Bröllop och celebert besök

Igår hade jag celebert besök då D och Liv, 4, tittade in på en fika.  En alldeles speciell dag då jag inte träffat Liv på över ett år. Gårdagen var speciell av flera skäl då Livs mamma Sara och pappa Per gifte sig. Då mamma och pappa firar bröllopsnatten med övernattning i hotellsvit så bor Liv över hos D/Mormor.

Ett helt underbart foto av brudparet med massor av kraft
och massor av kärlek.

Liv hade varit väldigt uppspelt inför besöket hos mig/Morfar och när hon kom träffade hon min kontaktperson i personalen och klargjorde för henne att hon minsann oxå tänkte gifta sig. Med vem? Jo, med Morfar!

En stolt Morfar med sin lilla Älskling.

Händelserikt

 Att ha Örebro stadspark som närmsta granne  innebär att det  alltid finns nåt intressant att fästa blicken på när jag tittar ut. Med den senaste veckans värme så har det formligen exploderat bland all växtlighet och med detta kommer oxå människorna. Många är de som legat och solat eller avnjutit en picnic vilket varit upplyftande att se. 

Igår vände emellertid vädret och det blev grått värre. Men, plötsligt lystes parken upp av ett bröllopsfölje som du ser på bilden nedan. Som sagt, alltid händer det nåt där ute. 

Jag har själv  inte varit ute på nån parkutflykt ännu, men det kommer så småningom. Närmast ser jag fram emot att D kommer på besök i morron den syttende mai då jag fyller år. Min första födelsedag här på Sirishof. 

En härlig Alla hjärtans dag

 

På alla hjärtans dag så  är ju kärleken alltid närvarande. Igår tittade D och jag på gamla videofilmer som vi överfört till DVD. Det var två högkaratiga kärlekshändelser vi valde att titta på. Först tittade vi på min 50-årspresent från D. Det var en resa med bil genom delar av Frankrike under 8 dagar i augusti 2000. Så härligt att få återuppleva de underbara dagar vid upplevde på vår färd genom den franska landsbygden. D hade förbeställt hotell med lämpliga bilavstånd emellan.

Den kortaste dagsträckan var 12 mil och den längsta 40 mil. D hade lyckats hitta bedårande ställen att bo på, mestadels små ställen på landsbygden. Bara vid ett tillfälle bodde vi i en större stad, Bergerac.

Vår färd började  i Paris och efter 27 mil blev vårt första stopp i Contres där vi bodde på Hotel de France **. Ett hotell där utsidan lovade mera än vad insidan kunde hålla. Avsaknad av AC i rummet gjorde den första övernattningen till en prövning.

Dag 2 styrde vi kosan mot Bourbon L´archambault, en biltur på 29 mil, med övernattning på Grand Hotel Montespan-Talleyrand ****. Den här staden låg som i en gryta och hotellet med tillhörande spa var ett oerhört charmigt gammalt kurhotell.

Dag 3 blev bilfärden 37 mil med stopp i Cales och övernattning på La Petit Relais *. Ett rätt så mediokert hotell i en charmig liten ort.

Dag 4 bjöd på den kortaste dagsetappen, efter bara 12 mil var vi framme i Bergerac, den enda större stad vi bodde i. Där övernattade vi på Hotel de Bordeaux**.

Dag 5 hade som mål Le Vigeant där vi bodde på ett hotell långt ute på landsbygden vid Vienneflodens strand. Hotellet hette Val de Vienne***** och var den absoluta höjdaren på resan. Till det bidrog den förstklassiga restaurangen La Grimolee där vi åt en 7-rättersmåltid som är den bästa restaurangmåltid jag någonsin inmundigat.

Dag 6 inledde vi med ett pooldopp innan frukost och därefter en färd med elbåt på Viennefloden. Efter denna energigivande morgon så gav vi oss iväg på den längsta dagsturen, 40 mil till Senonches och med övernattning på Hotel de la Foret***.

Sista dagsetappen var 18 mil med stopp i Lieusaint och övernattning på Le Flamboyant**.

Dag 8  var Paris och Charles de Gaulle-flygplatsen slutstationen. Skulle jag över huvud taget lyckas hitta till rätt parkeringshus och plats för att lämna av hyrbilen. Funderingen var berättigad då infarten till flygplatsen var ett myller av "motorvägar" med, minst sagt, intensiv trafik. Vilken lättnad när vi hittade rätt på första försöket. Fråga mig bara inte hur vi gick till väga.  Jag rattade och D bistod med noter. I vart fall var det en oerhörd lättnad när bilen var parkerad och nycklarna inlämnade

Totalt blev det 186 mil i bil under dessa 8 dagar.  Jag körde hela vägen, men eftersom vi  medvetet sökte oss undan de stora stråken ut på landsbygden så upplevde jag inte ett enda ögonblick av stress eller irritation. Vissa dagar så såg vi knappt en enda bil eller människa längs vägen. De flesta byar vi passerade såg ut att vara övergivna utan ett livstecken och med fönsterluckorna stängda. Det var märkligt att stanna och gå ur bilen på en promenad genom byn utan att höra ens en galande tupp eller skällande hund. Än mindre möta en livs levande människa.

