Ett sent uppvaknande

Friheten finns där utanför. Men, när?
Efter 1/2-tid, 2/3-tid, full tid.





När förre polischefen Göran Lindberg  2010 dömdes till 6 års fängelse för ett antal sexualbrott så upprördes och förvånades förstås många. Jag var en av dessa. Hög polischef, dessutom företrädare för kvinnor som en ivrig förespråkare för jämställdhet. Hur var detta möjligt? Den frågeställningen kvarstår. Nu när strafftiden snart avtjänats uppstår andra frågeställningar.

I enlighet med gällande lagstiftning så friges nu Lindberg efter 2/3 av strafftiden. Inget märkligt med det kan tyckas. Det som oroar är att Lindberg av psykologisk expertis fortfarande  bedöms utgöra en påtaglig risk för fortsatt brottslighet. Detta f f a beroende på att han inte velat genomgå erbjuden behandling. I psykologutlåtande från Kriminalvården så sägs  att ”bedömningen av hans begränsade mottaglighet i behandling inte varit lyckad samt att risken för återfall i sexuellt våld inom överskådlig framtid är klart förhöjd”.

Då uppstår förstås frågan om han ändå ska friges efter 2/3 a v strafftiden. Trots att risken för återfall bedöms vara klart förhöjd.

Mitt eget största tankeproblem just nu är varför jag själv inte tidigare, under mina 37 år inom  Kriminalvården,  ställt mig denna fråga. Åtskilliga är de dömda jag mött och som vägrat genomgå erbjuden behandling men ändå frigivits med denna "rabatt".

Det vore inget märkligt om rabatten återtas eftersom motsatsen använts. När möjligheten fanns att friges efter 1/2-tid så baserades detta på god skötsamhet vari förstås var en viktig faktor om man genomgått erbjuden behandling. Hade du skött dig bra och genomgått erbjuden behandling så låg du bra till för att friges efter halva strafftiden.

Kanske är tiden mogen för att lagstifta om att den som vägrar genomgå behandling inte heller är berättigad att friges efter 2/3 av strafftiden.

Jag tycker att tiden är mogen för ett sådant ställningstagande.

Ett sent uppvaknande, men bättre sent än aldrig.

Självklart finns det olika åsikter.

Lägre brottslighet

                   








Ny svensk forskning visar att medicinsk behandling av ADHD gör att brottsligheten sjunker med 30%. Om detta står idag att läsa i The New England Journal of Medicine.

Dylika forskningsresultat är förstås extra intressanta för mig att läsa då det var jag som tillsammans med mitt ADHD-nätverk drev ADHD-frågan i Kriminalvården i början på 2000-talet. Så småningom kom genombrottet genom ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. Det är en angenäm känsla att  få veta att idogt arbete kan bidra till påtagliga resultat. Se även detta inlägg.

Inte som alla andra

Eller tvärtom kanske.

Viktigast att du är den du är.

Nu på förmiddagen tittade jag på Malou efter tio i TV 4. Skälet till mitt intresse var att lyssna till Pelle Sandstrak och hans liv med Tourettes syndrom. Så mycket vi kan lära oss bara genom att lyssna till människor med olika typer av svårförståeliga åkommor/diagnoser.  Ofta diagnoser som vi tycker väldigt mycket om, men som vi kan väldigt lite om.

Jag har efter min stroke 2001  ägnat huvuddelen av mitt arbete åt olika typer av neuropsykiatriska funktionshinder med särskilt fokus på ADHD och har lärt mig massor av detta. Likväl har Kriminalvården tillägnat sig kunskap på området och är idag bland de ledande i behandlingsarbetet.

Varför skriver jag då ånyo om detta? Ja, skälen är flera. Dels tycker jag förstås  att det känns bra att kunna tänka tillbaka på att jag gjort insatser som faktiskt gör skillnad för andra människor. Men allra viktigast tycker jag att det är att påminnas om att människor som till följd av olika diagnoser får svårigheter i vardagen ändå har något att erbjuda. Något som t ex inte jag har. En diagnos är inte bara en belastning och ett hinder, den kan likväl vara en tillgång och en möjlighet. 

Alla har vi något att lära av varandra, alla kan vi påverka varandras växande. Men, det krävs lyhördhet och förmåga att gå utanför oss själva. Det krävs att vi anstränger oss och intresserar oss för andra människor. 

Hård julklapp

Polisen i Kalmar skickade ett paket till en fånge på Kumlaanstalten. Paketets innehåll? Ett vapen och en kula. Var det tänkt som ett test av Kriminalvårdens säkerhetsrutiner eller....?

