Igår föreläste jag för c:a 150 personer på stadsbiblioteket i Karlstad. Det var den avslutande dagen i en föreläsningsserie (4 halvdagar okt-feb.) om neuropsykiatriska funktionshinder som arrangerades av Karlstad kommun i samarbete med Attention Värmland. Åhörare var olika yrkeskategorier i Karlstad kommun, Attentionföreträdare och klienter. All heder åt ett sådant initiativ! Ett smidigt och inte alltför kostnadskrävande sätt att ge kompetensutveckling till sin personal. Något för andra kommuner att ta efter.
Det här är tillfällen jag värderar väldigt högt. Att få delge andra min erfarenhet och kunskap inom ett område som jag brinner för och behärskar. Området är "neuropsykiatriska funktionshinder-missbruk-kriminalitet". Inte den mest upphetsande rubrik på en föreläsning. Nej, förvisso inte, men icke desto mindre en angelägen realitet i dagens samhälle.
När jag föreläst klart så kom bl. a. en kille fram och tackade och sade: "jag har varit kund hos er i många år". Med andra ord, han hade suttit i fängelse många gånger. När jag frågade honom om hans liv idag så såg han oerhört nöjd och glad ut. Sedan 2 ½ år fick han läkemedelsbehandling för sin ADHD och uttryckte förändringen i livet på följande sätt: " Idag använder jag till och med övergångsstället när jag går över gatan. "
Jag förstod till fullo vad han menade.
Varje gång jag föreläst så är oftast den första frågan från någon åhörare denna: " Varför gör vi /samhället inte mera när vi vet allt detta " ? Ja, varför ?