Regissera din egen hädanfärd

Ett okonventionellt grepp tycker jag när en kvinna som avled härom veckan hade skrivit sin egen dödsannons.

Inte helt främmande för mig tycker jag nu när jag vant mig vid tanken. Över huvud taget så vore det välgörande med en något mindre högtravande inställning till döden. Måste allt som på döden följer bara vara präglat av lidande och nattsvart sorg? Jag bara undrar?

Varför kan vi inte minnas en död människa med glädje? Med en fest i den dödes anda i stället för en dyster begravningsceremoni följd av ett uppstyltat kyrkkaffe där lovorden till den döde framförs på de mest besynnerliga sätt. Lovord som ofta aldrig hördes när personen var i livet. Respekt går lika bra ihop med glädje som med sorg.

Så länge jag är i livet så kan jag bestämma vad som ska ske, t ex om jag vill fira högtidsdagar på annat sätt än vad som är vedertaget. Varför ska jag inte oxå kunna bestämma över min hädanfärd? Det kan jag förstås om jag uttrycker detta i skrift på något sätt. Min vilja måste ju vara känd för eftervärlden.

Är det vår ovilja att dö och därmed ovana att tänka på döden annat än som det definitiva slutet som gör att inte flera i förtid tar del i vad som händer när vi ska gå till den sista vilan?

Som synes, av ett ämne som detta så formulerar jag mest frågor. Inte konstigt alls eftersom svar inte kan formuleras gällande alla utan det även i detta sammanhang ska vara så att det är individen själv som avgör.

På ett område som detta är det förstås oxå en generationsfråga hur långt man är villig att avvika från det traditionsenliga.

Sammantaget, något att tänka på eftersom vi alla den vägen ska vandra.

Samverkan, nödvändigt men ack så svårt

Läser en artikel om en 88-årig kvinna som inte fick gå på sin sons begravning 400 meter från hemmet då hennes rullstol var för stor för hissen och färdtjänsten därför avbröt uppdraget. En färdtjänst som säger sig ha flyttat på himmel och hav om man vetat vad resan gällde. Hemtjänsten hade försäkrat familjen att det skulle fungera – vilket det alltså inte gjorde.

Den lilla samverkan som hade behövts i detta fall var att hemtjänsten talat med färdtjänsten och förklarat situationen. Då hade man antagligen hittat en lösning. Som sagt, samverkan är nödvändigt men ack så svårt. Varför? Ja, det begriper inte jag. I alla fall inte i ett enkelt ärende som detta.

Begravning på internet

Ser att det finns planer på att ordna så att man ska kunna delta i en begravning via internet.

Ett utmärkt förslag tycker jag som är funktionshindrad och vet att jag inte längre, på ett ordnat och värdigt sätt, skulle kunna närvara vid en begravning. Det skulle därför kännas bra att ändå kunna närvara, om än inte på plats.
När det med enkla medel och dagens teknik går att lösa en tillgänglighetsfråga så tycker inte jag att det finns några skäl att avvakta med att möjliggöra detta.

Jag ser dock att det finns personer som är tveksamma till ett dylikt arrangemang. Några synpunkter som framkommit:
- jag tycker att det är sjukt.
- jag vill inte känna mig iakttagen.
- ledare i Blekinge läns tidning

När jag läser dessa synpunkter så hoppas jag att jag själv kan tänka längre än min näsa räcker. Inskränkthet är en destruktiv egenskap.
Det är bra att kunna tänka utanför den egna boxen.

Jag skulle t o m vilja gå ett steg längre så att jag som är uppkopplad och följer begravningen på internet också kunde ges möjligheten att säga några sista ord till den person som begravs.