ADHD-arbetet utvidgas

Norrtäljeprojektet som jag tidigare skrivit om och i vilket jag själv varit delaktig visar sig så lyckat så att Kriminalvården nu utvidgar sådan verksamhet till ytterligare nio anstalter. Mycket bra tycker jag som för flera år sedan ville se en större spridning av adhd-arbetet på våra anstalter.Sedan är det förstås bra att när nu spridning sker så har vi en gedigen vetenskaplig grund att stå på.

Varför jag skriver så mycket om detta beror på att det var jag som introducerade detta i Kriminalvården 2001 och redan i juni 2001 föreslog jag att sådan verksamhet skulle startas som projekt på Mariefredsanstalten. Mariefredsanstalten var då den slutna anstalt i Sverige där fram för allt unga långtidsdömda placerades. Unga var en grupp som jag särskilt väl kände till efter min rapport "Unga män i anstalt och häkte" som jag presenterade i februari 2001.

Projektförslag juni 2001
- Mariefredsanstalten
- Unga fångar med läs- och skrivsvårigheter och ADHD-diagnos
- Urval efter tester / psykologbedömning
- Påvisa möjligheter till språkträning / kommunikationsträning
- Öka medvetenheten om den egna problematiken
- Motivera och förbereda för fortsatta studier
En mellanliggande omständighet 2001-06-26 stoppade projektet MEN 2 mån tidigare........

Den mellanliggande omständigheten som stoppade projektet var att jag 2001-06-26 fick en stroke och försvann ur bilden i nästan 2 år. När jag kom tillbaka kunde jag dock inte släppa adhd-frågan. Eftersom jag redan i april 2001, 2 månader innan min stroke, börjat bilda ett nätverk av experter inom området tog jag ånyo kontakt med dessa och vi påbörjade ett intensivt upplysnings- och opinionsarbete.

Inte många ville lyssna vid den här tiden utan ofta avfärdades vi men jag vägrade ge upp.
I december 2003 redovisade jag en studie som jag gjort på ett antal slutna anstalter i landet. Jag ville med den studien påvisa hur vanligt neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) var bland fångar. Den studien visade bl. a. på följande resultat:

- c:a 25% har en diagnos eller dokumenterad misstanke om NPF (ADHD, Damp, Asperger etc.)‏
- Tidigare svenska och internationella studier har visat likartade resultat.
- 51,6 % av de grövsta våldsbrottslingarna (dömda till minst 4 års fängelse) hade ADHD i barndomen enligt forskningsstudie (finns ett samband mellan ADHD och grov våldsbrottslighet?) vid Riksmottagningen på Kumlaanstalten.

Min studie rönte stor uppmärksamhet. Inte minst efter en intervju med mig i SVT Aktuellt.

Nu började jag och mitt nätverk bli "rumsrena" och vi blev plötsligt lyssnade till. Vi utövade förstås oxå påtryckningar på den politiska nivån och i maj 2005 blev jag, Per Sunneborn och Gert Andersson ur mitt nätverk av dåvarande Justitietskottets ordförande Johan Pehrson (fp) inbjudna till Riksdagen för att där utveckla våra tankar med min studie som bakgrund. Hösten 2005 skrevs ett 20-tal riksdagsmotioner inom detta område.

Ett problem för mig att åka runt i landet och sälja in vårt budskap var att jag efter min stroke var förlamad i min vänstra kroppshalva och förstås även för övrigt försvagad. Men med hjälp av mina vänner i nätverket så fortsatte vi vårt arbete.

2005 arrangerade vi en konferens i Örebro på temat "neuropsykiatriska funktionshinder-missbruk-kriminalitet" Till konferensen kom 180 kriminalvårdare från hela landet. Norrtäljeanstalten hade skickat flest, 12 personal. Jag vågar påstå att vid denna konferens såddes det avgörande fröet till vad som skulle bli det nu genomförda och framgångsrika Norrtäljeprojektet som startade 2007.

2006 arrangerade vi en konferens i Luleå där det fanns ett särskilt intresse bl. a. beroende på att jag fungerat som rådgivare för kriminalvården i Luleå när man planerade för en särskild ungdomsanstalt. Då bjöd vi in även kriminalvårdens samarbetspartners. Det kom 490 personer och nu kände vi att vi satt avtryck över hela landet. Bollen var ordentligt i rullning.

När Norrtäljeprojektet kom igång och dessutom fungerade väl så kände jag att isen definitivt var bruten. Jag kunde själv vid besök på adhd-avdelningen på Norrtälje i samtal med fångar och personal konstatera att något mycket genomgripande hänt i svensk kriminalvård.

