Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

onsdag 10 juli 2013

The champ


Statyn "Ingo the champ"

Igår kväll tittade jag på Tom Alandhs dokumentär "Det finns bara en Ingemar Johansson" i SVT1. P å många sätt en fascinerande story. Tänk så idrotten och företeelserna runt idrotten förändrats sedan Ingos storhetsdagar.

Jag fastnade  bl. a. för en liten detalj. När Ingo en kylslagen septemberkväll 1958 på Nya Ullevi inför nästan 54.000 åskådare mötte den obesegrade amerikanen Eddie Machen så tågade denne in i ringen påbylsad med trikåer, träningsoverall etc under en flashig badrock. Ingo, han äntrade ringen i sina boxingshorts iklädd badrock som hans mamma Ebba sytt. Vare sig publik eller kombattanterna behövde frysa då Ingo med en höger knockade Machen redan efter 2,16 i den första ronden.

Efter det så rullade den fantastiska historien om stensättargrabben från Göteborg vidare och Ingo ses idag som en av Sveriges största idrottsmän genom tiderna. En historia som kulminerade Midsommarnatten 1959 då Ingo blev världsmästare i Yankee stadium genom att knocka Floyd Patterson i den tredje ronden. Resten är idrottshistoria.

Jag såg själv en gång Ingemar i ringen. Det var under en turné runt i Sverige då han uppvisningsboxades med sin bror Rolf Johansson. Minns jag rätt så hände detta 1959 när han kommit tillbaka till Sverige som världsmästare. Jag kommer dock med säkerhet ihåg platsen. Det var på Lissvallen i Näsåker. Och jag var 9 år.

Som de flesta dokumentärer som görs om personer som inte själva kan påverka innehållet så har även denna mötts av olika reaktioner. De finns de som sett det som förnedring när det visas att Ingo inte längre hängde med då han drabbats av bl. a. minnessvårigheter. Jag tycker dock inte att bilden av Ingo som en stor idrottsman förvanskades av detta. Jag tycker att filmen både framställde honom som en fantastisk idrottsman och en genuint bra människa.

Sedan får vi aldrig veta om han själv velat se sig som en åldring med minnessvårigheter. Han var ju ändå The Champ. Men även de största personligheter, oavsett inom idrott eller andra områden, kommer att åldras och med detta förändras. En insikt som en dokumentär som denna kan förmedla eller välja att inte förmedla. Faktum kvarstår dock. En gång champ alltid champ.