Det här var en av mina bästa och mest upplevelserika semestrar. Hade inte min stroke satt stopp för fortsatt resande så hade D och jag säkert återbesökt några av platserna. Det är ändå roligt att kunna återuppleva detta tillsammans via DVD. Det känns märkligt, men oxå roligt,  att återse mig själv i min krafts dagar.

Efter Frankrikeäventyret tittade vi på film från vårt bröllop den 26 maj 2001. 

På dagen en månad senare, den 26 juni 2001,  så drabbades jag av den stroke som  totalt kom att förändra våra liv. Många begränsningar har detta förstås inneburit men oxå många oerhört positiva förändringar. Jag tror t ex inte att vi bott här på vårt älskade Getingstorp om allt varit som förr. Det är nåt att glädjas åt som jag inte skulle vilja vara utan.

Hatkärlek

och igen och igen och igen ..........

Jag tycker innerligt illa om TV-reklam, men ibland dyker det upp sånt jag kan ha fördragsamhet med. Den senaste Florareklamen gillar jag skarpt. Det beror inte på att jag gillar Flora. Nej, det beror på att låten "Love is all around" spelas. Den väcker härliga minnen eftersom D och jag tågade in i Boteå kyrka till den låten när vi gifte oss den 26 maj 2001.

Värsta dagen vs Bästa dagen

Den 26 juni 2011 var det tio år sedan. Igår var det följaktligen tolv år sedan jag fick den stroke som kom att förändra mitt / vårt  liv totalt.  Är då detta något att skriva om ännu en gång?  Nej, kanske inte, men jag kan ju inte undgå att det poppar upp i skallen när det kommer till årsdagen. I år poppade det dock upp först idag. Kanske ett tecken på att det inte finns så mycket mera att orda om.

Betydligt roligare var det att den 26 maj skriva om en annan livsavgörande händelse. Då var det nämligen 12 år sedan D och jag gifte oss. Om den 26 juni 2001 är den värsta dagen i mitt liv så är den 26 maj 2001 den bästa dagen i mitt liv. Det var väl egentligen bara det jag ville säga idag.

Dussinet fullt av härliga minnen

Boteå kyrka.

Igår firade D och jag 12-årig bröllopsdag. Den 26 maj 2001 gifte vi oss i min barndoms kyrka i Boteå, Ångermanland. Vi tågade in i kyrkan till "Love is all around"  och ut till "Amazing grace" med Johan Stengård.  Efter vigseln bussade vi våra gäster till Sandslån där vi chartrat MS Ådalen III för bröllopsmiddag. Den avnjöts på Ångermanälven,  under resan Sandslån - Höga Kustenbron t o r. Därefter åter med gästerna till Hotell Hallstaberget för fortsatt firande och övernattning.

Fontänbygge på gång.

D. fick en fontän av mig i 12-årspresent. Den placerades förstås på hennes agora mellan växthuset och gäststugan.  Gåvan medförde en hel del jobb då fontänen skulle monteras och miljön byggas upp. Efter mycken tankemöda så hade vi kommit fram till att torvblock var ett utmärkt material att bygga upp fontänen med. Det blev en hel del trixigt sågande för D för att få till den rätta runda formen. Jag bistod med tankekraft,  glada tillrop och transporttjänster. Slutresultatet blev vi väldigt nöjda med. Det är en ren och skär njutning att sitta och lyssna till det porlande vattnet.

Gediget fontänbygge slutfört.

D:s agora med både fontän och olivträd.

Idag är det tio år sedan.........

Idag för tio år sedan, tisdag den 26 juni 2001, förändrades mitt liv totalt. På ett ögonblick.Jag befann mig på mitt kontor i Eskilstuna och skulle åka vidare till Mariefredsanstalten där jag skulle jobba resten av veckan. Men så, vid 15-tiden, brände det till i huvudet och jag kände mig konstig. Blev snart varse att jag inte kunde gå. Ilfärd med ambulans till Mälarsjukhuset och därifrån snabbt vidare till Akademiska sjukhuset i min förra hemstad Uppsala. Detta eftersom det var en mycket kraftig stroke och jag befann mig i gränslandet mellan liv och död.