2008 arrangerade vi en ny konferens i Örebro för kriminalvården och samarbetspartners där vi särskilt bjudit in företrädare för lyckade verksamheter på olika platser i landet för att påvisa att det lönar sig att satsa på personer med adhd.Det kom 400 deltagare till denna konferens.

Utöver det jag ovan beskrivit så har jag åkt runt och föreläst i olika sammanhang. Detta möjliggjordes av att min fru och min kollega Per Sunneborn ställt upp och skjutsat och hjälpt mig vid dessa föreläsningar. Föreläsandet har jag tvingats avtrappa allt eftersom beroende på att mina funktionshinder sätter stopp för  fortsatt  kringresande. Det hindrar mig dock inte från att fortsätta mitt arbete från datorn här hemma. Det som nu redovisas om utvidgad adhd-verksamhet tar jag som ett erkännande för det arbete jag bedrivit de senaste 10 åren. Ett erkännande som motiverar mig till fortsatt arbete.

Avslutningsvis ett Tack till mina vänner i ADHD-nätverket!

Utan deras stöd och kompetens skulle jag inte kunnat bedriva ett så framgångsrikt opinionsarbete.

Kjell Modigh, f d chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken i Kungälv, docent i farmakologi, som psykiater verksam inom området neuropsykiatriska funktionshinder.
- Gunnel Ersson, specialist i allmän medicin och allmän psykiatri. F d överläkare vid Beroendepsykiatrin i Uppsala. Nu verksam i Västerås. Lång erfarenhet av utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd hos vuxna med missbruk och kriminalitet. Hon medverkade oxå i TV-filmen "Mitt huvud är en torktumlare"
- Gunilla Dobrin, behandlingssekreterare med kognitiv inriktning, ART-terapeut.
- Ann Lindgren, fil. mag. språklärare. Utbildare och samordnare vid norra Stockholms psykiatri.
- Gert Anderssson, ordförande i Attention Örebro, har diagnos ADHD.
- Maria Andersson, föreläsare, har diagnos ADHD.
- Lars-Åke Stenström, journalist, moderator, tidigare informationsansvarig
vid Försäkringskassan i Örebro län. Idag Verksamhetsutvecklare vid Hellidens folkhögskola i Tidaholm.
- Per Sunneborn, ordförande i fackförbundet ST inom Kriminalvården. Per har gjort ADHD-frågan till ett område där facket/ST särskilt engagerar sig. Här kan vi tala om nyskapande fackligt arbete.

Ett tack oxå till dig som orkat läsa ända hit. Det innebär att jag fått ytterligare spridning för mina tankar.

ADHD-diagnoser genererar pengar till skolan?

För 10 år sedan när jag började driva ADHD-frågorna i Kriminalvården, sedan bredare, blev jag stundom förlöjligad. ADHD var ju bara ett påhitt, en myt.

Nu är det annat ljud i skällan. Nu är ADHD så poppis att man överdiagnostiserar om man ska tro somliga forskare. ADHD har blivit business.

Så här är det ofta med oss människor. Dyker det upp nåt nytt och kontroversiellt så väljer vi sida, bäddar ner oss i skyttegravarna och beskjuter varandra. I detta "krigstillstånd" så ser förstås somliga en affärsidé, en affärsidé som i detta fall kastar en mörk skugga över hela företeelsen ADHD.

Jag själv har hela tiden varit noga med att inte involvera mig med de penningintresserade krafterna för att inte bli beskylld för att gå någons ärenden eller för att inte vara opartisk. Den enda part jag hela tiden värnat om är de människor som försökt skapa ett drägligt liv trots sin ADHD-problematik.

Media hjälper tyvärr beredvilligt till att sprida okunskapen vidare, bl. a. genom lösnummersäljande rubriksättning.

Vilka lider mest av detta? Jo, barn, ungdomar och vuxna som har ADHD och inte får den hjälp som de självklart ska ha.

Nå väl, jag är nöjd med min egen insats på området och har sedan några år klivit ner från barrikaderna och nöjer mig med att ibland skriva ett inlägg som detta.

Om svaret på rubricerade fråga är ja, är det då fel? Om det nu i den svenska skolan finns många elever med ADHD-problematik så bör detta rimligen innebära att skolan ser till att bli bättre på att handha elever med denna problematik. För att kunna göra det så behövs antagligen utbildning av lärare, särskild personal med expertkunskap på området, förändrade fysiska skolmiljöer etc. Sådant kostar pengar.

