Det är tufft att vara minister, inte minst om du ska driva frågor som upprör folket.
Därför får bl. a. Cristina Husmark Pehrsson (M) och Åsa Torstensson (C) lämna regeringen. Husmark Pehrsson får förstås stå till svars för hur sjukförsäkringssystemet har utformats och på vägen knäckt många människor som hamnat i svåra situationer. Att hon visat sig sakna all form av empatisk förmåga har förstås hjälpt till. Nu får Ulf Kristersson (M) det lite mera angenäma uppdraget att humanisera sjukförsäkringssystemet. Olika falla ödets lotter. Att Åsa Torstensson får kasta in handduken beror förstås bl. a. på hur uruselt SJ skött sitt uppdrag.
För övrigt var det inga stora sensationer utan Regeringen fortsätter på den inslagna vägen där arbetslinjen ska gälla och fortsatta skattesänkningar är att vänta.I vart fall all den stund Sverige fortsätter att tillhöra "klassens ljus" som ju Reinfeldt gång på gång upprepade att Sverige är. Integrations- och flyktingpolitiken gavs ett stort utrymme vilket väl aviserar en översyn av hittillsvarande regelverk och system. Här fanns mycket självrannsakan, med all rätt.
Jag tycker att det är bra att landsbygden lyfts fram i och med inrättandet av lantbruksdepartementet under ledning av landsbygdsminister Eskil Erlandsson, men varför lantbruk i departementsnamnet och landsbygd i ministerbenämningen?
Ännu ett tecken på att politik alltför ofta tenderar att bli en storstadsangelägenhet.