt som växt sig starkare sedan vi flyttade ut på landet. Här lever jag idag, just nu. Allt som skall göras visar sig ändå bli gjort och aldrig känner jag mig jagad eller tvingad till att göra något. Visst, jag planerar också för morgondagen, för framtiden, men planer kan ju läggas upp på olika sätt. Nu har jag hittat det bästa sättet för mig.

Apropå framtid. Idag är det c:a 3 månader kvar till första snöplogningen som ifjol var den 16:e december och c:a 8 månader kvar till nästa års första gräsklippning som i år var den 15 maj. Med andra ord, snart är det sommar igen.

Var det så här även för mina närmaste ?

Rubricerade fråga ställer jag mig när jag läser Jim Fricks fru Åsa formulera tankarna när hon nu börjar se en ljusning efter Jims vådliga olycka på Solvalla den 10 mars.

Det jag i efterhand fått berättat för mig efter min stroke den 26 juni 2001 stämmer väl överens med vad Åsa Frick skriver om hur tillvaron kan te sig för en nära anhörig när det obegripliga hänt, livet på ett ögonblick förändrats och man själv inget kan göra. Mera än att vänta. Och hoppas.

Jag skäms över att vara svensk

I dagens Nerikes Allehanda läser jag ett reportage om Yunus Ismail, 24-årig flykting från Somalia och fotbollsspelare i ÖSK som den 29 juli 2009 drabbades av en stroke.

Reportaget finns tyvärr inte i NA:s nätbilaga så därför kan jag inte länka dit utan får i egna ord beskriva de galenskaper som beskrivs i reportaget.
Yunus kom till Sverige som flykting från Somalia 2003 och har ett avvisningsbeslut hängande över sig som dock inte kunnat verkställas då Somalia inte vill ta emot honom.

Nå väl, nog om detta. Till hur Yunus hanterats av svenska myndigheter efter hans stroke.

Kanske färgas mina synpunkter av att jag själv drabbades av en stroke 2001 och har mött liknande galenskap och dåliga bemötande som Yunus drabbats av. Jag vill dock på intet sätt jämföra mig med honom eftersom han har en så mycket mera utsatt situation än vad jag har.


Här är några exempel på galenskaperna som Yunus mött:

-1. Yunus skulle behöva ett trygghetslarm i sin bostad men eftersom han inte har ett fullvärdigt svenskt personnummer ( saknar de 4 sista siffrorna ) då han inte är skriven och folkbokförd i Sverige så får han inget telefonabbonemang hos Telia och utan abbonemang får han inget trygghetslarm.

2. När han skulle ansöka om främlingspass så var han tvungen att inställa sig personligen hos Migrationsverket i Göteborg trots att det finns handläggare i Örebro som skulle kunna göra detta jobb. Yunus var i så dålig kondition vid denna tidpunkt så det krävdes sjuktransport för resan till Göteborg. Han fick avslag på begäran om sjuktransport.

3.Yunus har även fått avslag på ansökan om färdtjänst eftersom han inte är folkbokförd i Sverige.

4. P g a att han inte är folkbokförd i Sverige och saknar personnummer så är han heller inte berättigad till försörjningsstöd.

5.De nödvändiga resorna till sjukgymnastik fyra dagar i veckan får han bekosta själv.

Finns då inget positivt att lyfta fram?

Jo, och det är att det finns en privatperson, ÖSK-ledaren Tage Liljeson, som tagit sig an Yunus och också i hans handlingar står som närmast anhörig.
All heder också till ÖSK och Yunus lagkompisar som stöttar honom på bästa sätt.

Yunus är föräldralös sedan sex års ålder och saknar släkt i Sverige.

När jag skriver detta så mår jag illa och skäms över att vara svensk.

I dessa dagar så slås jag av att:
- Sverige skänker, med all rätt, miljoner till det jordbävningsdrabbade Haiti men vi förmår inte hjälpa en drabbad människa i vårt eget land. Skamligt !

Lekebergs kommun - föredöme och föregångare

I dagens Nerikes Allehanda står att läsa hur Lekebergs kommun såg till mina behov som rörelsehindrad när Landstinget inte kunde se mina speciella behov som boende på landet utan bara såg sitt eget regelverk.

Jag har efter att ha bott på landet i 1½ år kunnat konstatera att livet här är oerhört mycket rikare för mig än boende i stadsmiljö. Detta trots att jag är rörelsehindrad , förlamad i min vänstra kroppshalva, efter en stroke 2001. Här ute på landet kan jag vara mycket mera delaktig i vardagslivet om jag bara kan få tillgång till vissa hjälpmedel. Här ute på landet kan jag LEVA, inte bara bli sittande i en lägenhet som i stan där det blev stopp när jag kom ut på trottoaren. Längre kunde jag inte ta mig på egen hand.