Att överdiagnostisera är förstås inte försvarbart. De som bidrar till och bedriver sådan suspekt verksamhet måste vi kunna hantera och plocka bort dessa personer i stället för att överge barn och ungdomar med en riktig diagnos.
Kom ihåg mitt mantra: Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.

Idag är det tio år sedan.........

Idag för tio år sedan, tisdag den 26 juni 2001, förändrades mitt liv totalt. På ett ögonblick.Jag befann mig på mitt kontor i Eskilstuna och skulle åka vidare till Mariefredsanstalten där jag skulle jobba resten av veckan. Men så, vid 15-tiden, brände det till i huvudet och jag kände mig konstig. Blev snart varse att jag inte kunde gå. Ilfärd med ambulans till Mälarsjukhuset och därifrån snabbt vidare till Akademiska sjukhuset i min förra hemstad Uppsala. Detta eftersom det var en mycket kraftig stroke och jag befann mig i gränslandet mellan liv och död.

Hur illa det var förstod jag efteråt när D berättade för mig vad en läkare svarat på hennes fråga:
-hur ser prognosen ut för min man ?
Läkaren:
- "Se det så här. Din man har fått en dödlig sjukdom, men överlevt". Rått men elegant uttryckt .

Det här var sista arbetsveckan innan semestern det året och D var hemma och planerade vår smekmånad. Vi hade nämligen gift oss på dagen en månad tidigare, den 26 maj 2001 i min barndomskyrka i Boteå, Ångermanland. D fick i stället avboka de inledande övernattningarna på smekmånaden.

Ja, resten är historia. Det blev c:a 3 månader på sjukhus, några år i rullstol och via träning, träning, träning en mödosam väg tillbaka till ett drägligt liv. Tillbaka blev det ju egentligen inte, för inget blev som det varit. Allt blev förändrat. Men allt blev inte till det sämre, definitivt inte.

Det kvarstående problemet är förstås att jag blev halvkroppsförlamad med de begränsningar det medfört. Jag bestämde mig dock efter en tid för att även försöka klara av sådant som jag inte skulle kunna klara av enligt de medicinska prognoser som ställdes. Sakta, sakta, lärde jag mig att göra saker, inte som förut, utan på ett annorlunda sätt. Visst, allt tar mycket längre tid, men det går. Allt kan jag förstås inte göra, men det har jag också lärt mig att leva med.

Helt avgörande för att jag fortfarande hänger med är Kärleken. D och jag är fortfarande gifta. De framtidsplaner vi hade blev brutalt ändrade. Via vår dåvarande lägenhet i Örebro, inkl.sommarställe vid Lilla Hemsjön från 2004 så hittade vi 2008 vår plats på jorden där vi nu bor och lever ett underbart liv. Här hade vi antagligen inte befunnit oss utan min stroke.

Jobbet blev nåt som också totalt förändrades. Min chefskarriär tog förstås slut. D avslutade också sin chefskarriär och jobbar sedan 3 år tillbaka på hunddagis. Jag ville dock tillbaka till jobb i någon form. Sakta, sakta tog jag små steg åter och började 2003 jobba några timmar per dag. Dock var den största utmaningen att ta mig till och från min arbetplats, det tog all min energi och kraft. Med support från min arbetsgivare så kunde jag efter en tid sköta mina arbetsuppgifter med hemmet som bas och 2006 arbetade jag heltid igen. Jag hade strax före min stroke 2001 börjat intressera mig för ett speciellt område, ett område som tidigare var helt okänt för mig. Området var neuropsykiatriska funktionshinder, speciellt ADHD fascinerade mig. Här såg jag ett oerhört behov av insatser inom Kriminalvården och jag kunde inte släppa detta engagemang. Att utveckla ADHD-verksamhet inom Kriminalvården tog jag till min huvuduppgift. Det blev ett lyckokast både för mig och för Kriminalvården. Ja, även för de fångar som har ADHD vågar jag påstå.

Låter det alltför bra? Jag har väl helt enkelt lärt mig att fokusera på det positiva. Visst har jag också fått utkämpa strider, t ex med Örebro kommun, med Landstinget och med Försäkringskassan förstås. Dom striderna har jag dock valt att lägga till handlingarna. Jag insåg efter några meningslösa strider att jag i stället skulle lägga min energi på att skapa ett så bra liv som möjligt för mig och min familj. Därför kan jag sitta här idag och känna mig glad och nöjd med det liv jag lever.

