Vidrig människosyn

Många funktionshindrade människor är i  behov av olika typer av stöd- och hjälpåtgärder för att över huvud taget klara sin vardag. Jag vet detta av egen erfarenhet  då jag  efter min stroke 2001 plötsligt behövde hjälp för att klara de mest basala vardagssysslorna.  Jag sökte och fick assistans enligt LSS, dock först efter att ha överklagat Örebro kommuns avslag till dåvarande Länsrätten. Efter 2 år så drogs min hjälp in utan att mina behov på något sätt förändrats. Jag stred en tid men tog snart beslutet att inte ödsla energi på en meningslös kamp. I stället lade vi ( D och jag ) vår energi på att förändra vår tillvaro både arbets- och boendemässigt.  En förändring så långt som möjligt anpassad till vår nya livssituation. Ett bra beslut har det visat sig. Ett beslut som 2008 förde oss dit vi är idag.  Till vårt Getingstorp.

Jag tänker med sorg på alla som inte som jag har möjlighet eller förmåga att förändra sin situation. Som ensamma får slåss för sina rättigheter och sakta mals ner av systemet.

LSS är en lagstiftning som 1993 tillkom just för att tillgodose dessa behov. Detta kostar förstås pengar för landets kommuner. I desperation för att minska kommunens utgifter så anlitas idag privata konsulter för miljontals kronor för att lära kommunanställda att kunna ge avslag och komma undan att ge hjälp till personer med funktionsnedsättning.

I gårdagens "Kalla fakta" gavs en inblick från en av dessa konsulters föreläsningar för kommunanställda som arbetar med LSS. Det var motbjudande att lyssna till konsulten som raljerade friskt över funktionshindrade  människors hjälpbehov. Åhörarna lät sig villigt förledas och skrattade gott åt vidrigheterna. Föreläsaren kom från företaget KommunLex  som uppger sig arbeta med  juridik, utveckling och kvalitet inom kommunal kärnverksamhet har gjort LSS till en av sina födkrokar.

Jag önskar inte någon medmänniska något illa, men föreläsaren från KommunLex skulle gärna få byta med mig, om så bara för en vecka, för att få en liten inblick i vad det innebär att vara funktionshindrad och vilka begränsningsar detta för med sig i det dagliga livet. Bytet skulle bara innefatta mitt fysiska jag, inte mitt mentala jag.

Det är för mig  obegripligt att kommuner betalar för dylik "kompetensutveckling" för sin personal. Lika obegripligt som att någon kan tänka sig hålla en föreläsning där man raljerar  över och förminskar funktionshindrade människors behov.

 

 

Själen sitter inte i kostymen

Två år tog det att kläcka dessa ideer.

Det skandalomsusade vårdbolaget Carema  byter namn. Då kastar man av sig den smutsiga byken och tar på sig nåt fräschare. Man vill ha en nystart där inte företagsnamnet hela tiden kopplas samman med något negativt. Varje dag ska räknas. Räknades inte varje dag på Carematiden? Det nya namnet är därför Vardaga. När man ändå är igång byter verksamheten för funktionshindrade oxå namn. Från Orkidén till Nytida.

Frågan är om det hjälper. Allra helst med tanke på val av nytt namn. Man har slitit med namnfrågan i två år och från 100 ursprungliga namnförslag kommit fram till det föga lyckade Vardaga.  Varför går mina tankar till Vårdaga?  Vad står Vardaga egentligen för? Nu är det upp till bevis.
Mitt förtroende för Carema är i vart fall fortsatt lågt. Även fast man byter kostym.

Funktionshindrad - vilken typ av liv har du rätt till då?

Tillspetsad rubrik kanske, men frågan är befogad med tanke på att funktionshindrades situation görs allt svårare med dagens förda politik. LSS har blivit en lag som tillämpas så att den kränker de personer som begär personlig assistans. Jag blev själv kränkt när jag för ett antal år sedan  ansökte om personlig assistans. Efter det har regelverket stramats åt allt mera vilket måste göra det snarast outhärdligt att idag som funktionshindrad utsättas för denna prövning.

När sedan Regeringen har en myndighet, Försäkringskassan, som lydigt och utan den minsta eftertanke sväljer alla nya stramare tillämpningar så ter sig situationen närmast ohållbar för många funktionshindrade.

T ex ska idag även personer med livslånga handikapp,  exempelvis Downs syndrom, var tredje år matchas mot arbetsmarknaden. 23-åriga Matilda är ett exempel på hur galet det kan bli.

Jag kan väl tycka att det kan vara rimligt med en uppföljning vart tredje år, inte minst för den funktionshindrades skull, men då borde man oxå kunna kosta på sig ett personligt sammanträffande i stället för att skicka ett totalt empatilöst brev med snarast kränkande frågor.

Jag själv lyckades tack vare familj, egen målmedvetenhet och en bra arbetsgivare krångla mig ur Försäkringskassans grepp och skaffa mig ett eget liv igen. Detta underlättades dessutom av att jag flyttade från Örebro kommun till Lekebergs kommun där jag mött en helt annan förståelse för mina svårigheter.

Jag har tidigare skrivit inlägg på detta tema,  bl. a. ett inlägg för två år sedan apropå handikappåret 2010. En politisk vision som blev just bara en vision. Allt för ofta blir politiska visioner och utfästelser bara  ord och löften. Vackra men tomma så länge de inte följs av aktiv handling.

Pinsamt SJ

SJ fortsätter att utmärka sig genom usel service till sina kunder. Nu är det återigen rullstolsburna som drabbas då det eviga problemet med rullstolslyftar ånyo är högaktuellt. Att gång efter annan misslyckas med att lösa problemen med rullstolslyftarna får ses som anmärkningsvärt. Att göra det handikappåret 2010 är uppseendeväckande. Allra helst som problemet funnits sedan 2008.
Är månne funktionshindrade en lågprioriterad kundgrupp ?