Tyvärr är det så att fordon för rörelsehindrade i allt väsentligt är anpassade till stadsmiljö med asfaltsunderlag. Tanken är att man som rörelsehindrad ska kunna förflytta sig på egen hand. Lovvärt? Ja visst, men alla rörelsehindrade är inte likadana som individer och har olika typer av rörelsehinder och därmed olika behov. Jag kan använda min högra arm/hand och mitt högra ben och har tränat upp min förmåga så att jag kan gå en kortare sträcka med käpp.
Mentalt och intellektuellt är jag i samma goda skick som före min stroke, ja i vissa avseenden ännu bättre. Jag arbetar fortfarande och har genom en bra och förstående arbetsgivare, Kriminalvården, givits möjlighet att arbeta med hemmet som bas. De förmågor jag har vill jag förstås se till att behålla och om möjligt utveckla för att kunna fortsätta leva ett rikt liv. Jag vill också , så långt det är möjligt, vara delaktig i vardagsarbetet här hemma.
Några exempel:
-Jag vill kunna hjälpa min fru i trädgårdsarbetet, sysslor som vi båda älskar. Krukor, redskap, jordsäckar och annat som skall förflyttas kan jag nu med min nya elbil ombesörja transporter med.
- Jag vill kunna följa med min fru på en långpromenad med Nelson.
- Jag vill kunna åka och hälsa på en granne i byn.
- Jag vill kunna ta en tur med barnbarnen Erik och Alice när dom är på besök.
Kort sagt, jag vill göra allt som bara är möjligt.

Tack vare att Lekebergs kommun har ett öppet sinnelag i dessa frågor så har nu mitt fordonsbehov lösts på bästa sätt. Jag vill i detta sammanhang generellt lyfta fram Lekeberg som en kommun som värnar sina invånare. Aldrig har jag i mina kontakter med företrädare för kommunen känt mig reducerad till ett ärendenummer i kommunens diarium, utan alltid har jag blivit väl bemött och känt mig respekterad som både individ och människa. En eloge till Lekebergs kommun som lever upp till sin slogan " Lekeberg, lika trevligt som det låter". Ett särskilt tack till arbetsterapeut Annika Friberg, förvaltningschef Anna-Karin Bergstén och ordföranden i vård- och omsorgsnämnden Gösta Jedberger (kd).

Arbete, oväder och glädje - En händelsrik dag

När jag sitter vid min hemmaarbetsplats och tittar ut så ser jag skogen bakom vårt hus, gäststugan med sin innergård och vårt i sommar nybyggda förråd och vedbod. Idag stormar det och regnet vräker ner. Dörren till förrådet har svällt och är svår att stänga helt. Haspen når inte riktigt att haka i hyskan. Dörren står nu och slår i blåsten och jag vill göra något åt detta. Efter min stroke 2001 så är en sån enkel sak inte bara att åtgärda. Vågar jag gå ut, blåser jag omkull ? Ja, med knagglig gång och bristande balans så är det frågor jag fått lära mig att ställa. Jag väntar en stund, i vart fall tills regnet bedarrat. Jag kränger på mig min motorsågsfleecetröja, byter till utefårskinnstofflor och tar mig nedför trappan till min elmoppe. Det här kommer nog att gå bra. Vinden pinar men jag har bestämt mig. Förrådsdörren ska stängas. Jag tar med mig telefonen ut i fall min Darling skulle ringa. Svarar jag inte kanske hon blir orolig. Jag lyckas ta ut järnspettet från förrådet och ställer det som stötta mot dörren och känner mig omåttligt nöjd med min insats.

Då ringer telefonen. Det är Darlingen som idag är Farmor på heltid och har åkt till Linköping för att ta hand om Erik, 2 år 4 mån. och Alice 8 mån. så att deras pappa Marcus och Mamma Maria kan få tid på egen hand för att inhandla möbler till sitt nya hus. Jag växlar några ord med Erik och hinner i vart fall få veta att han trivs i nya huset och att det är roligt att Farmor är på besök. Farmor talar sedan om att Erik sagt att "farfar Steve är stor och stark". Jag blir riktigt stolt. Innan min stroke, då var jag verkligen stor och stark men de senaste sju åren är det inte ord som jag ofta förknippat med mig själv.

Jag hade inte tänkt åka ner till postlådan idag men när jag nu fixat förrådsdörren så kan jag väl ta posten också. Kommen halvvägs ner till postlådan så ligger där ett stormens offer. Ett träd har blåst över vägen. Jag gör en snabb bedömning av möjligheterna för mig att med min elmoppe ta en liten omväg in i skogen och den vägen nå mitt mål. Jag lyckas och känner mig ånyo nöjd med min insats. Bara för att finna att dagens post bestod av bilskattemärket, ett förnyelseerbjudande på en tidningsprenumeration och erbjudande om fotokalendrar så här inför jul. Jag lyckas på samma väg ta mig tillbaka till huset igen och väl kommen in i glasverandan så sitter Buddha där och tittar konstigt på mig uttryckande frågan: " vad gör du ute i detta väder, och idag när inte matte är hemma"?