Inga rymningar från slutna anstalter

Jag, som jobbat i kriminalvården sedan 1976, var under mina mest aktiva år långt ifrån att kunna skriva det rubriken säger. Under 90-talet jobbade jag mycket aktivt med särskilt säkerhetsfrågor men var ändå långt ifrån att vara nära en nollvision för rymningar från slutna fängelser. Det hade förstås många orsaker. Då var vi ännu inte beredda att gå så långt som idag för att täppa till "hålen".

Den stora förändringen kom 2004 med uppmärksammade rymningar från våra säkraste fängelser, t ex Kumla och Hall. Då reagerade också den politiska nivån och var beredd att gå längre än vad som tidigare ens kunnat diskuteras. En utökad kontroll, inte bara av fångar utan även av personal kom till stånd. Antalet permissioner har väsentligt reducerats. Ja, man kan väl påstå att det mesta stramats åt högst märkbart. Kort sagt kan väl sägas att det idag råder en bättre kontroll i våra fängelser. En kontroll som bl. a. lett till att fångarna är där dom ska vara när dom avtjänar ett fängelsestraff, nämligen i fängelse.

Det är intressant att titta i backspegeln och notera hur olika vi sett på säkerhetsarrangemang genom åren. Jag var på 80-talet bl. a. chef för den slutna anstalten i Uppsala där det stundom var alltför många rymningar. Av den orsaken begärde jag bl. a. att få klä in murkrönet runt anstalten med s. k. concertinataggtråd. Denna begäran avslogs med kraft vid flera tillfällen. Likväl avslogs min begäran om att få montera en utvändig kamera som bevakade anstaltens entre. Säkerhetsarrangemang som idag betraktas som självklarheter. Fängelseentren, för övrigt belägen mindre än 10 meter från trottoaren längs Dag Hammarskjölds väg.

Samtidigt med den åtstramning och säkerhetsupprustning som skett har också en positiv utveckling av verksamheter inne i fängelserna ägt rum. T ex har studieverksamheten förbättrats och betydligt bättre studieresultat nås idag. Ett annat område, där Kriminalvården t o m kan ses som ledande, är området neuropsykiatriska funktionshinder där t ex de många fångarna med ADHD idag kan få adekvat behandling under fängelsetiden. En insats som på sikt torde leda till betydligt färre återfall i brott vilket ju är en av Kriminalvårdens huvuduppgifter.

Leif G W Persson raljerar vidare

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det tragiska självmordet på Häktet i Örebro.Där ondgjorde jag mig något över att f d överåklagaren Sven-Erik Alhem ofta tar till brösttoner i debatten. Denna gång i sitt fördömande av hur häktet kunde låta något dylikt ske.

Nu är en annan av rättsväsendets giganter, polisprofessorn Leif G W Persson, ute och vädrar sitt missnöje i en krönika i Expressen. Han riktar dock sitt missnöje i första hand mot åklagaren Helena Eckerrot Flodin och det sätt på vilket hon uttalat sig efter självmordet.

G W Persson passar också på att ge sin f d poliskollega, numera generaldirektören för Kriminalvården Lars Nylén, en släng av sleven och menar att denne vältar över ansvaret på häktets medicinskt ansvariga läkare.

Så typiskt detta är. Innan vi vet något närmare om det hända så ska skyldiga utses och huvuden rulla. En polisprofessor borde veta bättre. Detta är dock Persson i ett nötskal. All den kompetens han tveklöst besitter väljer han att låta ligga till grund för tyckande som ofta förtas av att det vävs in i raljanta och förbilligande "personangrepp".
Detta må passa när brott blir TV-show som i "Efterlyst" och "Veckans brott". Där kan Perssons raljanta stil upplevas som stundtals befriande, ja t o m underhållande, men i den seriösa debatten känns stilen oftast bara billig.

Tack för positiv feed-back och IT-utvecklingen

Jag fick idag positiv feed-back på ett jobb jag gjort. Sånt blir jag alltid lika glad för.

Jobbet? Jo, det bestod i att jag skapat en grundutbildning inom området neuropsykiatriska funktionshinder för Kriminalvårdens alla lärare. Det är ju smått fantastiskt att jag fortfarande kan medverka och påverka trots att jag inte längre kan vara fysiskt på plats och föreläsa eller på annat sätt delta.

Viktig utbildningsinsats

Jo då, även det jag själv gör kan jag tycka är viktigt. Jag har sedan en tid haft i uppdrag att skapa en basutbildning inom området neuropsykiatriska funktionshinder (npf) för Kriminalvårdens samtliga lärare. Nu har jag lagt sista handen vid det inläsningsmaterial jag skrivit och som beskriver utvecklingen på npf-området inom Kriminalvården under de senaste 10 åren.