Hur illa det var förstod jag efteråt när D berättade för mig vad en läkare svarat på hennes fråga:
-hur ser prognosen ut för min man ?
Läkaren:
- "Se det så här. Din man har fått en dödlig sjukdom, men överlevt". Rått men elegant uttryckt .

Det här var sista arbetsveckan innan semestern det året och D var hemma och planerade vår smekmånad. Vi hade nämligen gift oss på dagen en månad tidigare, den 26 maj 2001 i min barndomskyrka i Boteå, Ångermanland. D fick i stället avboka de inledande övernattningarna på smekmånaden.

Ja, resten är historia. Det blev c:a 3 månader på sjukhus, några år i rullstol och via träning, träning, träning en mödosam väg tillbaka till ett drägligt liv. Tillbaka blev det ju egentligen inte, för inget blev som det varit. Allt blev förändrat. Men allt blev inte till det sämre, definitivt inte.

Det kvarstående problemet är förstås att jag blev halvkroppsförlamad med de begränsningar det medfört. Jag bestämde mig dock efter en tid för att även försöka klara av sådant som jag inte skulle kunna klara av enligt de medicinska prognoser som ställdes. Sakta, sakta, lärde jag mig att göra saker, inte som förut, utan på ett annorlunda sätt. Visst, allt tar mycket längre tid, men det går. Allt kan jag förstås inte göra, men det har jag också lärt mig att leva med.

Helt avgörande för att jag fortfarande hänger med är Kärleken. D och jag är fortfarande gifta. De framtidsplaner vi hade blev brutalt ändrade. Via vår dåvarande lägenhet i Örebro, inkl.sommarställe vid Lilla Hemsjön från 2004 så hittade vi 2008 vår plats på jorden där vi nu bor och lever ett underbart liv. Här hade vi antagligen inte befunnit oss utan min stroke.

Jobbet blev nåt som också totalt förändrades. Min chefskarriär tog förstås slut. D avslutade också sin chefskarriär och jobbar sedan 3 år tillbaka på hunddagis. Jag ville dock tillbaka till jobb i någon form. Sakta, sakta tog jag små steg åter och började 2003 jobba några timmar per dag. Dock var den största utmaningen att ta mig till och från min arbetplats, det tog all min energi och kraft. Med support från min arbetsgivare så kunde jag efter en tid sköta mina arbetsuppgifter med hemmet som bas och 2006 arbetade jag heltid igen. Jag hade strax före min stroke 2001 börjat intressera mig för ett speciellt område, ett område som tidigare var helt okänt för mig. Området var neuropsykiatriska funktionshinder, speciellt ADHD fascinerade mig. Här såg jag ett oerhört behov av insatser inom Kriminalvården och jag kunde inte släppa detta engagemang. Att utveckla ADHD-verksamhet inom Kriminalvården tog jag till min huvuduppgift. Det blev ett lyckokast både för mig och för Kriminalvården. Ja, även för de fångar som har ADHD vågar jag påstå.

Låter det alltför bra? Jag har väl helt enkelt lärt mig att fokusera på det positiva. Visst har jag också fått utkämpa strider, t ex med Örebro kommun, med Landstinget och med Försäkringskassan förstås. Dom striderna har jag dock valt att lägga till handlingarna. Jag insåg efter några meningslösa strider att jag i stället skulle lägga min energi på att skapa ett så bra liv som möjligt för mig och min familj. Därför kan jag sitta här idag och känna mig glad och nöjd med det liv jag lever.

Trevligt men ändå galet

Gårdagens bröllop dominerar alla tidningars förstasidor idag. Oavsett om tidningen förespråkar monarki eller inte. Intressant.Visst, det handlar ju om att sälja så det är väl förståeligt men samtidigt fullständigt galet. Nog finns det väl viktigare händelser att skriva om. Och då menar jag inte fotbolls-VM. Brasilien har f. ö. just tagit ledningen mot Elfenbenskusten och Ockelbo IF bortaslog Jädraås AIK med 3-2. Starkt att med en man utvisad vända 0-2 underläge med 6 minuter kvar av matchen. Mål i 84:e, 87:e och 89:e, sedan var segern bärgad.

Ärkebiskopen går för långt

Följer som så många idag på TV delar av bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling, nyss bliven prins Daniel. Ärkebiskop Anders Wejryds tal till brudparet började bra men han har tyvärr inte begrepp om att begränsa sig. Talet blir alltför långt så att det goda i talets inledning har i vart fall jag tappat innan han avslutar. Detta trots att han visst nödgades korta ner talet.
Nog borde man kunna kräva bättre av en ärkebiskop.

Temat för talet var visst "att bära varandras bördor". Talet var tveklöst en börda för mig som lyssnare.
För övrigt tycker jag att det är en mycket trevlig och lyckad tillställning.