Lekebergs kommun - föredöme och föregångare

I dagens Nerikes Allehanda står att läsa hur Lekebergs kommun såg till mina behov som rörelsehindrad när Landstinget inte kunde se mina speciella behov som boende på landet utan bara såg sitt eget regelverk.

Jag har efter att ha bott på landet i 1½ år kunnat konstatera att livet här är oerhört mycket rikare för mig än boende i stadsmiljö. Detta trots att jag är rörelsehindrad , förlamad i min vänstra kroppshalva, efter en stroke 2001. Här ute på landet kan jag vara mycket mera delaktig i vardagslivet om jag bara kan få tillgång till vissa hjälpmedel. Här ute på landet kan jag LEVA, inte bara bli sittande i en lägenhet som i stan där det blev stopp när jag kom ut på trottoaren. Längre kunde jag inte ta mig på egen hand.

Tyvärr är det så att fordon för rörelsehindrade i allt väsentligt är anpassade till stadsmiljö med asfaltsunderlag. Tanken är att man som rörelsehindrad ska kunna förflytta sig på egen hand. Lovvärt? Ja visst, men alla rörelsehindrade är inte likadana som individer och har olika typer av rörelsehinder och därmed olika behov. Jag kan använda min högra arm/hand och mitt högra ben och har tränat upp min förmåga så att jag kan gå en kortare sträcka med käpp.
Mentalt och intellektuellt är jag i samma goda skick som före min stroke, ja i vissa avseenden ännu bättre. Jag arbetar fortfarande och har genom en bra och förstående arbetsgivare, Kriminalvården, givits möjlighet att arbeta med hemmet som bas. De förmågor jag har vill jag förstås se till att behålla och om möjligt utveckla för att kunna fortsätta leva ett rikt liv. Jag vill också , så långt det är möjligt, vara delaktig i vardagsarbetet här hemma.
Några exempel:
-Jag vill kunna hjälpa min fru i trädgårdsarbetet, sysslor som vi båda älskar. Krukor, redskap, jordsäckar och annat som skall förflyttas kan jag nu med min nya elbil ombesörja transporter med.
- Jag vill kunna följa med min fru på en långpromenad med Nelson.
- Jag vill kunna åka och hälsa på en granne i byn.
- Jag vill kunna ta en tur med barnbarnen Erik och Alice när dom är på besök.
Kort sagt, jag vill göra allt som bara är möjligt.

Tack vare att Lekebergs kommun har ett öppet sinnelag i dessa frågor så har nu mitt fordonsbehov lösts på bästa sätt. Jag vill i detta sammanhang generellt lyfta fram Lekeberg som en kommun som värnar sina invånare. Aldrig har jag i mina kontakter med företrädare för kommunen känt mig reducerad till ett ärendenummer i kommunens diarium, utan alltid har jag blivit väl bemött och känt mig respekterad som både individ och människa. En eloge till Lekebergs kommun som lever upp till sin slogan " Lekeberg, lika trevligt som det låter". Ett särskilt tack till arbetsterapeut Annika Friberg, förvaltningschef Anna-Karin Bergstén och ordföranden i vård- och omsorgsnämnden Gösta Jedberger (kd).