Jag har vidare planerat och engagerat föreläsare till de utbildningsdagar som hålls i Göteborg och Stockholm nu i november och i februari 2011. Tyvärr kan jag själv inte längre medverka som föreläsare. Tråkigt, men så är det. Jag är dock glad att jag på detta sätt kan jobba i bakgrunden och bidra till en positiv utveckling på detta angelägna område.

Jag har i tidigare inlägg berättat om Kriminalvårdens framgångsrika ADHD-projekt på Norrtäljeanstalten för vilket man också belönats av riksförbundet Attention. Ett projekt som också prisats i Läkartidningen.

En basutbildning liknande denna tycker jag för övrigt borde vara ett minimikrav för alla lärare i den svenska skolan. Det är ju viktigt att barn och ungdomar tidigt kan få hjälp och stöd så snart svårigheter som dessa uppdagas. För att detta ska kunna ske så måste kompetens finnas i lärarkåren så att de åtminstone förstår hur dessa svårigheter kan yttra sig så att expertis kan kopplas in där så bedöms nödvändigt.

Höststädning, vintervila, jobb och lite annat

Klippte igår gräsmattorna för sista gången i år. Stortvätt av åkgräsklipparen väntar och därefter inlämning på service. Allt för att vara väl rustad inför sommaren 2011. Dessutom är poolskyddet upprullat, poolplåtarna pålagda och pumpen intagen. Lägg därtill en del små justeringar på tomten så känns nästa sommar inte bara avlägsen utan också spännande.

Swimmingpool, det är onekligen ett kapitel för sig. Inget vi ville ha utan den fanns när vi flyttade hit. Jag kan av naturliga skäl inte använda den. I kommer jag ju alltid, men upp skulle jag aldrig kunna ta mig, så varför chansa. Att ha pool är att skaffa sig massor av extra arbete och extra utgifter. Slår man ut kostnaden per användningstillfälle blir det väldigt dyra bad. All utrustning är special och det finns ingen konkurrens på marknaden vilket innebär så väl höga priser som dålig service. Har du en pool av visst fabrikat så är du fast som kund hos den tillverkaren.
Men, visst kan det vara skönt med ett bad på heta sommardagar och nu när den gått i vintervila så står den ju bara där, vare sig till nytta eller besvär.

Förutom att trädgård, pool och åkgräsklippare går till vintervila snart så måste jag också få elmoppe och elbil genomgångna inför vintervila. Tyvärr är det ju så att på vintrarna har jag inga lämpliga fordon att ta mig fram med. Som förra vintern var så hade jag heller inte klarat av något vinterfordon. Nu gör inte det så mycket eftersom jag och Buddha går i ide och, så långt möjligt, håller oss inomhus från första snöns ankomst till någon gång i april. Så är det att vara rörelsehindrad i nordiskt klimat. Inget dramatiskt med detta i o f s. Jag har vant mig genom åren och har alltid något meningsfullt att pyssla med. Ja, förutom jobbet förstås.

I jobbet är jag just i färd med att fullgöra ett uppdrag. Ett uppdrag som innebär att jag skapat en grundutbildning på området neuropsykiatriska funktionshinder, en utbildning särskilt riktad till Kriminalvårdens alla lärare. Det känns bra att få vara delaktig i att sprida ytterligare kunskap på detta angelägna område.

Sexköpande sosse trotsar Mona Sahlin

Visst måste människor få göra misstag och ändå ges möjlighet att komma tillbaka till ett vanligt liv.
Ja, vad annat kan jag stå för som arbetat 34 år inom Kriminalvården. Dock, ibland måste man ta ett steg tillbaka, eller i vart fall stanna upp, för att senare kunna ta ytterligare ett steg framåt. Det synes inte en av de sexköpande Sossarna ha förstått om jag ska tro den länkade artikeln i Aftonbladet.

Oavsett vad som hänt eller inte hänt i detta s k sexköpsärende så tycker jag att det är snarast tragiskt att det i valrörelsetider mera är människors misstag än goda sidor som lyfts fram. Precis som den politiska debatten, fokusera på motståndarens tillkortakommanden, inte på dina egna goda förslag.

Somliga fångar reder sig själva - andra inte

Nog söks det ständigt nya innovativa vägar i Kriminalvården för att hitta verksamheter som förhoppningsvis ska leda till att allt färre fångar återvänder. Dock tycker jag att det gick lite väl långt på ett fängelse i Rio de Janeiro där fångarna själva helt styrde fängelset.

