100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.

Tredje torsdagen i augusti

I  år får jag avstå denna delikatess.

Rubriken syftar förstås på att det igår var surströmmingspremiär. Just den dagen eller nån dag i anslutning därtill har jag alltid inmundigat denna norrländska läckerhet. Under det senaste decenniet har denna högtidsstund ägt rum på Getingstorp, oftast i växthuset. I år blir det av naturliga skäl inte så. Jag får då nöja mig med att titta tillbaka på några av dessa tillfällen, t ex här, här och här.

Att äta surströmming här på Sirishof ser jag inte som ett alternativ även om det nog skulle kunna ordnas då de flesta av mina önskemål brukar tillgodoses. Ett skäl till att jag avstår är förstås att flertalet här på stället inte torde ha samma kärleksfulla förhållande till denna delikatess som jag har. Så det handlar dels om hänsyn, men oxå om att jag ser surströmmingspremiären som en festlighet, något som jag då vill uppleva tillsammans med D, vilket inte låter sig göras i dessa dagar.

Detta är ännu ett tillfälle för mig att inse att tillvaron och livet påtagligt förändrats sedan jag flyttade från Getingstorp till Sirishof. Jag tror att det kan vara ganska nyttigt för mig att då och då konfronteras med detta faktum. Allt kan inte vara som förr, men det kan vara väldigt bra ändå.

Konstrunda i parken.

 Igår var det dags för en ny rullstolspromenad i stadsparken. Den här gången blev det lite av en konstrunda då jag fascinerades av de många vackra statyer som finns i parken.  Dom är  visst 18 till antalet och några av dom ser du här nedan. Vad passar väl bättre än att inleda med en riktig Örebroprofil så den första statyn på rundan blev Cajsa Warg.

Cajsa Warg av Kajsa Mattas, invigd 1997.

Den här har det passande namnet Balans:

Balans av Richard Brixel, invigd 1985.

Här är den riktigt läckra Rävarnas picnic:

Rävarnas picnic av Lillan Kullgren, invigd 1985.

Resonans är namnet på denna skapelse:

Resonans av Arne Jones, invigd 1958.

Här sitter Silversurfaren:

Silversurfaren av Urban Engström, invigd 2006.

och här sitter bloggaren själv:

PS. Jag kommer fortfarande inte riktigt överens med nya Blogger och tycker att det mesta blivit sämre och mera komplicerat. Men, så är det väl med  förändringar så här på ålderns höst, dom är inte alltid lätta att ta till sig. Jag menar för den skull inte att allt var bättre förr.

Coronasäkra besök

Nej, jag har inte fått några besök, hos mig råder fortfarande besöksförbud. D däremot kan ta emot coronasäkra besök hemma på Getingstorp och dom får jag bildledes ta del av.

Härförleden fick D hjälp av Marcus och Erik att byta ut en del tegelpannor på trädgårdsförrådet/vedboden och hon skickade mig några bilder  från det arbetet.

Erik på väg uppåt och säkerhetslina på plats.

Teamwork.

Här är Erik på väg högt upp i det blå.

Liv har så klart besökt Mormor och hjälpt till i trädgården.

Liv hjälper mormor att ta upp lök och potatis.

Stolt visar Liv upp skörden.

Ute på landet finns roliga kompisar att träffa.

Det finns åkattraktioner att testa oxå.

                                     

Liv vill inte längre vara med på bild.

PS. Inställningarna på bloggen har ändrats och jag kommer ännu inte riktigt överens med nyheterna, därav kan en del märkligheter förekomma.