En ljuvlig höstmorgon har jag upplevt idag på min tur till postlådan för att hämta morgontidningen. Som vanligt är det tyst och stilla. Det enda ljud som bryter tystnaden är traktorljudet från en granne som är ute och plöjer. Ett härligt ljud jämfört med trafikbullret i tätorten. Jag tycker synd om den som aldrig får lyssna till ljudet av en plöjande traktor. Eller för den delen, lyssna till tystnaden.
Som så ofta blev det några foton som jag väl har ett hundratal av sedan tidigare. Jag kan bara inte se mig mätt på den underbara plats jag bor på. Jag stannar, tittar, funderar, jämför och tänker tillbaka på hur det såg ut för några månader sedan. Så olika men ändå så lika. Och här bor jag. Lyckliga jag.
Sigge följde förstås med mig ut och är nu ute på sin dagliga runda här hemma. Snart sitter han på trappräcket och undrar om det inte är lunchdags.