Detta grepp är fullt i klass med driften vid ett fängelse i Mexico som jag skrev ett inlägg om för några veckor sedan.

Det mest omskrivna i svenska fängelser just nu är den 78-årige fånge på Sårbyanstalten som övriga fångar engagerat sig för.

Tala om att leva i skilda världar.

Ett avtryck i Almedalen utan att närvara

ADHD i Almedalen rubricerade jag ett inlägg för några dagar sedan. Jag kan väl då bjuda på länken till det inslag i Almedalsveckan som jag är upphov till. Låter det egotrippat? Ja kanske, men orsaken till att jag tar mig friheten att lyfta fram min egen insats är att jag dels är stolt, dels har visat att trots att du drabbas av ett funktionshinder så är du för den skull inte "slut som artist".

ADHD i Almedalen

Läser i dagens ST Press en artikel om statliga myndigheters allt mera frekventa medverkan i Almedalsveckan. Särskilt gläder mig att läsa att Kriminalvården medverkar och bl. a. ska presentera sin behandlingsverksamhet för fångar med ADHD.En behandlingsverksamhet som inte skulle funnits om jag inte tillsammans med mitt nätverk stridit för dessa frågor sedan 2001.

Det känns rätt bra att i min situation kunna konstatera att det arbete jag bedrivit efter min stroke 2001 faktiskt gjort avtryck i Kriminalvårdens verksamhet.
Senast i inlägg den 15 mars 2010 berörde jag Kriminalvårdens och mitt nätverks banbrytande arbete på ADHD-området.

Som funktionshindrad och ensamarbetande från hemmet så kan man göra insatser som faktiskt gör skillnad. Det är jag både glad och stolt över.

ST Press skulle också i detta sammanhang kunnat prisa sig själva då ST genom ST inom Kriminalvården och dess ordförande Per Sunneborn varit min solidaste stöttepelare i detta arbete.

Utbrett fusk i offentlig förvaltning

Det aktuella mutärendet i Kriminalvården pekar på något sjukt inom offentlig sektor. Antagligen är mutor, tjänster/gentjänster mycket vanligare än vad vi vill tro. Så länge det finns korrupta politiker och tjänstemän så hjälper t ex inte att Lagen om offentlig upphandling finns. Den kringgås friskt. Lagstiftning finns ju för att markera från samhället vad som accepteras och inte men lagstiftning innebär förstås inte att vi är vaccinerade mot brott. Till syvende och sist så är det enskilda individer som avgör om de vill följa lagen eller inte.

Jag läser i dagens NA misstankar om liknande fiffel inom Örebro kommun.

Jag tror att många skattekronor skulle sparas om det fanns en skarpare kontroll på detta område inom all offentlig förvaltning.

Misslyckad rekrytering?

Den chef inom Kriminalvården som nu misstänks för mutbrott i samband med planerade fängelsebyggen synes ha befunnit sig i utkanten av den tillåtna zonen flera gånger tidigare i sin karriär. Redan på tidigt 90-tal var han inblandad i tvivelaktiga pensionsaffärer som kostade den statliga arbetsgivaren stora pengar.

Det låter inte bra. Jag undrar vad som uppgavs vid referenstagning när han anställdes i Kriminalvården? Det går förvisso aldrig att helt skydda sig mot personer av den här karaktären men då han synes haft statliga anställningar även tidigare så hoppas jag ändå att oegentligheter inte undanhållits vid nyanställning.

Det får anses särskilt försvårande att han tidigare arbetat vid Rikspolisstyrelsen där han också utpekades för att ha ägnat sig åt oegentligheter i samband med byggprojekt.Om dylikt förekommer inom rättsväsendet, vem i h..e kan man då lita på ?
Inte alls bra.

ADHD-pris till Kriminalvården

Kriminalvården har tilldelats Attentions pris Årets ljus för ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. - Vi är stolta och glada över priset. Kan vi behandla bara en del av de intagna som lider av ADHD och därigenom ge dem ett bättre liv, medverka till att de kommer bättre ut och inte återfaller i brott finns stora samhällsekonomiska vinster att hämta, säger generaldirektör Lars Nylén.
Kriminalvårdens ADHD-projekt som avslutas under våren 2010 har gett ringar på vattnet och under året kommer läkemedelsbehandlingen, i kombination med terapi, av det neuropsykiatriska funktionshindret att fortsätta i kriminalvården.
De intagna som i första hand kommer att erbjudas screening och eventuellt utredning är de som finns på ungdomsavdelningar, SRI-avdelningar (särskilda avdelningar för resurskrävande intagna) och dessutom fortsätter verksamheten på Norrtäljeanstalten.

