Du som läser min blogg har knappast kunnat undgå att notera att jag är oerhört sportintresserad. Fotboll ligger mycket högt på min intresselista så den närmaste månaden med EM i fotboll innehåller högst troligt många högtidsstunder för mig. Stunder ofta fyllda av glädjekänslor. Någon sådan känsla var dock inte förhärskande under gårdagen. I slutet på första halvlek i matchen Danmark - Finland, 0-1, så infann sig en helt ny fotbollskänsla hos mig. En känsla av det djupaste obehag. Känslan framkallad när Danmarks stora stjärna Christian Eriksen plötsligt föll ihop med hjärtstillestånd. Oj, vad jag kände mig illa till mods. Plötsligt var fotbollen inte alls viktig.
Jag fortsatte ändå följa TV-sändningarna. Inte för att fotbollen som sådan fängslade mig utan enbart i väntan på besked om hur Eriksens tillstånd utvecklades. När beskedet kom att han vaknat och pratat med personer i sin omgivning, då först släppte mitt illamående och jag började så smått kunna tänka i fotbollstermer igen.
Att matchen igår fullföljdes fanns det säkert olika åsikter om riktigheten i. Av vad som framgått så var de båda lagens spelare eniga om att fullfölja matchen och det tedde sig då som ett rimligt beslut. Att det dessutom kom tidiga positiva rapporter om Eriksens tillstånd gjorde det förstås lättare att ta beslutet att fullfölja.
Att Finland sedan vann denna sin första match i sitt första mästerskap var förstås sensationellt och hade i normala fall medfört bragdrubriker, men den historiska segern kom helt i skymundan av det som hände Christian Eriksen.
Sammantaget så lämnade gårdagens händelser mig med helt andra tankar än vad som är vanligt efter en dramatisk fotbollsmatch med en oväntad segrare. I centrum för mina tankar framträder nu tankar om livet och dess förgänglighet. I min nuvarande situation, boende på ett äldreboende sedan ett år tillbaka, så dyker förstås tankar om livet upp ibland. Då kan det många gånger vara tankar om att livets slut kryper allt närmare. Inte särskilt upplyftande tankar som jag gärna vill hålla ifrån mig. Gårdagens händelser kan faktiskt hjälpa mig med det och se livet mera utifrån tacksamhet över vad det hittills givit mig än oro över vad som väntar.
Vad är då sensmoralen av detta? Jo, att vara hängivet sport/fotbollsintresserad kan ge insikter som leder till ökad både klokskap och livskvalitet. Det känns extra bra inför den späckade TV-sportsommar som väntar.