I Attentions motivering varför Kriminalvården och Stockholms läns sjukvårdsområde får priset för 2009, står det bland annat följande att läsa:
"Kriminalvården och Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO) har genom ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten gjort berömvärd insatser för en grupp som länge stått helt utan stöd. Tack vare projektet och de insatser som Kriminalvården planerar framöver ser det äntligen ut att ljusna för alla de intagna med neuropsykiatriska funktionshinder som tidigare inte fått någon behandling. I brist på tidig upptäckt och hjälp har dessa personer ofta hamnat snett redan som små.
Många har arbetat mycket länge, intensivt och engagerat för att skapa dessa framgångar. Det tydliga stöd som projektet har haft av generaldirektör Lars Nylén, liksom av anstaltsledningen, har varit en viktig framgångsfaktor. En annan faktor har varit det goda samarbetet mellan SLSO och Kriminalvården, vilket kan tjäna som en förebild för andra i Sverige. "

Stora vinster för samhället
Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén är också stolt.
- Lågt räknat är det en fjärdedel av alla intagna på våra anstalter som lider av ADHD. Kan vi bara behandla en del av dem och därigenom ge dem ett bättre liv, medverka till att de kommer bättre ut och inte återfaller i brott finns stora samhällsekonomiska vinster att hämta, säger Lars Nylén och tillägger:
- Jag är glad över det stora engagemang som funnits i detta samverkansprojekt mellan Kriminalvården, Stockholms läns landsting och forskarna vid Karolinska insitutet. Den goda samverkan och engagemanget är grunden till att projektet blev lyckat.

Min egen insats
Jag tar mig själv friheten att ta åt mig en del av äran för priset. Detta då jag 2001 var den förste inom Kriminalvården att uppmärksamma ADHD-problematiken på våra anstalter och allt sedan dess har jag bedrivit det opinionsarbete som nu lett fram till denna positiva utveckling. Jag satte tidigt som mål för mitt arbete att särskild ADHD-verksamhet först skulle prövas i projektform för att senare övergå till ett utbud i Kriminalvårdens ordinarie programverksamhet. Självklart känner jag idag glädje då denna målsättning nu nåtts.

Tack till mina vänner i ADHD-nätverket!

Till min hjälp i mitt arbete har jag haft ett ADHD-nätverk utan vars stöd och kompetens jag inte skulle kunnat bedriva ett framgångsrikt opinionsarbete.

- Kjell Modigh, f d chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken i Kungälv, docent i farmakologi, som psykiater verksam inom området neuropsykiatriska funktionshinder.
- Gunnel Ersson, specialist i allmän medicin och allmän psykiatri. F d överläkare vid Beroendepsykiatrin i Uppsala. Nu verksam i Västerås. Lång erfarenhet av utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd hos vuxna med missbruk och kriminalitet.
- Gunilla Dobrin, behandlingssekreterare med kognitiv inriktning, ART-terapeut.
- Ann Lindgren, fil. mag. språklärare. Utbildare och samordnare vid norra Stockholms psykiatri.
- Gert Anderssson, ordförande i Attention Örebro, har diagnos ADHD.
- Maria Andersson, föreläsare, har diagnos ADHD.
- Lars-Åke Stenström, journalist, moderator, tidigare informationsansvarig
vid Försäkringskassan i Örebro län. Idag Verksamhetsutvecklare vid Hellidens folkhögskola i Tidaholm.
- Per Sunneborn, ordförande i fackförbundet ST inom Kriminalvården. Per har gjort ADHD-frågan till ett område där facket/ST särskilt engagerar sig. Här kan vi tala om nyskapande fackligt arbe

Kriminalvården adhd-satsar på unga

Det är med stor tillfredsställelse jag noterar att Kriminalvården nu gör en rejäl ADHD-satsning efter det lyckade projektet på Norrtäljeanstalten.

Min egen tillfredsställelse är förstås extra stor eftersom det var jag som 2001 påbörjade utvecklingsarbetet med ADHD inom Kriminalvården. Innan dess så var ADHD-området om inte okänt så i vart fall bortglömt.

Före 2001 och innan mitt arbete med rapporten " Unga män i anstalt och häkte " så var även jag en novis på området. Nu har jag nått det första delmålet, nämligen att särskild ADHD-verksamhet inte bara ska drivas i projektform utan bli en del av Kriminalvårdens ordinarie verksamhet. Helt rätt att i detta första läge satsa på gruppen unga. I stunder som dessa är det extra roligt att jobba.